Sombre forêt

" Sombre forêt " ("Dark Forest") är en sopranaria från akt två av operan William Tell av Gioachino Rossini , till ett franskt libretto av Étienne de Jouy och Hippolyte Bis . Den sjungs av Mathilde, en prinsessa av huset Habsburg , medan hon väntar i skogen på Rütlis höjder på sin schweiziska älskare, Arnold Melchthal.

Denna aria representerar en viktig utveckling i den traditionella formen av den strofiska romansarian. Genom att expandera något av det traditionellt minimala ackompanjemanget utvecklade Rossini vad som har kallats en "gallo-italiensk hybrid" som utgjorde en viktig modell för hans samtid.

Libretto




























franska [recitativ] Ils s'éloignent enfin; j'ai cru le reconnaître: Mon cœur n'a point trompé mes yeux; Il a suivi mes pas, il est près de ces lieux. Du darrar!...s'il allait paraître! Quel est ce sentiment profond, mystérieux Dont je nourris l'ardeur, que je chéris peut-être? Arnold! Arnold! est-ce bien toi? Enkel habitant de ces campagnes, L'espoir, l'orgueil de tes montagnes, Qui charme ma pensée et cause mon effroi? Ah! que je puisse au moins l'avouer moi-même! Melcthal, c'est toi que j'aime; Sans toi j'aurais perdu le jour; Et ma spaningsursäkt mon amour. [Aria] Sombre forêt, désert triste et sauvage, Je vous préfère aux splendeurs des palais: C'est sur les monts, au séjour de l'orage, Que mon cœur peut renaître à la paix; Mais l'écho seulement apprendra mes secrets. Toi, du berger astre doux et timide, Qui, sur mes pas, viens semant tes reflets, Ah! sois aussi mon étoile et mon guide! Comme lui tes rayons sont discrets, Et l'écho seulement redira me secrets.




























Engelska [Recitativ] De går äntligen, jag trodde jag såg honom: Mitt hjärta har inte bedragit mina ögon; Han följde mina steg, han är nära denna plats. Jag darrar!...om han skulle dyka upp! Vad är denna känsla, djup, mystisk Jag närde den glöd, som jag kanske vårdar? Arnold! Arnold! är det verkligen du? Enkel invånare på dessa fält, bergens hopp och stolthet som charmar mitt sinne och orsakar min rädsla? Ah! Jag kan i alla fall erkänna för mig själv! Melcthal, det är dig jag älskar; Utan dig hade jag förlorat dagen; Och min tacksamhet ursäktar min kärlek. [Aria] Mörk skog, vildmark trist och vild, jag föredrar dig framför slottets prakt: Det är på bergen, stormens plats som mitt hjärta kan återfå frid; Och bara ekot kommer att lära sig mina hemligheter. Du, herdens ljuva och skygga stjärna, Vars ljus lyser upp mina fotspår, Ah! var också min stjärna och min guide! Liksom honom är dina strålar diskreta, Och bara ekot kommer att upprepa mina hemligheter.




























Italienska [recitativ] S'allontanano alfine! Io sperai rivederlo, E il cor non m'ha ingannata, Ei mi seguìa... lontano esser non puote... Io tremo... ohimè!.. se qui venisse mai! Onde l'arcano sentimento estremo Di cui nutro l'ardor, ch'amo fors'anco! Arnoldo! Arnoldo! ah! sei pur tu ch'io bramo. Semplice abitator di questi campi, Di questi monti caro orgoglio e speme, Sei tu sol che incanti il ​​mio pensiero, Che il mio timor cagioni. åh! almen ch'io possa Confessarlo a me stessa... io t'amo, Arnoldo! Tu i giorni miei salvasti, E l'amor più possente in me destasti. [Aria] Selva opaca, deserta brughiera Qual piacer la tua vista mi dà. Sovra i monti ove il turbine impera Alla calma il mio cor s'aprirà. L'eco sol le mie pene udirà. Tu, bell'astro, al cui dolce riflesso Il mio passo vagante sen va, Tu m'addita ove Arnoldo s'aggira; A lui solo il mio cuor s'aprirà, Esso sol le mie pene udirà.

Vidare läsning

externa länkar

Hämtad från " https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Sombre_forêt&oldid=1028690652 "