Maktstriden 1964

Elkonflikten 1964 var en stridsåtgärd från elkraftsarbetare i Storbritannien som väckte rädsla för strömavbrott som till slut avvärjdes genom förhandlingar med arbetsgivarna.

Fackföreningar som representerar 128 000 arbetare krävde:

Minskad arbetstid från en 42- till 40-timmarsvecka;
En ökning av den årliga betalda semestern från två till tre veckor;
Mer långtidslön;
Granskning av lönesatser för hantverkare och deras kamrater.

— hot om övertidsförbud och work-to-rule om kraven inte uppfylldes. Deras arbetsgivare, företrädd av Elrådet, avvisade kraven och hävdade att ett treårigt löneavtal hade ingåtts föregående år.

De inblandade fackföreningarna var:

Fackföreningarna var under press att lösa från Labour Party och kallades till samtal i Westminster med vice partiledaren George Brown och skuggkanslern James Callaghan som fruktade för den inverkan en tvist skulle få på partiets framtidsutsikter i Storbritanniens allmänna val 1964 . Samtalen bröts den 19 mars och man befarade att leveransstörningar skulle följa efter stridsåtgärderna. Ytterligare samtal den 25 mars misslyckades. Det var parlamentariska sammandrabbningar mellan Labourpartiledaren Harold Wilson och arbetsminister Joseph Godber .

Den 31 mars utsåg Godber Lord Justice Pearson till ordförande för en undersökningsdomstol i tvisten. Utredningen rapporterade den 15 maj och fann fel på båda sidor. Arbetsgivarna hade gjort sig skyldiga till "långsamhet och brist på kraft" i att ta itu med arbetarnas oro, medan arbetarna hade agerat "för hastigt" när de bröt det treåriga avtalet som redan innehöll en mekanism för förhandlingar om "statusförslag". Utredningen insåg dock att arbetarna kände sig "besvikna, frustrerade och upprörda". Vissa ansåg att rapporten innehöll "fler plattityder än rekommendationer" och den föreslog ingen kompromiss, vilket uppmanade parterna till förnyade ansträngningar enligt det befintliga avtalet.

Den 11 juni medgav arbetsgivarna en löneförhöjning som kostar branschen uppskattningsvis 5 miljoner pund per år (64 miljoner pund i 2003 års priser) i utbyte mot effektivitetsförbättringar, och gick med på att förhandla om de återstående frågorna. Förhandlingarna bröt igen den 27 november och fackföreningarna tillkännager att stridsåtgärder skulle påbörjas och att de skulle börja rösta för en strejk .

Tvisten avbröts den 30 november då arbetsgivarna erbjöd att överarbetade timmar skulle kompenseras kontant om ledighet inte togs ut inom tre månader. Lönefordran har prövats av Arbetsdomstolen.