Kücükdeveci mot Swedex GmbH & Co KG

Kücükdeveci mot Swedex GmbH & Co KG
Domstol	EG-domstolen
Citat(er)	(2010) C-555/07 , [2010] IRLR 346

Kücükdeveci mot Swedex GmbH & Co KG (2010) C-555/07 är ett ledande EU-arbetsrättsfall , som slog fast att det finns en allmän rättsprincip i alla EU:s medlemsländer, mot diskriminering och för likabehandling.

Fakta

Kücükdeveci hävdade att den tyska tjänsterelaterade lagstadgade minsta uppsägningstiden, eftersom den inte beaktade anställning före 25 års ålder, var omotiverat diskriminerande mot ungdomar. Hon började arbeta vid 18 års ålder för Swedex och sades upp 2006 efter tio års tjänst. Hon hävdade att enligt den tyska civillagen var BGB §622 (som antogs 1926, [34]) att hon bara fick en månad diskriminerande. Hon borde ha haft fyra, om det inte vore för undantaget under 25 år. Efter att Landesarbeitsgericht Düsseldorf hänvisat frågan, hävdade regeringen att syftet var att ge arbetsgivarna mer flexibilitet genom att tillåta dem att säga upp unga arbetstagare, som kan förväntas vara mer personligt och yrkesmässigt rörliga. Frågorna var (1)(a) är en ålderskvalifikation för bestämmelser om skälig uppsägning diskriminerande (b) är de motiverade (2) kan privata medborgare, om de är oförsvarliga, ha en direkt rätt att tala mot arbetsgivare?

Dom

EU-domstolen (stora avdelningen) ansåg att lagstiftningen stred mot ramdirektivet om jämställdhet i arbetslivet 2000/78/EG, men även efter Mangold mot Helm en allmän princip om likabehandling som genomsyrar hela EU-rätten, till vilken direktivet endast gav uttryck. Detta beror mer på att artikel 21.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna säger detsamma och som har samma juridiska värde som fördragen enligt artikel 6.1 i FEU. Följaktligen ansågs det i punkterna [23]–[31] att lagstiftningen i BGB §622 var diskriminerande. Det fanns inte en tillräcklig objektiv motivering för åtgärden, för även om den tyska regeringens uttalade mål att vilja stärka ungdomssysselsättningen var legitimt, var dess åtgärd oproportionerlig.

I punkterna [44]–[56] fastslog EG-domstolen vidare att nationella domstolar är skyldiga att inte tillämpa varje bestämmelse i nationell lagstiftning som strider mot principen om likabehandling. De bör inte tvingas att först hänvisa till EG-domstolen.

Anteckningar

• E McGaughey, A Casebook on Labour Law (Hart 2019) ch 12, 534