Marschall mot Land Nordrhein Westfalen

Marschall mot Land Nordrhein Westfalen
Domstol	EG-domstolen
Bestämt	11 november 1997
Citat(er)	(1997) C-409/95, [1997] ECR I-06363, [1996] ICR 45
Nyckelord
Positiv handling

Marschall mot Land Nordrhein Westfalen (1997) C-409/95 är ett tyskt och EU-arbetsrättsligt mål om positiv särbehandling .

Fakta

Marschall var lärare. Han ansökte om befordran och fick det inte och det fick en kvinna. Skolans regler tillät befordran av kvinnor "om inte särskilda skäl för en enskild kandidat lutar balansen till hans fördel". Han begärde order om att han faktiskt var utsedd. Verwaltungsgericht Gelsenkirchen hänvisade till EG-domstolen och frågade om regeln var förenlig med likabehandlingsdirektivet 76/207/EG art 2.1 och 2.4.

Generaladvokat Jacobs menade att regeln i fråga var förenlig med EU-rätten.

Dom

EG-domstolen ansåg att positiv särbehandling var laglig om (1) arbetsgivaren hade en "sparklausul" så att den kunde ta hänsyn till objektiva faktorer som är specifika för en enskild man (2) kriterierna i ett sådant förfarande inte diskriminerade kvinnor kandidater. Undantaget enligt artikel 2.4 skulle kunna utlösas där positiva åtgärder syftade till att motverka "de skadliga effekter på kvinnliga kandidater" av stereotypa attityder om kvinnor på jobbet.

23 i punkt 16 i sin dom i målet Kalanke , slog domstolen fast att en nationell bestämmelse som föreskriver att när lika kvalificerade män och kvinnor kandiderar för samma befordran inom områden där det finns färre kvinnor än män på nivån för den relevanta tjänsten, kvinnor ska automatiskt prioriteras, innebär diskriminering på grund av kön.

24 Till skillnad från de aktuella bestämmelserna i målet Kalanke innehåller den aktuella bestämmelsen i detta fall en klausul (”Öffnungsklausel”, nedan kallad ”sparklausul”) om att kvinnor inte ska ges företräde vid befordran om det finns särskilda skäl för en individuella manliga kandidater luta balansen till hans fördel.

25 Det skall således prövas huruvida en nationell bestämmelse som innehåller en sådan klausul syftar till att främja lika möjligheter för män och kvinnor i den mening som avses i artikel 2.4 i direktivet.

26 Artikel 2.4 är specifikt och uteslutande avsedd att tillåta åtgärder som, även om de är diskriminerande till utseendet, i själva verket syftar till att undanröja eller minska faktiska fall av ojämlikhet som kan förekomma i det sociala livet (mål 312/86, kommissionen mot Frankrike ) [1988] REG 6315, punkt 15, och Kalanke , punkt 18).

27 Den tillåter således nationella åtgärder som avser tillgång till anställning, inklusive befordran, som ger kvinnor en särskild fördel i syfte att förbättra deras förmåga att konkurrera på arbetsmarknaden och göra en karriär på lika villkor som män (domen i det ovannämnda målet Kalanke , punkt 19).

28 Såsom rådet angav i tredje övervägandet i ingressen till rekommendation 84/635/EEG av den 13 december 1984 om främjande av positiv särbehandling för kvinnor (EGT L 331, s. 34), ”befintliga rättsliga bestämmelser om likabehandling, som är utformade för att ge individer rättigheter, är otillräckliga för att eliminera alla befintliga ojämlikheter om inte parallella åtgärder vidtas av regeringar, arbetsmarknadens parter och andra berörda organ, för att motverka de skadliga effekterna på kvinnor i anställning som uppstår av sociala attityder, beteende och strukturer” ( Kalanke , punkt 20).

29 Som delstaten och flera regeringar har påpekat verkar det som att även där manliga och kvinnliga kandidater är lika kvalificerade, tenderar manliga kandidater att befordras framför kvinnliga kandidater, särskilt på grund av fördomar och stereotyper om kvinnors roll och kapacitet i arbetet . livet och rädslan, till exempel att kvinnor kommer att avbryta sin karriär oftare, att de på grund av hushålls- och familjeplikter kommer att vara mindre flexibla i sina arbetstider eller att de kommer att vara frånvarande från arbetet oftare på grund av graviditet, förlossning och amning.

30 Av dessa skäl innebär enbart det faktum att en manlig kandidat och en kvinnlig kandidat är lika kvalificerade inte att de har samma chanser.

31 Av detta följer att en nationell bestämmelse enligt vilken kvinnliga befordranskandidater, som är lika kvalificerade som de manliga kandidaterna, med förbehåll för tillämpningen av besparingsklausulen, skall behandlas företräde inom sektorer där de är underrepresenterade kan omfattas av tillämpningsområdet för artikel 2.4 om en sådan regel kan motverka de skadliga effekterna på kvinnliga kandidater av de attityder och beteenden som beskrivs ovan och därmed minska faktiska fall av ojämlikhet som kan finnas i den verkliga världen.

32 Eftersom artikel 2.4 utgör ett undantag från en individuell rättighet som föreskrivs i direktivet, kan en sådan nationell åtgärd som specifikt gynnar kvinnliga kandidater inte garantera absolut och ovillkorlig prioritet för kvinnor i händelse av en befordran utan att gå utöver gränserna för undantaget i denna bestämmelse (domen i det ovannämnda målet Kalanke , punkterna 21 och 22).

33 Till skillnad från de regler som var i fråga i målet Kalanke överskrider en nationell bestämmelse som, såsom i det aktuella fallet i målet vid den nationella domstolen, innehåller en besparingsklausul inte dessa gränser om den i varje enskilt fall föreskriver manliga kandidater som är lika kvalificerade som kvinnliga kandidater en garanti för att kandidaturerna kommer att bli föremål för en objektiv bedömning som kommer att ta hänsyn till alla kriterier som är specifika för de individuella kandidaterna och kommer att åsidosätta den prioritet som ges till kvinnliga kandidater där ett eller flera av dessa kriterier lutar balansen i fördel för den manliga kandidaten. I detta avseende bör man dock komma ihåg att dessa kriterier inte får vara sådana att de diskriminerar kvinnliga kandidater.

34 Det ankommer på den nationella domstolen att avgöra huruvida dessa villkor är uppfyllda på grundval av en prövning av räckvidden av bestämmelsen i fråga såsom den har tillämpats av delstaten.

35 Svaret till den nationella domstolen måste därför vara att en nationell regel som, i ett fall där det finns färre kvinnor än män på nivån för den relevanta tjänsten inom en sektor av den offentliga tjänsten, och både kvinnliga och manliga kandidater för tjänsten är lika kvalificerade när det gäller deras lämplighet, kompetens och yrkesmässiga prestation, kräver att befordran av kvinnliga kandidater prioriteras såvida inte skäl som är specifika för en enskild manlig kandidat lutar balansen till hans fördel inte utesluts av artikel 2.1 ) och (4) i direktivet, förutsatt att:

• i varje enskilt fall ger regeln för manliga kandidater som är lika kvalificerade som de kvinnliga kandidaterna en garanti för att kandidaturerna kommer att bli föremål för en objektiv bedömning som tar hänsyn till alla kriterier som är specifika för de enskilda kandidaterna och kommer att åsidosätta den prioritet som ges till kvinnliga kandidater där ett eller flera av dessa kriterier lutar balansen till förmån för den manliga kandidaten, och
• sådana kriterier är inte sådana att de diskriminerar de kvinnliga kandidaterna.