Johnstone mot Bloomsbury HA

Johnstone mot Bloomsbury HA
UCL Hospital
Domstol	hovrätt
Citat(er)	[1992] QB 333, [1991] 2 WLR 1362, [1991] 2 Alla ER 293
Domstolsmedlemskap
Domare som sitter	Stuart-Smith LJ , Leggatt LJ , Browne-Wilkinson VC
Nyckelord
Oskäliga villkor, underförstådda villkor

Johnstone v Bloomsbury Health Authority [1992] QB 333 är ett engelskt avtalsrättsligt fall som rör underförstådda villkor och oskäliga villkor enligt Unfair Contract Terms Act 1977 .

Fakta

Dr Chris Johnstone var underläkare på obstetriska avdelningen vid University College Hospital . Enligt punkt 4 b i hans kontrakt förväntades han vara tillgänglig på jour 48 timmar i veckan i genomsnitt, utöver sitt 40-timmarskontrakt. Hans första påstående var att det var ett brott mot aktsamhetsplikten att ha ett avtal som kunde orsaka förutsebar skada. Hans alternativa påstående var att klausulen som tillåter honom att vara jour så länge stred mot Unfair Contract Terms Act 1977 avsnitt 2(1).

Stephen Sedley QC representerade Dr Johnstone.

Dom

Hovrätten ansåg att Bloomsbury Health Authority var tvungen att betala skadestånd för skadan på Dr Johnstones hälsa och baserade med en majoritet detta beslut på sedvanlig lag, men av olika skäl.

Stuart-Smith LJ ansåg att en underförstådd term i lag kan ha företräde framför en uttrycklig term. Han angav att det fanns en plikt A att vara tillgänglig i 48 timmar, utöver 40 timmar och en plikt B om myndigheten att inte skada den anställdes hälsa. Myndigheten hade befogenhet att få den anställde att arbeta i genomsnitt 88 timmar i veckan. "Men den makten måste utövas mot bakgrund av de andra avtalsvillkoren och i synnerhet deras skyldighet att ta hand om hans säkerhet". Som Lord Thankerton sa i Wilsons and Clyde Coal Ltd v English [1938] AC 57, 67, "när en arbetare kontrakterar att utföra arbete, ska han inte anses ha gått med på att hålla befälhavaren immun från dennes ansvar i brist på vederbörlig omsorg vid tillhandahållandet av ett rimligt säkert arbetssystem”. Han ansåg också att UCTA 1977 s 2(1) skulle ogiltigförklara en 88-timmars arbetsvecka. Han avslutade med att säga att Bloomsbury Health Authority bara kunde lyckas om den visade att klausulen var ett uttryckligt antagande, eller volenti, men då skulle den fortfarande falla under UCTA 1977 till och med s 1(1). Han avslutade med att säga att det var en "allvarlig allmän oro" och att parlamentet borde göra något.

Leggatt LJ , som avviker från den sedvanliga lagen om underförstådda villkor, skulle ha ansett att skadeståndsbrott inte kan trumfa kontrakt, som ombud Mr Beloff uttryckte det. Han sa dock att paragraf 4(b) kunde vara ogiltig enligt UCTA 1977 .

Innan han accepterade den skyldigheten visste han vad det skulle innebära. Det kan verkligen vara skandalöst att yngre läkare inte nu ska erbjudas mer civiliserade tjänstevillkor på våra sjukhus; ... Men detta är frågor för förhandling av deras förening, eller uteblivna för förbättring av lagstiftaren... Om resultatet, om käranden blev sjuk under utförandet av sin anställning av svarandena eftersom det var för ansträngande för honom, han gjorde det inte på grund av något relevant pliktbrott från svarandens sida.

Browne-Wilkinson VC sa att den underförstådda termen skulle avgränsa omfattningen av den uttryckliga termen, så att båda samexisterar utan konflikt. När den utövar sitt utrymme för skönsmässig bedömning av hur länge Dr Johnstone ska arbeta, måste den göra det med förbehåll för sin skyldighet att inte skada honom. Han anförde följande.

Enligt min bedömning måste det finnas en viss begränsning av de tilltalades rättigheter. Inom alla andra sysselsättningsområden än yngre sjukhusläkare skulle en skyldighet att arbeta upp till 88 timmar under en vecka med rätta anses vara förtryckande och oacceptabel. Men inte ens det är gränsen för vad de tilltalade hävdar. Eftersom kärandens skyldighet är att vara tillgänglig "i genomsnitt" under 48 timmar per vecka, gör svarandena gällande att de har rätt att kräva att han arbetar mer än 88 timmar under vissa veckor oavsett eventuell skada på hans hälsa. Sålunda hävdar käranden att han var tvungen att arbeta 100 timmar under en vecka i februari 1989 och 105 timmar under en annan vecka i mars 1989. Hur långt kan detta gå? Kunde svarandena kräva av käranden att han arbetade 130 timmar (av totalt 168 timmar tillgängliga) under en vecka även om detta uppenbarligen skulle innebära en skada på hans hälsa? Enligt min bedömning är de tilltalades rätt att begära övertid enligt klausul 4(b) inte en absolut rättighet utan måste begränsas på något sätt. Det finns inget tekniskt juridiskt skäl till varför de tilltalades utrymme för skönsmässig bedömning att begära övertid inte bör utövas i enlighet med den normala underförstådda skyldigheten att iaktta rimlig försiktighet för att inte skada sin anställdes hälsa.

Se även

• engelsk avtalsrätt
• Unfair Contract Terms Act 1977
• Bill om orättvisa avtalsvillkor
• Tolkning av avtal i engelsk rätt
• Mahmud och Malik mot Bank of Credit and Commerce International SA [1998] AC 20

Anteckningar

• Fender v Mildmay [1938] AC 1, Lord Atkin noterar att kategorier av kontrakt mot allmän ordning endast bör göras försiktigt.
• E McGaughey, A Casebook on Labour Law (Hart 2019) kap 4, 178