Folkomröstning om isländska lånegarantier 2011

Folkomröstning om isländska lånegarantier 2011

9 april 2011 ( 2011-04-09 )
Lag nr 13/2011 bemyndigar finansministern att ratificera de avtal som undertecknades i London den 8 december 2010, angående ansvaret för återbetalningen av insättarnas och investerarnas garantifond till Brittiska och holländska regeringar för betalningskostnaderna för minimiförsäkring till insättare i filialer till Landsbanki Íslands hf. i Storbritannien och Nederländerna och för betalning av saldon och räntor på dessa förpliktelser. Lagen godkändes av Altinget den 16 februari 2011, men Islands president vägrade att ratificera den. Bör lag nr 13/2011 fortsätta att gälla?
Resultat
Val Röster % Ja 69,462 40,23 % Nej 103,207 59,77 % Giltiga röster 172,669 98,60 % Ogiltiga eller tomma röster 2,445 1,40 % Totalt antal röster 175,114 100,00 % Registrerade väljare/valdeltagande 232,422 75,34 %

En folkomröstning om Islands återbetalning av lånegarantier till regeringarna i Storbritannien och Nederländerna på grund av Icesave -bankens konkurs hölls på Island den 9 april 2011. Detta var den andra folkomröstningen i frågan efter att en tidigare hölls i mars 2010. Efter att folkomröstningen inte gick igenom sa de brittiska och holländska regeringarna att de skulle ta fallet till de europeiska domstolarna.

Bakgrund

Folkomröstningen hölls enligt artikel 26 i Islands konstitution efter att president Ólafur Ragnar Grímsson vägrade att kontraunderteckna parlamentets motsvarande lag (känd som det tredje Icesave lagförslaget) till lag den 20 februari 2011 .

Tidigare hade Altinget godkänt lag nr 1/2010 (även kallad Icesave bill 2 ), som ändring av lag 96/2009 (även känd som Icesave bill 1 ), som bemyndigar finansministern, på uppdrag av staten. Treasury, att utfärda en statlig garanti för att täcka insättningsförsäkring över misslyckandet med Icesave . Presidenten godkände dock inte denna andra version av lagförslaget, utan bad istället att det skulle tas till folkomröstning. När denna tidigare folkomröstning hölls på Island den 6 mars 2010 och bad om väljarnas godkännande av Icesave lagförslaget 2 , som hade förhandlats fram ömsesidigt mellan staterna Island, Storbritannien och Nederländerna, besegrades den med 98 % som röstade emot och mindre än 2 % för att gå med på villkoren. När det senare omförhandlade och förbättrade Icesave lagförslaget 3 hade godkänts av det isländska parlamentet, vägrade den isländska presidenten den 20 februari 2011 återigen att underteckna det nya avtalet och krävde att frågan istället skulle avgöras genom en ny folkomröstning.

Icesave räkning 3

Bakgrunden till Icesave-räkningarna var att den privatägda isländska banken Landsbanki försattes i konkurs den 7 oktober 2008. En dag tidigare hade den isländska staten antagit en nödlag för att garantera full täckning av alla förlorade insättningsbelopp för inhemska isländska kunder i någon bankrutt isländsk bank, men insisterar dock på att inte garantera något gentemot de utländska kunderna. Detta gjorde att en uppdelning av Landsbanki i två delar, en inhemsk version ( Nýi Landsbanki ) - som ägs och helt garanteras av den isländska staten - endast fortsatte med inhemska kunder och tillgångar, och en utländsk version (tidigare kallad Icesave ) placerades i ett konkursförvaltande för likvidation. Enligt den isländska lagen om minimigarantier för insättningar var den isländska insättarnas och investerarnas garantifond ( Tryggingarsjóður ) skyldig att betala tillbaka förlorade insättningsbelopp till kunder i konkurserade finansinstitut upp till 20 887 euro per kontoinnehavare.

Landsbankis konkurs var en av tre stora systemviktiga finansinstitut som gick i konkurs inom några dagar på Island, hade Tryggingarfonden dock redan tömts på kapitalreserver och hade inga pengar kvar för att återbetala den lagstadgade minimiinsättningen på 4,0 miljarder euro garantier till de 343 306 utländska privatkunderna från Storbritannien och Nederländerna, som hade förlorat alla sina insättningar på 6,7 miljarder euro i Icesave-filialen till Landsbanki . Eftersom ingenting omedelbart förväntades återbetalas av några isländska institutioner/myndigheter, beslutade både den holländska och brittiska staten att gå in och täcka alla dessa kontoförluster fullt ut; men samtidigt kräva att den isländska staten ska underteckna ett lånegarantiavtal om återbetalning av de isländska minimiinsättningsgarantierna på 4,0 miljarder euro plus upplupen ränta. Därefter förhandlades villkoren för dessa lånegarantiavtal mellan staterna i de så kallade Icesave-räkningarna , där Island för att uppfylla sina åtaganden erbjöds ett lån på 2,35 miljarder pund (2,7 miljarder euro) av Storbritannien och ett lån på 1,3 miljarder euro av Nederländerna. Återbetalningen av 4,0 miljarder euro i minimiinsättningsgarantier var tänkt att ske delvis/helt genom likvidationen av återstående positiva tillgångar av Landsbanki förvaltningen 2009-2015, med den isländska staten endast för att gå om/garanti för de potentiella återstående återbetalningarna 2016 .

Efter väljarnas avslag på Icesave lagförslag 2 i mars 2010 inleddes omedelbart några förnyade förhandlingar om justeringen av villkoren för avtalen om återbetalning av lånegarantin, vilket ansågs vara grundorsaken till att det isländska folket hade avvisat det. Förhandlingarna resulterade i december 2010 i en ny justerad version av återbetalningsavtalet kallad Icesave bill 3 , med bättre villkor för Island. De förbättrade villkoren inkluderade borttagandet av en tidigare borgenärsprioritetsemission och införandet av en lägre räntesats på 3,2 % i kombination med räntemoratorium för det första året fram till 1 oktober 2009; och om det behövs när den isländska staten övertar återbetalningsskulder från konkursförvaltningen 2016 - då även en möjlig förlängning av "återbetalningsfönstret" upp till 30 år.

Isländska väljare ombads rösta ja/nej för Icesave-lagförslaget 3 . Inför omröstningen Landsbanki-koncernförvaltningen (LBI) en kvartalsvis finansiell status, som uppskattade att dess totala återvinning av tillgångar skulle motsvara ungefär 96 % (1263 miljarder ISK/1319 miljarder ISK) av alla prioriterade fordringar på konkursboet, vilket innebar en fullständig återbetalning av alla lägsta insättningsgarantier redan i slutet av 2013, på grund av deras förstaprioritetsstatus inom "prioritetskraven". Om man antar att denna uppskattning var korrekt, skulle den isländska staten med Icesave lagförslag 3 endast 2016 vara skyldig att genomföra återbetalningar till de brittiska och holländska staterna, för de upplupna räntorna på 3,2 % relaterade till den försenade återbetalningen av minimiinsättningsgarantier 2009-13. Den isländska regeringen noterade också i lagförslaget att givet dessa nya mer fördelaktiga villkor skulle de förväntade totala skulderna för den isländska staten endast uppgå till 47 miljarder ISK (0,24 miljarder euro) 2016.

Opinionsundersökningar

Enligt en tidig opinionsundersökning som genomfördes på Island den 20 och 21 februari stödde 60,7 % presidentens beslut att hänskjuta lagen till folkomröstning, medan 57,7 % sa att de skulle rösta för att bekräfta lagstiftningen. Senare undersökningar visade dock att 52–57 % av befolkningen sa att de skulle förkasta Icesave-lagstiftningen.

Resultat

Valbarhet var öppen för alla som kunde rösta i allmänna val. Den totala väljarkåren angavs till 232 460.

Folkomröstning om isländska lånegarantier, 2011

Val	Röster	%
Nej	103,207	59,77
Ja	69,462	40,22
Giltiga röster	172,669	98,60
Ogiltiga eller tomma röster	2,445	1,40
Totalt antal röster	175,114	100,00
Registrerade väljare/valdeltagande	232,422	75,34

Reaktioner

Efter att de preliminära resultaten antydde att folkomröstningen skulle förkastas, uttryckte både isländska och brittiska regeringstjänstemän sin besvikelse över det preliminära resultatet. På Island uttalade premiärminister Jóhanna Sigurðardóttir att "det sämsta alternativet hade valts"; Finansminister Steingrímur J. Sigfússon uteslöt en tredje folkomröstning och sa att "Jag tycker att vi får ett mycket tydligt tecken från den här folkomröstningen, att ytterligare förhandlingar är uteslutna. Ingen idé att försöka igen." Storbritanniens finansminister Danny Alexander beskrev beslutet som "uppenbarligen en besvikelse [och att] vi försökte få till en förhandlad uppgörelse. Vi har en skyldighet att få tillbaka pengarna och vi kommer att fortsätta att fullfölja det tills vi gör... har en svår ekonomisk ställning som ett land och dessa pengar skulle hjälpa." Han sade också att ärendet skulle hänskjutas till European Free Trade Association Surveillance Authority . Den holländska finansministern Jan Kees de Jager sa också att frågan skulle tas upp till domstolen.

Se även

• Icesave-tvist
• Glitnir (bank)
• Kaupthing Bank