C&P Haulage mot Middleton

C&P Haulage Co Ltd mot Middleton
Domstol	Hovrätten i England och Wales
Citat(er)	[1983] EWCA Civ 5 [1983] 1 WLR 1461, [1983] 3 Alla ER 94
Domstolsmedlemskap
Domare sitter	Ackner LJ

C&P Haulage Co Ltd mot Middleton [1983] EWCA Civ 5 är ett engelskt avtalsrättsligt mål som rör skadestånd för kostnader som ådragits en kärande i samband med en svarandens avtalsbrott.

Fakta

George Middleton hade en licens att ockupera lokaler i sex månader åt gången, förnybar. Han använde den för sin bilreparationsverksamhet. Han förbättrade fastigheten, även om det i kontraktet stod att inventarier inte skulle tas bort i slutet av licensen. C&P Haulage Co Ltd avvisade honom för avtalsbrott. Herr Middleton hävdade att han borde ha rätt till skadestånd för kostnaden för de förbättringar han gjort.

Dom

Ackner LJ menade att Middletons förlust inte berodde på kontraktsbrottet, utan att han gick och reparerade när han inte var menad. Så ingen återvinning av tillitsförlust var tillgänglig, där det skulle göra det möjligt för Middleton att undgå ett dåligt fynd eller vända den avtalsenliga riskfördelningen.

Fallet som jag har hittat till hjälp – och jag är tacksam för råden för deras forskning – är ett mål i British Columbias högsta domstol: Bowlay Logging Ltd v. Domtar Ltd [1978] 4 WWR 105 . Berger J. går i en mycket noggrann och detaljerad bedömning igenom olika engelska och amerikanska myndigheter och hänvisar till de ledande läroboksförfattarna, och jag kommer bara att citera en liten del av hans omdöme. Längst ner på sid. 115 hänvisar han till professor LL Fullers och William R. Perdue, Jr.s arbete i "The Reliance Interest in Contract Damages: 1" (1936), 46 Yale Law Jour. 52 och deras uttalande, på sid. 79:

"Vi kommer inte att i en rättegång om ersättning för förluster som uppkommit genom att förlita oss på ett kontrakt medvetet sätta käranden i en bättre position än han skulle ha haft om kontraktet fullgjorts till fullo."

Berger J., på sid. 116, hänvisar sedan till L. Albert & Son v. Armstrong Rubber Co. (1949) 178 F. 2d 182 där Learned Hand CJ, som talar för Circuit Court of Appeals, Second Circuit:

"ansåg att svaranden på ett yrkande om ersättning för utgifter i delvis fullgörande hade rätt att dra av vad han kunde bevisa att käranden skulle ha förlorat om avtalet hade fullgjorts till fullo."

Vad Berger J. hade att överväga var detta, sid. 105:

”Parterna ingick ett avtal där käranden skulle hugga timmer under svarandens virkesförsäljning och svaranden skulle ansvara för att transportera bort virket från virkesförsäljningen. Käranden hävdade att svaranden hade brutit mot avtalet eftersom svaranden inte hade tillhandahållit tillräckligt med lastbilar för att göra kärandens verksamhet, som gick med förlorade pengar, lönsam och krävde inte för utebliven vinst utan för ersättning för utgifter. Svaranden hävdade att kärandens verksamhet förlorade pengar inte på grund av brist på lastbilar utan på grund av kärandens ineffektivitet, och vidare att även om svaranden hade brutit mot avtalet borde käranden inte tillerkännas skadestånd eftersom dess verksamhet skulle ha förlorat pengar hur som helst."

Denna inlaga godtogs tydligt eftersom käranden endast tillerkändes ett nominellt skadestånd, och Berger J. sade på sid. 117:

”Avtalslagen ersätter en kärande för skador som uppstår på grund av svarandens överträdelse; den ersätter inte en målsägande för skador som uppstår på grund av att han gjort ett dåligt köp. Där det kan ses att käranden skulle ha ådragit sig en förlust på avtalet som helhet, är de utgifter som han har ådragit sig förluster som härrör från avtalets ingående, inte förluster till följd av svarandens brott. Under dessa omständigheter är den verkliga konsekvensen av svarandens överträdelse att käranden befrias från sin skyldighet att fullfölja kontraktet – eller med andra ord, han räddas från att ådra sig ytterligare förluster. Om avtalsrätten skulle gå från att kompensera för konsekvenserna av ett brott till att kompensera för konsekvenserna av att ingå avtal, skulle lagen strida mot handelsvärldens normala förväntningar. Riskbördan skulle flyttas från käranden till svaranden. Svaranden skulle bli försäkringsgivare för kärandens företag. Dessutom skulle skadeståndsbeloppet öka inte i förhållande till överträdelsens allvar eller konsekvenser utan i förhållande till den ineffektivitet med vilken käranden genomförde avtalet. Ju större utgifter han har på grund av ineffektivitet, desto större blir skadorna. Den grundläggande principen på vilken skadestånd beräknas enligt avtalsrätten är restitutio in integrum. Den princip som käranden hävdar här skulle innebära att skadestånd utdöms inte för att kompensera käranden utan för att straffa svaranden."

Här framhålls att själva garaget endast varit ett inslag i svarandens verksamhet; det var inte en vinstdrivande enhet i sig. Icke desto mindre, om svaranden, till följd av att han hållits utanför dessa lokaler, inte hade funnit någon annan lokal att gå till under en tid, skulle hans fordran uppenbarligen ha varit en fordran på sådan vinstbortfall som han kunde fastställa att sin verksamhet lidit.

Enligt min bedömning är Berger J:s tillvägagångssätt det korrekta. Det är inte domstolarnas uppgift när det föreligger ett avtalsbrott medvetet, eftersom så skulle vara fallet, att försätta en målsägande i en bättre ekonomisk ställning än om avtalet hade fullgjorts på ett korrekt sätt. I detta fall skulle svaranden, som är käranden i genkäromålet, om han hade rätt i sitt krav, verkligen vara i en bättre position eftersom, som jag redan har antytt, hade avtalet lagligen fastställts som det kunde ha varit i mitten. december skulle det inte ha varit fråga om att han skulle få tillbaka dessa kostnader.

Se även

• engelsk avtalsrätt
• Johnson mot Agnew [1980] AC 367
• Habton Farms v Nimmo [2003] EWCA Civ 68, [2004] QB 1, [2003] 3 WLR 633
• The Golden Victory eller Golden Strait Corporation v Nippon Yusen Kubishka Kaisha [2007] UKHL 12