Wil–Kreuzlingen järnväg

Wil–Kreuzlingen järnväg
Wil–Kreuzlingen järnväg
	MThB kontrollvagn (Bt 202) på väg till Engen
Översikt
Inhemskt namn	Mittelthurgaubahn
Ägare	Schweiziska federala järnvägarna / THURBO
Linje nummer	830, 835
Termini	Wil; Kreuzlingen;
Teknisk
Linjens längd	39,58 km (24,59 mi)
Antal spår	1 (för det mesta)
Spårvidd	1 435 mm ( 4 fot 8 + 1 ⁄ 2 tum ) standardmått
Elektrifiering	15 kV/16,7 Hz AC kontaktledning
Maximal lutning	2,4 %
Vägkarta
	Legend
	39,58
	59,15
	Källa: Schweizisk järnvägsatlas

Tidigare logotyp för Mittelthurgaubahn

Wil –Kreuzlingen är en till stor del enkelspårig normalspårlinje i nordöstra Schweiz. Det byggdes av Mittelthurgaubahn ; MThB ), som var en schweizisk privat järnväg baserad i Weinfelden . Det likviderades 2003, inklusive dess dotterbolag Lokoop , och dess verksamhet och den infrastruktur som det ägde togs huvudsakligen över av ett dotterbolag för schweiziska federala järnvägarna (SBB), Thurbo , som ursprungligen bildades som ett samriskföretag mellan MThB och SBB.

Historia

Efter att en initiativkommitté för byggandet av Mittel-Thurgau-Bahn (Central Thurgau Railway; MThB) inrättats i Kreuzlingen den 11 augusti 1890 tog kommittén sina första kontakter med Westdeutsche Eisenbahn-Gesellschaft (västtyska järnvägsbolaget; WeEG) baserad i Köln 1899. En ansökan om koncession för en normalspårig järnväg, som hade utarbetats av ingenjör Jakob Ehrensperger från Winterthur, lämnades in till förbundsrådet 1901. Den schweiziska förbundsförsamlingen beviljade koncession för en järnväg från Wil via Weinfelden till statsgränsen vid Konstanz den 19 december 1902. Storhertigdömet Badens statsministerium godkände linjens infart till Konstanz station 1903. Initiativkommittén slöt ett 15-årigt ouppsägbart kontrakt för byggande och drift av en normalspårig Wil-Weinfelden-Konstanz järnväg med WeEG 1906. Detta kontrakt använde namnet Mittel-Thurgau-Bahn - MThB för första gången och ett aktiebolag grundades under detta namn den 28 april 1908. Utgivningen av lager började den 26 november 1906. Det största aktieköpet gjordes av kantonen Thurgau , andra anmärkningsvärda aktieköp gjordes av de tre städerna Konstanz, Weinfelden och Wil samt kantonen St. Gallen . Ytterligare 27 kommuner tillsammans med privata intressen anslöt sig till aktieboken. WeEG tog upp obligationer värda 3 miljoner CHF.

Den banbrytande ceremonin hölls mellan Weinfelden och Thur den 10 september 1909. 60 000 kubikmeter jord flyttades. Bland de sju tekniska strukturer som skulle byggas fanns fyra stora strukturer. Arbetet med Bussnang-viadukten påbörjades sent och den sista sträckan som skulle byggas var från Weinfeldenberget ner till Weinfelden eftersom detaljerade godkännanden försenades. Inspektionen av järnbroarna började 1911. Thur-bron var lastad med tre tenderlok av typ B 3/4 från SBB, som var och en vägde cirka 85 ton. Ytterligare undersökningar av under- och överbyggnaden, korsningarna av järnvägen med kraftledningar, strukturerna och den rullande materielen möjliggjorde slutligen öppnandet av linjen Wil–Weinfelden–Kreuzlingen–Konstanz den 16 december 1911. WeEG drev linjen på kontrakt . Kontraktet för verksamheten överfördes till Vereinigte Kleinbahnen AG (VKA) i Frankfurt am Main 1931. Det sålde sina andelar, i synnerhet de räntebärande obligationerna, till AG für Verkehrswesen i Berlin Wilmersdorf, med en liten del till utlandet. Trust Corporation Ltd. i Johannesburg. Ett paket med innehavaraktier hade utfärdats till Midland Bank Ltd. i London, men VKA köpte dem tillbaka 1938. Kontraktet för verksamheten avbröts tillfälligt under krigsåren. Efter första och andra världskrigen var MThB en viktig källa till hårdvaluta för tyska motparter under perioder med hög inflation. Kontraktet sades upp i slutet av 1950 och MThB tog över sin egen verksamhet.

SBB Interregio på den tidigare rutten MThB Konstanz–Weinfelden på den dubbelspåriga sträckan mellan Tägerwilen och Kreuzlingen-Bernrain (2013)

Den 41 kilometer långa, normalspåriga och enkelspåriga linjen från Kreuzlingen via Weinfelden till Wil ligger övervägande i kantonen Thurgau , medan endast den sista fyra kilometer långa sträckan ligger i kantonen St. Gallen . Den öppnades den 20 december 1911 för passagerar- och godstrafik och kördes med ångtåg. Från 1938 kördes den även med en dieselvagn, som ursprungligen hyrdes. Som den sista betydande privata järnvägen i Schweiz introducerade den elektrisk drift den 24 september 1965. Reisebüro Mittelthurgau, som driver flodkryssningar, grundades som ett dotterbolag 1969.

Tågen började och slutade i allmänhet i Konstanz, där en förbindelse till det tyska statliga järnvägsnätet fanns. De använde den 1 km långa Kreuzlingen–Konstanz-linjen, som hade öppnats av den schweiziska nationella järnvägen ( Schweizerische Nationalbahn ; SNB) den 17 juli 1875 och senare överförts till SBB.

Kort innan dess slut expanderade MThB och tog även över linjer som gick till Tyskland. Investeringar i infrastruktur och rullande materiel gjorde dock att det tog på sig betydande skulder. Mittelthurgaubahn AG upplöstes slutligen den 11 oktober 2002. De verkställande direktörerna var Peter Joss, mångårig direktör, och Hermann Lei (fd medlem av Thurgaus stora råd). Den rullande materielen och utrustningen togs över av Thurbo AG.

Utökad drift av Mittelthurgaubahn

Utöver sin huvudlinje tog MThB över ledningen av verksamheten på 1990-talet på följande linjer i Tyskland och Schweiz:

Tyskland:
- Seehas : Konstanz – Radolfzell – Singen – Engen , på uppdrag av Deutsche Bahn
- Seehäsle : Radolfzell – Stockach på den icke-elektrifierade järnvägen Radolfzell–Mengen , på uppdrag av distriktet Konstanz
Schweiz
- Rorschach - Romanshorn – Kreuzlingen – Stein am Rhein – Schaffhausen
- SBB Lake Line ( Seelinie ); driften av linjen vann i konkurrens med SBB; det inkluderade uppgradering av infrastrukturen, anskaffning av ny rullande materiel och regelbundna intervalloperationer.

Dessa uppgifter har tagits över av SBB:s dotterbolag, SBB GmbH (Tyskland) och Thurbo (Schweiz). Den senare är nu också ägare till linjen (Kreuzlingen–) Tägermoos – (Weinfelden) – (Wil). Infrastrukturen för sjölinjen återfördes till kontroll av SBB, som också driver infrastrukturen för Wil-Kreuzlingen-järnvägen på uppdrag av Thurbo .

En del av den historiska rullande materielen, såsom Mostindien-Express med ångloket Ec 3/5 nummer 3 (byggd 1912) tillsammans med tillhörande vagnar, en rälsvagn (ABDe 4/4 nummer 12) och några andra Fordon är underhålls och drivs av Verein Historische Mittel-Thurgau-Bahn för nostalgi, sociala och utflyktsresor. Dessa ska ställas ut i Locorama rail äventyrsparken i Romanshorn.

Pågående verksamhet

Tjänster trafikeras var 30:e minut mellan Wil och Weinfelden som linje S10 och mellan Weinfelden, Kreuzlingen och Konstanz som linje S14 för S- Bahn S-Bahn .

Fotnoter

Källor

Mente, Michael (2013). Von der MThB zur Thurbo: 100 Jahre Geschichte und Geschichten über die Bahn im mittleren Thurgau - Begleitet von den Erzählungen eines Kulturdenkmals unter Dampf ( på tyska). Weinfelden: Verlag Flügelrad. ISBN 978-3-033-03961-2 .
Mente, Michael (2013). Wenn eine Nebenbahn zur Hauptsache wird: Vortrag an der Vernissage des Buches "Von der MThB zur Thurbo" ( på tyska). Weinfelden: Verlagssonderdruck, Flügelrad.
Mente, Michael (2011). "100 Jahre Mittel-Thurgau-Bahn. Die MThB und thurbo lente Jahre des Regionalverkehrs". Eisenbahn-Amateur (på tyska) (11, 12): 546–555, 598–609. ISSN 0013-2764 .
Schulijk, Peter (2003). "Das Ende einer Privatbahn. Mittelthurgaubahn liquidiert". Lok Magazin (på tyska). München: GeraNova . 42 (256): 24. ISSN 0458-1822 .