Runda tornet, Andernach

Runda tornet i Andernach från syd-sydost, 2005

Round Tower ( tyska : Runder Turm ) i Andernach i Tyskland är ett stort försvarstorn , stadens håll och schauinsland (bokstavligen "se in i landet"), det högsta tornet på ett slott och andra stadsmurar kallades så eftersom de gav en lång titt in i det omgivande landet för att se fientliga trupper närma sig i tiden, daterade till 1400-talet, och ett före detta vakttorn i stadens befästningar vid det nordvästra hörnet av den medeltida stadsmuren . Det är Andernachs symbol och är ett av sin tids mäktigaste befästa torn.

Historia

Det byggdes under ledning av stadsstyrelsen i Andernach under tiden före 1440 (rund nedre sektion, första omnämnande i byggboken) och från 1448 till 1453 (åttkantig övre sektion) som ett befäst vakttorn inom stadens befästningar och känt som Rondentorne . Det uppfördes troligen på platsen för det nordvästra hörntornet av det romerska castellumet eller en annan, mindre, tidigare struktur. Byggherren som ansvarade för den andra fasen av byggandet var den kommunala byggmästaren Philipp Preudemann (Philips Preudeman). Om han också agerade som arkitekt är inte känt. Under loppet av dess historia varierade namnet på tornet från ronder thurn på 1600-talet, Runder Thurm på 1700- och 1800-talet och sedan Runder Turm därefter. Snickarmästaren Johann ansvarade för allt träarbete, inklusive installation och demontering av de löphjulsstyrda kranarna; Mäster Engel (Enggel) var den lokala smeden. Alla rep och kablar kom från verkstaden av Klaus von Mendig (Claise van Mendich) och Christian von Düsseldorf (Kirstgain van Duysseldorp). Andra mästare som namngavs var Heinrich Schönbel (Henrich Schoinboil), Arnold von Lieser (Arnolden van Leser) och Johann Meyener. Även ett namn på de annars icke namngivna gesällen, arbetarna, tjänarna och assistenterna har antecknats: " In derselven wochen hait geoppert Peter Attenderngin 3 dage, y den dag 6 schillinge, macht 1 mark 6 schillinge." ("Under samma vecka (veckan 3–8 september 1453) hade Peter Attendernchen arbetat i 3 dagar som en udda-jobb man, varje dag för 6 shilling, vilket gör 1 mark, 6 shilling") .

De yttre tornets väggar brukade putsas och färgas med en vitaktig till mörkgulaktig (ockra) färg för att understryka den arkitektoniska strukturen. Rester av puts och färg kunde finnas fram till mitten av 1800-talet. Enligt nya fynd kan den cylindriska underbyggnaden ha påbörjats långt före 1440, alltså så tidigt som 1412 till 1415 (enligt Dr Manfred Huiskes). Det finns indikationer på detta i de detaljerade byggmästarberättelserna från denna period, som gått i arv, om livlig byggnadsverksamhet på ett nytt torn av icke namngiven befattning. Därefter hade den runda underbyggnaden som gav tornet dess namn kunnat stå i 30 år utan tillbyggnad. En takreparation på tornet 1442 efter stormskador tyder på ett mycket avancerat eller färdigställt torn och därmed en tidigare byggstart före 1440, förutom skillnaderna i utformningen av underbyggnadens friser och ingrepp till överbyggnaden samt bristen på stenhuggarmärken där. Endast rektangulära stag användes i underkonstruktionen, medan så kallade nyckelhålsbrickor även användes i toppen. Efter en del arbete 1446 byggdes tornet vidare 1448 med det åttakantiga tornet. För detta ändamål flyttades en konstruktionsdubbel portalkran upp på den färdiga tornbasen och användes fram till 1452. 1453, det sista byggåret, transporterade ett Göpelwerk vid foten av tornet det sista materialet uppåt. I och med läggningen av tuffplattor slutfördes huvudarbetet (omkring 15 november 1453).

Det mäktiga försvarstornet var förvisso tänkt som en kommunal och medborgerlig motsvarighet till erzbischöfliche kurkölnische Burg i sydost, en tydlig symbol för förnyat medborgarmedvetande, även med tanke på medborgarnas uppror mot kurfursten 1357 till 1367. Detta underströks av dess ställning i västra stadsmuren 50 meter norr om forna Kölnpforte, genom vilken respektive elektor endast enligt protokoll fick inträda i staden. Trots en ansträngd ekonomisk situation samlades medlen in av medborgarna, det vill säga inte bara av den härskande klassen, utan av ett stort antal av medborgarna, medvetet utan bidrag från den regerande Kölns ärkebiskop Dietrich II av Moers . På grund av det politiska och ekonomiska tryck som ärkebiskopen var under (inklusive inteckning av staden, Soester Fehde 1444-1449 med flera), var timingen gynnsam i detta maktvakuum.

Dess enorma höjd på 56 meter, som möjliggjorde en vidsträckt utsikt över Rhendalen, och närvaron av en turmer (tornpipare), särskilt på 1400-, 1500- och 1600-talen, säkerställde att tornet ständigt var på vakt. Förutom bevaknings- och brandvaktsuppgifter "blåste" (rapporterade) gurkmästaren även inkommande fartyg för Rhens tullavgift . En bevarad rådsprotokoll från den 24 augusti 1515 visar hur den nya tornvakten vid namn Blasius infördes i tjänsten. Förutom rätten att bo hos sin mor, två vagnar ved och en stadstjänares kläder fick han en Goldflorin- lön per år. Han var tvungen att bära tornnyckeln med sig hela tiden. Flera krokgevär , fältormar placerades på de övre våningarna eller på murarna, och annat defensivt material (olja, beck, stenar, pulver) förvarades i rummen. Under denna tid fungerade kammaren i basen (fängelsehålan, "deustere kamer") som ett fängelse. Den mest kända fången var adelsmannen Gerlach Hausmann von Namedy 1509, den mäktigaste mannen i staden i slutet av 1400-talet, Schöffe från 1477 till 1509 och borgmästare flera gånger, som då alltid valdes för bara ett år. .

Dess roll som försvarstorn blev tydlig i Truchsessianska eller Kölnskriget 1583-1589 mot kurfursten Gebhard av Waldburg-Trauchburg, Truchsess av Waldburg , som hade konverterat till protestantismen och vars trupper förgäves försökte ta sig in i staden stridande på Katolsk sida genom Kölnerporten.

Natten mellan den 30 april och den 1 maj 1689 stod tornet emot ett explosionsförsök från de retirerande franska trupperna av Ludwig XIV , vilket visade sin stabilitet. Kvar blev en utgrävning på tornets västra fältsida ca 1,20 m djup och storleken på en liten bil. Under den följande perioden försämrades delar av tornet långsamt, bitar av muren bröt ut ur bröstvärnets bröstvärn. Omkring mitten av 1800-talet skulle tornet också rivas i samband med större murrivningar, till vilka "Kölner Pforte" (Kölnerporten) och "Kirchspforte" (kyrkporten) och "Schafspforte" (Fårporten) ) föll offer, men detta förhindrades.

År 1880 genomfördes stora renoveringsarbeten och de gamla stadsvapnen av tuff ersattes med nya, även om de var insatta vertikalt istället för snett och omålade. Den 17 augusti 1922 etablerades vandrarhemmet , som tidigare inrymt i borgens borg från 1911 till 1922, i Runda tornet.

Den 11 mars 1945, under andra världskrigets sista dagar, skadades stenhjälmen av beskjutning, men ytterligare skador avvärjdes. Först 1952 reparerades skadan. I stället för flaggstången sattes en korsblomma av Mendig- basalt, vägande tjugohundra vikter, ovanpå hjälmen, eftersom den möjligen också användes som takfäste 1453; korsblommorna på de åtta gavlarna och fyra takkuporna förnyades också.

År 2003 fick det stora tornet, som en minnesplats för staden och dess historia, en mycket omfattande renovering för sitt 550-årsjubileum (inklusive bröstvärn och golvbeläggning av borgen, kamphus, yttre murverk) och framstår nu i ny prakt . Med anledning av jubileet hölls en specialutställning "550 år av runda tornet" i Stadsmuseet 18 maj till 7 december 2003 och ett häfte i glanstryck i ämnet gavs ut.

I juli 2010 renoverades Hall 1 (pojkhallen, lägsta våningen i det åttakantiga tornet) i det tidigare vandrarhemmet till ett vandrarhemsmuseilokal.

Litteratur

Peter Adams: Kurzgefaßte Geschichte der Stadt Andernach . Andernach, 1955.
Werner Bornheim allm. Schilling : Stadt und Stadtmauer am Mittelrhein . I: Die kleine Stadt: Gestaltung der rheinischen Klein- und Mittelstädte . Rheinischer Verein für Denkmalpflege und Landschaftsschutz, Neuß, 1960
Paul Clemen (red.): Die Kunstdenkmäler der Rheinprovinz - Kreis Mayen . 1. Halbband, Düsseldorf, 1941, 171 f.
Georg Dehio : Handbuch der Deutschen Kunstdenkmäler (Rheinland-Pfalz und Saarland) . Deutscher Kunstverlag , München, 1972
Franz-Josef Heyen (red.): 2000 Jahre Andernach. Geschichte einer rheinischen Stadt . Stadtverwaltung Andernach, 1988 (publ. på 2 000-årsdagen, inget ISBN), 1994 (2nd rev. edn.)
Victor Hugo: Le Rhin. Letters à un ami. XIII. Paris, 1842
Manfred Huiskes: Andernach im Mittelalter: Von den Anfängen bis zum Ende des 14. Jahrhunderts . L. Rohrscheid, Bonn, 1980; ISBN 3-7928-0441-7
Hans Hunder: Andernach. Darstellungen zur Geschichte der Stadt . Stadtverwaltung Andernach, 1986
Hans-Jürgen Krüger: Inventar des Archivs der Stadt Andernach . Bd. 7 – Rechnungen, Koblenz, 1986, s. 387–408
Barbara Lechler: Der Runde Turm . I: Tore und Türme . Stadtmuseum Andernach 1984, Heft 2, s. 21–23
Klaus Schäfer (red.): 550 Jahre Runder Turm. Begleitheft zur Sonderausstellung im Stadtmuseum Andernach vom 18. Mai bis 7. Dezember 2003 (= Andernacher Beiträge 18), Andernach, 2003; ISBN 3-9807996-1-1
Ottheinz Schindler, Manfred Huiskes: Andernach (Innenstadt) I: Rheinische Kunststätten . Heft 8, 2nd edn., Cologne, 1979, s. 21 f.; ISBN 3-88094-277-3

externa länkar

Det romerska tornet, Andernach, JMW Turner