Re Vandervell Trustees Ltd
| Re Vandervell Trustees Ltd | |
|---|---|
 | |
| Domstol | brittiska överhuset |
| Citat(er) | [1971] AC 912 |
| Nyckelord | |
| Inkomstskatt | |
Re Vandervell Trustees Ltd [1971] AC 912 är ett brittiskt skatterättsligt fall som rör skattemyndighetens förmåga att ändra skattetaxeringarna.
Detta ärende var det andra i en rad beslut som involverade Tony Vandervells truster och hans skatteskuld. Den första var Vandervell v Inland Revenue Commissioners , som gällde huruvida en muntlig instruktion att överföra ett skäligt intresse i aktier överensstämde med skrivkravet enligt Law of Property Act 1925, avsnitt 53(1)(c), och så om mottagande av utdelning var skattepliktiga.
Den tredje var Re Vandervell Trustees Ltd (No 2) , som gällde huruvida Vandervell kunde beskattas eftersom han kunde ha ett skäligt intresse genom en resulterande trust om han hade utövat en optionsrätt.
Fakta
Lord Diplock sammanfattade också fakta enligt följande.
Mina herrar, mellan juli och oktober 1967 delgavs exekutorerna av den avlidne Mr. Vandervell bedömningar om skatt för åren 1962-63, 1963-64 och 1964-65 på utdelningar som hade betalats till Vandervell Trustees, Ltd. som förvaltare av en förlikning som gjordes av Herr Vandervell 1949. Bedömningarna gjordes på grundval av att aktierna på vilka utdelningen betalades ägdes av förvaltarna på en resulterande trust till förmån för Herr Vandervell. Bolagsmännen har överklagat taxeringarna.
Avsnitt 5 (6) i Income Tax Management Act 1964 föreskriver att efter att meddelande om taxering har delgivits "ska taxeringen inte ändras utom i enlighet med de uttryckliga bestämmelserna i Income Tax Acts." Det enda sättet på vilket en taxering kan ändras enligt bestämmelserna i inkomstskattelagen är av de särskilda kommissionärerna vid överklagande till dem av den taxerade parten. Ändringsbefogenheterna tilldelas genom avsnitt 52 (5) och (6) i Income Tax Act 1952, ändrad genom Income Tax Management Act 1964, och görs tillämpliga på överskattningsberäkningar genom avsnitt 229 (4) i Income Tax Act. 1952 . 52 § (5) och (6) är följande: *941
"(5) Om det vid överklagande visar sig för majoriteten av de kommissionärer som är närvarande vid förhandlingen, genom förhör av klaganden under ed eller bekräftelse, eller genom andra lagliga bevis, att klaganden är överdebiterad av någon taxering eller tilläggsavgift, kommissionärerna skall avta eller nedsätta taxeringen eller tilläggsavgiften i motsvarande mån, men i övrigt skall varje sådan taxering eller tillägg stå sig. (6) Om det vid något överklagande framkommer för kommissionärerna att den som taxeras eller påförts bör debiteras med ett belopp som överstiger det belopp som finns i taxeringen eller tilläggsavgiften, ska de belasta honom med självrisk.
Exekutorerna har inte fått utdelningen. 1968 väckte de talan mot förvaltarna för att återkräva dem. Dessa inleddes med ursprunglig stämning men drivs nu vidare som vittnesåtgärd med inlaga. Såväl fakta- som rättsfrågor är inblandade. Förvaltarna motsätter sig yrkandet med motiveringen att vid den tidpunkt då utdelningarna erhölls hade den framlidne Herr Vandervell redan skilt sig från sitt förmånliga intresse i aktierna eller, om inte i aktierna, i varje fall i de utdelningar som deklarerats på dem. Alternativt säger de att Herr Vandervell avyttrade sitt intresse i utdelningarna 1965 efter att de mottagits av förvaltarna.
Om testamentsexekutorerna återkräver utdelningen från förvaltarna eller om de misslyckas med att återkräva på grund av att Herr Vandervell inte avyttrade sina intressen i dem förrän 1965, kommer dödsboet efter den framlidne Herr Vandervell att bli föremål för tilläggsbeskattning med de belopp som fastställts på testamentsexekutorerna . Det är endast om herr Vandervell inte var berättigad till förmånsräntan av utdelningarna vid den tidpunkt då de mottogs av förvaltarna, som testamentsexekutorerna skulle ha rätt att få taxeringarna till överskatt nedsatta av de särskilda kommissionärerna. Men skyldigheten att bevisa detta till de särskilda kommissariernas tillfredsställelse skulle ligga på exekutorerna; och de särskilda kommissarierna skulle inte vara bundna av några av rätten antagna faktiska rön i talan mellan testamentsexekutorerna och förvaltarna. När det gäller alla avgöranden från domstolen i inblandade rättsfrågor skulle de särskilda kommissionärerna vara tvungna att följa det, men det skulle vara öppet för kommissionärerna för Inland Revenue (som jag kommer att kalla "styrelsen") att överklaga i det angivna fallet. och att föra överklagandet till en appellationsdomstol som kanske inte är bunden av domen från den domstol där förfarandet mellan testamentsexekutorerna och förvaltarna avslutades.
Dom
House of Lords ansåg att domstolen inte hade någon jurisdiktion enligt RSC, Order 15, regel 6(2), att beordra att Inland Revenue Commissioners skulle läggas till som part i förfarandet, så att det kunde fastställas om utdelningen tillhörde testamentsexekutorer (vilket skulle ha betydelse för skattskyldighet) och beslutet skulle vara bindande för kommissionärerna.