Pelléas et Mélisande (Herbert von Karajan-inspelning)
| Pelléas et Mélisande | |
|---|---|
 EMI Records CD: CDS 7 49350 2
| |
|
Studioalbum av Herbert von Karajan
| |
| Släppte | 1979 |
| Studio | Philharmonie, Berlin |
| Genre | Opera |
| Längd | 162 : 09 |
| Språk | franska |
| Producent | Michel Glotz |
Pelléas et Mélisande är ett 162-minuters studioalbum av Claude Debussys opera, framförd av Christine Barbaux, José van Dam , Nadine Denize , Ruggero Raimondi , Frederica von Stade , Richard Stilwell och Pascal Thomas med refrängen från den tyska operan i Berlin och Berlin Philharmonic Orchestra under ledning av Herbert von Karajan . Den släpptes 1979.
Inspelning
Albumet spelades in med analog teknologi i december 1978 i Philharmonie , Berlin.
kritisk mottagning
Lionel Salter recenserade albumet på LP i Gramophone i december 1979, och jämförde det med en tidigare inspelning av operan dirigerad av Pierre Boulez . Frederica von Stade, skrev han, "förmedlar väl Mélisandes storögda oskuld och enkelhet genom hennes renhet i rösten och lätthet i tonen, och gör övergången från öppningens förskräckta gasell till den uppvaknande kvinnan i 4:e akten trovärdig". Richard Stilwell var lika väl cast som en ivrig, livlig, sympatisk Pelléas, rapsodisk i sina två korta erotiska klimax. Hans bariton-martin förhandlade fram Pelléas knepiga tessitura utan några tecken på ansträngning. Som Golaud gav José van Dam en "framstående" prestation, lika övertygande i prinsens oförmåga att förstå Mélisande, hans kyliga passiva aggression och hans paroxysmer av mordiska raseri. Christine Barbaux var en "effektiv och opåverkad barnslig" en travesti Yniold, och det fanns ingen anledning att klaga heller på Nadine Denizes Geneviève. Den enda solisten som var en betydande besvikelse var Ruggero Raimondi. Det var inte hans fel att hans Arkel lät för mycket som Pascal Thomass läkare i deras scen vid Mélisandes dödsbädd, men han borde ha definierat kungens karaktär tydligare, och han borde ha varit mer samvetsgrann när det gäller att observera Debussys minutiöst utformade talrytmer (en synd som några av hans kollegor också gjorde sig skyldiga till, men inte i samma utsträckning). Genom att genomföra ett "unikt subtilt partitur" där "underdrift [var] brukligt", presenterade Herbert von Karajan en tolkning som var "avgjort oortodox" till den grad att den uppenbart trotsade en del av den dynamik som Debussy hade föreskrivit. Hans Pelléas "suddar med knappt undertryckta spänningar som ständigt bryter ut i passionerade utbrott: gång på gång kokar orkestern över i en extas som knappast kan rymmas av ljudteknikerna". Karajans läsning var kraftfullt stämningsfull och "ofta hänförande, med en rik, glödande värme", men hans hantering av sin orkester kastade en slöja över några av partiturets finare detaljer. Albumets ljudkvalitet hade också både styrkor och svagheter. Å ena sidan sköttes förändringarna av akustiken i scenerna i en grotta och i slottets valv på ett skickligt sätt. Å andra sidan var Pelléas ibland för högljudd, Genevièves brevläsning var för tyst och några av Mélisandes ord och ropen från sjömän utanför scenen var knappt hörbara alls. Sammanfattningsvis gav albumet "ett mycket karakteristiskt Karajan-framträdande, djupt engagerat och fullt av vackra om än kontroversiella saker". Om den var bättre eller sämre än Boulez coolare, tydligare version berodde på var man trodde att sanningen i Debussys opera låg.
James Goodfriend recenserade albumet på LP i Stereo Review i mars 1980. Frederica von Stade, skrev han, som den "mysteriumomgivna Mélisande, är inte bara oskyldig och undvikande, utan, när det är dags, passionerad, förtvivlad, välkomnande av döden , ... tragiskt snarare än patetiskt”. Richard Stilwells Pelléas var ivrig trots sin rädsla, José van Dams Golaud äkta och traumatiserad, Ruggero Raimondis Arkel omfamnande och träffande Debussyan, Christine Barbauxs Yniold excellent, Nadine Denizes Geneviève euphonious och hela Pascal Thomass herde och tillfredsställande läkare. Berlinfilharmonikerna tillhandahöll en "voluptuous sonisk kudde" utan något av det nasala strängljud som en fransk orkester skulle ha producerat. De framträdande dragen i Herbert von Karajans tolkning var dess "noggliga uppmärksamhet på växlande klangligheter" och dess muskulöshet som ett musikdrama. En opera som vanligtvis representeras nästan som om den vore en dröm gjordes istället till en berättelse om " riktiga karaktärer med riktiga känslor", "en större, starkare, mer varierad musik" än någon hade upptäckt i partituret tidigare. EMI:s produktionsteam hade gynnat strängar framför träblås och röster, men inte skyldigt så, och hade uppnått en ljudkvalitet som är berömvärd för "dess klarhet, dess värme och skönhet i ljudet och dess utomordentligt breda dynamiska omfång". Albumet var kort sagt "splendid".
JB Steane recenserade albumet på LP i Gramophone i april 1980. Frederica von Stade, skrev han, "så väldigt flickliknande, ooperatisk i tonen, ger en oändligt rörande prestation". Inspelningens manliga sångare gav honom inte lika mycket nöje, inte för att de gjorde sig skyldiga till att ha gjort något fel utan för att deras röster var för lika för att Debussy skulle kunna använda alla färger på hans palett. Orkestern spelade med "stor skönhet" och produktionen var förstklassig. Men albumets högsta förträfflighet låg i "inspirationen av Karajans intellekt och känslighet, sedd här helt i tjänsten att ta reda på hjärtat av musiken". Från operans första takt till dess sista hade Karajan uppnått en "extraordinär drömlik koncentration" där lyssnaren var engagerad i trovärdiga mäns och kvinnors känsloliv. Aldrig tidigare, trodde Steane, hade Pelléas et Mélisande rört honom så djupt, vare sig på skiva eller ens på teater. Han tvivlade inte på att albumet skulle bestå som "en av grammofonens klassiker".
Hilary Finch recenserade albumet på CD i Gramophone i februari 1988. "Frederica von Stades Mélisande", skrev hon, "är utan tvekan det centrala framförandet: det finns känslan av djurinstinkt, de råa nervändarna, enkelheten ... Och det finns framför allt hennes känslighet för registerändringar”. José van Dams Golaud lyckades framkalla medkänsla trots att han helt och hållet var mannen "fait au fer et au sang" (gjord av järn och blod). Ruggero Raimondi, en Arkel som klingade yngre än några, sjöng med ett berömvärt legato . Den enda besvikelsen bland solisterna var Richard Stilwell, vars Pelléas var "mindre än sensuell, och inte i närheten av en uttrycksfull match för von Stades Mélisande". Orkestern styrde en klok kurs mellan Scylla av för mycket homogenitet och Charybdis av för lite, med överdådig stråkton och slanka, genomträngande träblåsare. Herbert von Karajans tolkning, ett "stort crescendo av obönhörlighet", hade anklagats för att i onödan betona det Wagner-element i Debussys musikaliska personlighet som kompositören hade kämpat mot. Det hade dock varit Debussys ambition att måla en symfoni av ljus och skugga, och detta var vad Karajans album gav.
Lionel Salter återvände till albumet för att recensera det på CD i Gramophone i november 1999. Som tidigare tyckte han att dess största fördel var dess rollbesättning. Frederica von Stade var "en ganska ljuvlig, ren röst Mélisande, barnsligt oskyldig i sina handlingar men med en rörande sårbar och känslomässig kärna". Richard Stilwell, "ung, ivrig och ivrig", var "en mycket sympatisk Pelléas". José van Dam, oklanderligt samvetsgrann som alltid, var en "bluff, förvirrad Golaud som inte kan förstå den känsliga varelse som han hade snubblat över". De sekundära rollerna utfördes också tillfredsställande. Men Herbert von Karajans tolkning och EMI:s produktion av den var båda lika nedslående som två decennier tidigare. Debussy hade insisterat på att hans musik skulle vara tjänaren till Maurice Maeterlincks text, och hade praktiserat en estetik av "Gallisk återhållsamhet och underdrift". Karajan hade fräckt förrådt kompositören med "ett vällustigt frodigt orkesterljud som, hur förtjusande det än är, ... om och om igen kokar över i en knappast överskådlig extas". Skivans ingenjörskonst kantades av flera fall av oregelbunden balansering och en allmän "typ av patina ... som fungerar som en mörk lack på en målning". Albumet förblev lika kontroversiellt och lika tankeväckande som det hade varit när det först släpptes.
Den frankofile musikhistorikern Roger Nichols nämnde albumet i en undersökning av operans diskografi i Gramophone i maj 2002: "Karajan är Karajan - inte för mig, men jag vet att vissa gillar det."
Låtlista: CD1
Claude Debussy (1862-1918)
Pelléas et Mélisande (1902), opera i fem akter, med ett libretto av Maurice Maeterlinck (1862-1949) från hans pjäs med samma namn
Akt ett
Scen 1: En skog
- 1 (5:53) Je ne pourrai plus sortir de cette fôret (Golaud, Mélisande)
- 2 (7:31) Qu'est-ce qui brille ainsi, au fond de l'eau? (Golaud, Mélisande)
Scen 2: Ett rum i slottet
- 3 (3:06) Voici ce qu'il écrit à son frère Pelléas (Geneviève)
- 4 (3:45) Je n'en dis rien (Arkel, Geneviève)
- 5 (3:59) Grand-père, j'ai reçu en même temps que la lettre de mon frère (Pelléas, Arkel, Geneviève)
Scen 3: Framför slottet
- 6 (2:16) Il fait sombre dans les jardins (Mélisande, Geneviève, Pelléas)
- 7 (3:59) Hej! Hisse hej! Hacka! Hacka! (Chorus, Mélisande, Pelléas, Geneviève)
Akt två
Scen 1: En fontän i parken
- 8 (3:42) Vous ne savez pas où du vous ai menée? (Pelléas, Mélisande)
- 9 (6:32) C'est au bord d'une fontaine aussi qu'il vous a trouvée? (Pelléas, Mélisande)
Scen 2: Ett rum i slottet
- 10 (2:49) Ah! Ah! Tout va bien, cela ne sera rien (Golaud, Mélisande)
- 11 (6:28) Je suis... je suis malade ici (Mélisande, Geneviève)
- 12 (5:35) Tiens, où est l'anneau que je t'avais donné? (Golaud, Mélisande)
Scen 3: Framför en grotta
- 13 (4:51) Oui, c'est ici, nous y sommes (Pelléas, Mélisande)
Låtlista: CD2
Akt tre
Scen 1: Ett av slottstornen
- 1 (5:17) Mes longs cheveux descendent (Mélisande, Pelléas)
- 2 (2:54) Åh! åh! Mes cheveux descendent de la tour (Mélisande, Pelléas)
- 3 (7:20) Je les noue, je les noue aux branches de saule (Pelléas, Mélisande, Geneviève)
Scen 2: Slottsvalven
- 4 (2:14) Prenez garde, par ici, par ici (Golaud, Pelléas)
Scen 3: En terrass vid ingången till valven
- 5 (6:04) Ah! Du andas enfin! (Pelléas, Golaud)
Scen 4: Framför slottet
- 6 (6:33) Viens, nous allons nous asseoir ici, Yniold (Golaud, Yniold)
- 7 (4:01) Ah! Ah! Petite mère a allumé sa lampe (Yniold, Golaud)
Låtlista: CD3
Akt fyra
Scen 1: Ett rum i slottet
- 1 (4:01) Oǜ vas-tu? Il faut que je parle ce soir (Pelléas, Mélisande)
Scen 2: Ett rum i slottet
- 2 (5:15) Maintenant que le père de Pelléas est sauvé (Arkel, Mélisande)
- 3 (0:55) Pelléas part ce soir (Golaud, Arkel, Mélisande)
- 4 (11:12) Apporte-la (Golaud, Arkel, Mélisande)
Scen 3: En fontän i parken
- 5 (4:05) Åh! Cette pierre est lourde (Yniold, Shepherd)
Scen 4: En fontän i parken
- 6 (6:11) C'est le dernier soir (Pelléas, Mélisande)
- 7 (4:10) On dirait que ta voix a passé sur la mer au printemps! (Pelléas, Mélisande)
- 8 (4:32) Quel est ce bruit? På ferme les portes (Pelléas, Mélisande)
Akt fem
Scen: Ett rum i slottet
- 9 (3:43) Ce n'est pas de cette petite blessure qu'elle peut mourir (läkare, Arkel, Golaud)
- 10 (4:09) Ouvrez la fenêtre, ouvrez la fenêtre (Mélisande, Arkel, läkare)
- 11 (4:46) Mélisande... Mélisande / Est-ce vous, Golaud? (Golaud, Mélisande)
- 12 (2:19) Non, non, nous n'avons pas été coupable (Mélisande, Golaud)
- 13 (2:48) Qu'avez vous fait? Vous allez la tuer (Arkel, Golaud, Mélisande)
- 14 (2:37) Qu'y-at-il? Qu'est-ce que toutes ces femmes viennent faire ici? (Golaud, läkare, Arkel)
- 15 (6:16) Uppmärksamhet... uppmärksamhet (Arkel, läkare)
Personal
Skådespelare
- Ruggero Raimondi (bas), Arkel, kung av Allemonde
- Nadine Denize (mezzosopran), Geneviève, mor till Golaud och Pelléas
- José van Dam (baryton), prins Golaud, en änkeman, barnbarn till Arkel
- Richard Stilwell (baryton), Pelléas, barnbarn till Arkel, yngre halvbror till Golaud
- Frederica von Stade (mezzosopran), Mélisande
- Christine Barbaux (sopran), Yniold, ung son till Golaud
- Pascal Thomas (bas), herde och läkare
- Kör för German Opera Berlin (körmästare: Walter Hagen-Groll)
- Berlins filharmoniska orkester
- Herbert von Karajan , dirigent
Övrig
- Janine Reiss, fransk språkcoach
- Michel Glotz, producent
- Wolfgang Gülich, balansingenjör
Releasehistorik
1979 släpptes albumet som en trippel-LP av Angel Records i USA och av EMI Records på andra håll: katalognumren var SZCX 3885 respektive SLS 5172. Båda utgivningarna innehöll ett häfte med anteckningar, texter och översättningar. Albumet gavs även ut på kassett (katalognummer TC SLS 5172), återigen med ett häfte med anteckningar, texter och översättningar.
1987 släpptes albumet som en trippel-CD av Angel Records i USA och av EMI Records på andra håll: katalognumren var CDCC 49350 respektive CDS 7 49350 2. Skivorna gavs ut i ett fack med ett 128-sidigt häfte innehållande ett fotografi av Debussy, en essä på franska av Maurice Tassart, essäer om operan och dess ledmotiv av Felix Aprahamian på engelska och tyska samt synopser och libretti på alla tre språken.
1999 återutgavs albumet av EMI Records på CD (katalognummer CMS 5 67057 2) som en del av deras serie "Great Recordings of the Century". 2014 gavs albumet ut på CD av Warner Classics (katalognummer 667232 7).
