Oskar Lafontaine

Oskar Lafontaine Ministerpräsident a. D. MdL
Oskar Lafontaine 2017
Ledare för det socialdemokratiska partiet
Tillträdde 16 november 1995 – 12 mars 1999
Generalsekreterare	Franz Müntefering Ottmar Schreiner
Föregås av	Rudolf Scharping
Efterträdde av	Gerhard Schröder
Ledare för Vänstern
Tillträdde 16 juni 2007 – 15 maj 2010 Servering med Lothar Bisky
Föregås av	Position fastställd
Efterträdde av	Klaus Ernst
Finansminister
Tillträdde 27 oktober 1998 – 18 mars 1999
Kansler	Gerhard Schröder
Föregås av	Theodor Waigel
Efterträdde av	Hans Eichel
Ministerpresident i Saarland
Tillträdde 9 april 1985 – 9 november 1998
Vice	ingen
Föregås av	Werner Zeyer
Efterträdde av	Reinhard Klimmt
Ordförande för förbundsrådet
Tillträdde 1 november 1992 – 31 oktober 1993
Föregås av	Berndt Seite
Efterträdde av	Klaus Wedemeier
Ledamot av förbundsdagen
Tillträder 18 oktober 2005 – 1 februari 2010
Efterträdde av	Yvonne Ploetz
Valkrets	Nordrhein-Westfalen Vänsterpartiet.PDS List (2005–2009) Saarland Vänsterlistan (2009–2010)
Tillträdde 26 oktober 1998 – 16 mars 1999
Föregås av	Själv (1994)
Efterträdde av	Gudrun Roos
Valkrets	Saarbrücken I
Tillträdde 15 november 1994 – 17 november 1994
Föregås av	Själv (1990)
Efterträdde av	Elke Ferner
Valkrets	Saarbrücken I
Statliga politiska poster Ledare för Vänstern i Saarlands landdag Tillträder 23 september 2009 – 17 mars 2022 Föregås av Position fastställd Borgmästare i Saarbrücken Tillträdde 1976 – 9 april 1985 Föregås av Fritz Schuster Efterträdde av Hans-Jürgen Koebnick Ledamot av Saarlands landsdag Tillträder 23 september 2009 – 27 mars 2022 Föregås av Flermedlemsdistrikt Valkrets Saarlouis Tillträdde 9 april 1985 – 9 november 1998 Föregås av Flermedlemsdistrikt Efterträdde av Karin Lawall Valkrets Saarbrücken Tillträdde 13 juli 1970 – 14 juli 1975 Föregås av Flermedlemsdistrikt Efterträdde av Flermedlemsdistrikt Valkrets Saarbrücken
Personliga detaljer
Född	( 1943-09-16 ) 16 september 1943 Saarlautern (nu Saarlouis ), Nazityskland (nu Tyskland )
Politiskt parti	SPD (1966–2005) WASG (2005–2007) Vänstern (2007–2022)
Makar	Ingrid Bachert . . ( m. 1967; div. 1982 <a i=5>). ​ Margret Müller . . ( m. 1982; div. 1988 <a i=5>). ​ Christa Müller . . ( m. 1993; div. 2013 <a i=5>) ​ Sahra Wagenknecht . . ( m. 2014 <a i=3>). ​
Barn	2
Ockupation	Politiker Publicist

Oskar Lafontaine ( tyskt uttal: [ˈlafɔntɛn] ; född 16 september 1943) är en tysk politiker. Han var ministerpresident för delstaten Saarland 1985–1998 och var förbundsledare för det socialdemokratiska partiet (SPD) 1995–1999. Han var huvudkandidat för SPD i det tyska förbundsvalet 1990 , men förlorade. med bred marginal. Han tjänstgjorde som finansminister under förbundskansler Gerhard Schröder efter SPD:s seger i det federala valet 1998, men avgick från både ministeriet och förbundsdagen mindre än ett halvår senare, vilket positionerade sig som en populär motståndare till Schröders politik i tabloidpressen.

Inför det federala valet 2005 , som en reaktion på Schröders Agenda 2010- reformer, var Lafontaine med och grundade vänsterpartiet Labour and Social Justice – The Electoral Alternative . Efter en sammanslagning med partiet för demokratisk socialism i juni 2007 blev han medordförande för Vänstern . Han var huvudkandidat för partiets Saarlands gren i delstatsvalet i Saarland 2009 där det vann över 20 % av rösterna. Han tillkännagav sin avgång från alla federala politiska funktioner efter att ha diagnostiserats med prostatacancer 2009. Han behöll sin position som medlem av Saarlands lagstiftande församling och har sedan maj 2012 varit ledare för oppositionen i Saarland. Lafontaine avgick från Vänsterpartiet den 17 mars 2022 eftersom det inte längre var ett "alternativ till politiken för social osäkerhet och ojämlikhet", sade han.

Familj och utbildning

Lafontaine föddes i Saarlautern (nuvarande Saarlouis ) i en familj av hantverkare. Hans far, Hans Lafontaine, var en professionell bagare och dödades under andra världskriget . Han tillbringade sin barndom med sin mor, Katharina (född Ferner), och sin tvillingbror, Hans, i Dillingen .

Han gick på en katolsk biskopspension i Prüm och utbildades där vid Regino-Gymnasium, en allmän skola. Han lämnade skolan 1962 och fick ett stipendium från Cusanuswerk , den katolska kyrkans stipendieorgan i Tyskland , för att studera fysik vid universiteten i Bonn och Saarland . Lafontaine tog examen 1969; hans avhandling gällde produktionen av monokristallint bariumtitanat . Han arbetade för Versorgungs- und Verkehrsgesellschaft Saarbrücken fram till 1974, och satt i dess styrelse från 1971.

Lafontaine har varit gift fyra gånger och har två söner med sin andra och tredje fru. Lafontaine var gift med Ingrid Bachert 1967 till 1982. 1982 till 1988 var han gift med konstnären Margret Müller. Tillsammans har de en son (Frederic, född 1982). Från 1993 till 2013 var han gift med Christa Müller. De har en son tillsammans (Carl-Maurice, född 1997). I november 2011 presenterade Lafontaine officiellt medpolitikern Sahra Wagenknecht som sin nya flickvän, som är 26 år yngre än honom. Sedan den 22 december 2014 har de varit gifta. Han är en icke-praktiserande katolik.

Politisk uppgång

Lafontaine fick en framträdande plats lokalt som borgmästare i Saarbrücken och blev mer allmänt känd som en kritiker av kansler Helmut Schmidts stöd för Natos plan att placera Pershing II- missiler i Tyskland. Från 1985 till 1998 var han ministerpresident för Saarland . I denna position kämpade han för att bevara statens industriella bas, som var baserad på stålproduktion och kolbrytning med subventioner , och fungerade som president för Bundesrat 1992/93.

Kanslerkandidatur och mordförsök

Lafontaine valaffisch, 1990

Lafontaine var SPD:s kandidat till kansler i det tyska förbundsvalet 1990 . Han stod inför nästan omöjliga odds. Valet hade utlysts två månader efter Tysklands återförening , och Helmut Kohls sittande regering befann sig i en nästan ointaglig position.

Under kampanjen attackerades han med en kniv av en mentalt störd kvinna efter ett tal i Köln . Hans halspulsåder skars ned och han förblev i ett kritiskt tillstånd i flera dagar.

Politisk comeback

Vid " Manheim -konventet" 1995 valdes han till ordförande för SPD i ett överraskande drag, som ersatte Rudolf Scharping . Han var huvudsakligen ansvarig för att SPD:s hela politiska tyngd sattes mot Kohl och hans CDU- parti, och förkastade det tvåpartisamarbete som präglat tysk politik i många år. Lafontaine hävdade att all hjälp som ges till Kohl bara skulle förlänga hans oundvikliga bortgång.

Efter SPD:s oväntat klara seger vid vallokalen i september 1998 utsågs han till förbundsfinansminister i Gerhard Schröders första regering .

finansminister

Under sin korta tid som finansminister var Lafontaine en av de brittiska euroskeptikernas främsta bogeyman . Detta berodde bland annat på att han hade krävt en snabb skatteharmonisering av Europeiska unionen , vilket skulle ha resulterat i en höjning av brittiska skatter. 1998 kallade den engelska tabloiden "The Sun" Lafontaine för "Europas farligaste man". Den 11 mars 1999 avgick han från alla sina tjänste- och partikontor och hävdade att "brist på samarbete" i kabinettet hade blivit outhärdligt. Fram till bildandet av Vänsterpartiet var han känd för sina attacker mot regeringen Schröder i tabloiden Bild -Zeitung , som allmänt anses vara konservativ .

Lämnar SPD och bildandet av Vänsterpartiet

Den 24 maj 2005 lämnade Lafontaine SPD. Efter två veckors spekulationer tillkännagavs den 10 juni att han skulle kandidera som huvudkandidat för Vänsterpartiet ( Die Linke ), en koalition av Labour and Social Justice Party (WASG), som var baserat i västra Tyskland, och Vänsterpartiet.PDS , som var efterträdaren till det styrande östtyska socialistiska enhetspartiet (SED). Lafontaine gick med i WASG den 18 juni 2005 och valdes ut att leda deras lista inför det federala valet 2005 i Nordrhein-Westfalen samma dag. Dessutom bekämpade han också utan framgång Saarbrücken , som han tidigare representerat 1990 till 2002. Trots det var resultatet för vänsterpartiet i Saarland det överlägset bästa i någon av förbundsstaterna i västra Tyskland.

2007, när Vänsterpartiet bildades i en sammanslagning mellan 'Left Party.PDS' och WASG, blev han ordförande tillsammans med Lothar Bisky .

I maj 2009 förklarade han att "Finanskapitalismen har misslyckats. Vi måste demokratisera ekonomin. Arbetskraften måste ha ett mycket större inflytande över sina företag än vad som har varit fallet hittills."

2022 publicerade han boken Ami, det är dags att gå där han kritiserar Nato och amerikanskt inflytande i tysk politik, med argumentet att Tyskland har blivit en amerikansk vasallstat . Boken blev en storsäljare.

Kritik

En artikel av Lafontaine om Erich Honecker , tyska demokratiska republikens stats- och partiledare och en medborgare i Saarland, i tidningen Der Spiegel kritiserades som lovordande av många observatörer. I slutet av 1980-talet och början av 1990-talet smutskasta han sina vänstermeriter med en vädjan för affärsvänlig politik och en uppmaning om att minska tillströmningen av tyskar från Östeuropa och asylsökande .

Lafontaine bor i ett herrgårdsliknande hus, allmänt känt som "den sociala rättvisans palats" ( Palast der sozialen Gerechtigkeit ) . På frågan om huruvida detta kan strida mot hans socialistiska idéer sa Lafontaine att vänsterpolitiker inte behöver vara fattiga, utan de måste kämpa mot fattigdom.

I en kommentar publicerad i Frankfurter Allgemeine Zeitung kritiserade Lafontaine utbyggnaden av vindkraft och citerade den påstådda "förstörelsen av det tyska kulturlandskapet" som en orsak till sin invändning. Alliansens 90/De grönas toppkandidat Barbara Meyer-Gluche slog tillbaka denna ståndpunkt och anklagade Lafontaine för "irrationell rädsla".

Litteratur

•   Hoell, Joachim: Oskar Lafontaine. Provokation und Politik. En biografi . Dirk Verlag EK, Lehrach 2004, ISBN 3-9806151-8-9 .
•   Lorenz, Robert: Oskar Lafontaine. Porträtt eines Rätselhaften . Monsenstein und Vannerdat, Münster 2013, ISBN 978-3-86991-970-6 .
•   Lorenz, Robert: "Techniker der 'kalten Fusion'. Das Führungspersonal der Linkspartei". I: Tim Spier ua (Hrsg.): Die Linkspartei. Zeitgemäße Idee eller Bündnis ohne Zukunft? VS Verlag für Sozialwissenschaften, Wiesbaden 2007, ISBN 978-3-531-14941-7 , S. 275–323.

Arbetar

•   Das Lied vom Teilen. Die Debatte über Arbeit und politischen Neubeginn . Heyne, München 1989, ISBN 3-453-04001-5 .
•   Keine Angst vor der globalisering. Wohlstand und Arbeit für alle . Dietz Verlag, Bonn 1998, ISBN 3-8012-0265-8 (zusammen mit Christa Müller).
•   Das Herz schläget länkar . Econ Verlag, München 1999, ISBN 3-430-15947-4 .
•   Die Wut wächst. Politik Prinzipien . Econ Verlag, München 2003, ISBN 3-548-36492-6 .
•   Politik för alla. Streitschrift für eine gerechtere Gesellschaft . Econ Verlag, München 2005, ISBN 3-430-15949-0 .
•   Ami, det är dags att gå! Plädoyer für die Selbstbehauptung Europas . Westend Verlag, Frankfurt 2022, ISBN 978-3-86489-406-0 .

externa länkar

• (på tyska) www.die-linke.de – Tyska vänsterpartiet
• (på tyska) Oskar Lafontaine Information på webbplatsen för riksdagsgruppen Die Linke
• Kommer Tyskland att gå till vänster om vänster? av Markus Deggerich, Der Spiegel , 25 september 2009