Olley mot Marlborough Court Ltd
| Olley v Marlborough Court Hotel | |
|---|---|
 | |
| Domstol | hovrätt |
| Citat(er) |
[1949] 1 KB 532
|
| Domstolsmedlemskap | |
| Domare sitter | Denning LJ, Singleton LJ och Bucknill LJ |
| Nyckelord | |
| Inkorporering, undantagsklausul | |
Olley v Marlborough Court Hotel [1949] 1 KB 532 är ett engelskt avtalsrättsligt fall om uteslutningsklausuler i avtalsrätt . Fallet stod för påståendet att en framställning från en part inte kan bli ett avtalsvillkor om den görs efter det att avtalet träffades. Framställningen kan endast vara bindande där den gjordes vid den tidpunkt då avtalet ingicks.
Fakta
Mrs Olley var en långtidsboende på Marlborough Court Hotel, Lancaster Gate, London . Som vanligt lämnade hon sin rumsnyckel på ett ställ bakom receptionen en dag, men när hon kom tillbaka var den borta. Inne i hennes rum hade hennes päls stulits.
Ett vittne kallat överste Crerer, som satt i loungen, såg en person gå in och komma ut igen med ett paket femton minuter senare. Portieren hade tydligen städat en byst av hertigen av Marlborough och misslyckats med att märka det.
Mrs Olley begärde att få tillbaka kostnaden för kappan. Hotellet pekade på en undantagsklausul på en anslag bakom en dörr i sovrummet som leder till ett handfat, där det stod:
"Ägarna kommer inte att hålla sig ansvariga för föremål som förlorats eller stulits, såvida de inte lämnas till chefen för säker förvaring."
Mrs Olley hävdade att klausulen inte inkorporerades i avtalet.
Dom
Denning LJ , Singleton LJ och Bucknill LJ fann för det första att hotellet hade underlåtit att iaktta rimlig försiktighet som de var skyldiga att göra enligt avtal och enligt Innkeepers' Liability Act 1863 avsnitt 1.
För det andra var friskrivningen inte en del av avtalet och hotellet kunde inte lita på den. Kontraktet för förvaring av rocken upprättades i receptionen. Det fanns inget sätt att Mrs Olley kunde ha varit medveten om ansvarsfriskrivningen vid den tidpunkten och därför kunde den inte vara en del av kontraktet.
Den enda andra punkten i fallet är huruvida hotellföretaget är skyddat av meddelandet som de sätter i sovrummen, "Ägarna kommer inte att hålla sig ansvariga för artiklar som förlorats eller stulits, såvida de inte överlämnas till chefen för säker förvaring." Den första frågan är om detta meddelande utgjorde en del av avtalet. Nu måste människor som förlitar sig på ett kontrakt för att befria sig själva från sitt sedvanerättsliga ansvar bevisa det kontraktet strikt. Inte bara villkoren i avtalet måste tydligt bevisas, utan också avsikten att skapa rättsliga relationer – avsikten att vara juridiskt bunden – måste också tydligt bevisas. Det bästa sättet att bevisa det är genom en skriftlig handling undertecknad av den part som ska bindas. Ett annat sätt är att före eller vid tidpunkten för avtalet lämna honom ett skriftligt meddelande som specificerar dess villkor och gör det klart för honom att avtalet är på dessa villkor. Ett framträdande offentligt meddelande som är enkelt för honom att se när han gör avtalet eller en uttrycklig muntlig bestämmelse skulle utan tvekan ha samma effekt. Men inget annat än ett av dessa tre sätt kommer att räcka. Det har ansetts att enbart meddelanden på kvitton för pengar inte utgör ett kontrakt. (Se Chapelton v. Barry Urban District Council ) Så, enligt min åsikt, utgör anslag som sätts upp i sovrum inte i sig ett kontrakt. Som regel ser gästen dem inte förrän efter att han blivit antagen som gäst. Hotellbolaget hoppas utan tvekan att gästen kommer att hållas bunden av dem, men hoppet är fåfängt om de inte tydligt visar att han gick med på att bli bunden av dem, vilket sällan är fallet. Förutsatt att Mrs. Olley dock gick med på att vara bunden av villkoren i detta tillkännagivande, kvarstår frågan om huruvida den enligt dess sanna tolkning befriade hotellföretaget från ansvar för deras egen vårdslöshet. Det sägs, och faktiskt med visst stöd från myndigheterna, att detta beror på om hotellet var ett gemensamt värdshus med ansvar enligt sedvanerätt av en försäkringsgivare, eller ett privat hotell med ansvar endast för vårdslöshet. Jag erkänner att jag inte tycker att det borde bero på den frågan. Det bör bero på avtalets ord. För att befria en person från ansvar för vårdslöshet bör undantaget vara tydligt på kontraktets framsida. Det ska inte bero på vilken syn som domstolarna i slutändan kan komma att inta på frågan om huset är ett gemensamt värdshus eller ett privat hotell. I de fall det uppenbarligen är fråga om ett gemensamt värdshus eller faktiskt, där det är osäkert om det är ett gemensamt värdshus eller ett privat hotell, anser jag att ett meddelande i dessa villkor inte skulle befria hotellbolaget från ansvar för vårdslöshet utan endast från något ansvar som försäkringsgivare. Ja, även om det uppenbarligen inte var ett vanligt värdshus utan bara ett privat hotell, borde jag vara av samma åsikt. Rikligt innehåll kan ges till meddelandet genom att tolka det som en varning om att hotellföretaget inte är ansvarigt, i avsaknad av vårdslöshet. Som sådan tjänar det ett användbart syfte. Det är en varning till gästen att han måste göra sitt för att ta hand om sina saker själv, och vid behov försäkra dem. Det är onödigt att gå längre och tolka meddelandet som ett avtalsmässigt undantag för hotellföretaget från deras sedvanerättsliga ansvar för vårdslöshet. Jag håller med om att överklagandet ska avslås.