Norvega Esperantista Ligo

Norvega Esperantista Ligo ( Norsk Esperanto-Forbund, Norsk Esperanto League) grundades 1911. Som den norska grenen av Esperantorörelsen är dess syfte att sprida kunskap och användning av det internationella språket Esperanto . Ligan har en blygsam storlek på ett par hundra medlemmar och arbetet inom NEL är till största delen frivilligt. NELs ungdomsflygel är Norvega Junularo Esperantista.

Ansluten till den största internationella esperantoorganisationen, Universala Esperanto-Asocio (UEA), har föreningen ett permanent kontor i Oslo (som också används av Esperantoklubben i Oslo) och lokala undergrupper utspridda runt om i landet. Grupo Esperantista de Trondheim (norska: Trondheim Esperantoklubb), till exempel, firade sitt hundraårsjubileum den 16 juni 2007.

Sedan 1985 har NEL gett ut en tidskrift, Norvega Esperantisto (sex nummer per år).

norsk esperantos historia

Tidig historia till 1911

Norska Esperantoförbundet grundades 27 januari 1911 efter att tidigare grunder lagts några år tidigare av Haldor Midthus (1841-1906), Norges första esperantist . 1886 hade Midthus, en lärare från Os i Hordaland , lärt sig Volapük , ett annat konstruerat språk. Efter att ha varit aktiv i Volapükrörelsen i tio år kom han att föredra esperanto och blev en entusiastisk förespråkare för esperanto som det ideala internationella språket. Midthus deltog i den första världskongressen för esperanto 1905 några månader före sin död.

grundades den första esperantoklubben i Kristiania (nuvarande Oslo ). De första medlemmarna var studenter och nykterhetsaktivister. The International Order of Good Templars , en organisation som ägnas åt att få ett slut på alkoholkonsumtion, hade etablerat loger i Skandinavien med början 1877. Den svenske parlamentarikern Edvard Wavrinski, IOGT:s internationella president, skrev en serie artiklar om esperanto för IOGT-publikationen Goodtemplarbladet , och flera ledande medlemmar av alkoholavhållningsrörelsen visade intresse.

År 1907 besökte den tyske kemisten Wilhelm Ostwald (som senare skulle vinna Nobelpriset ) Royal Frederick University (nuvarande Universitetet i Oslo ). Han föreläste om esperanto, vilket förde många nya medlemmar till Kristianias esperantoklubb.

Under de följande åren grundades flera nya klubbar i Trondheim (1907), Narvik (1907), Bergen (1909) och Stavanger (1910). Klubben började 1909 utgivningen av tidskriften Esperanto-bladet , och några medlemmar började tänka på en nationell organisation av esperantister .

Mellan krigen

Efter grundandet av NEL började norska esperantister ett omfattande program för språkfrämjande och språkundervisning. Ett av de tidiga resultaten (1912) var att esperanto blev en valbar kurs vid en handelsskola (handelsskole) i Bergen. Esperantoverksamheten avbröts under första världskriget men återupplivades i mitten av 1920-talet. På 1930-talet hade Norska Esperantoförbundet vuxit till ett medlemsantal på flera tusen, med aktiviteter i hela Norge och med många deltagare i esperantokurser.

Andra världskriget

1936 hade esperanto förbjudits i Nazityskland . Efter den nazistiska ockupationen av Norge som började den 9 april 1940, sammanträdde det norska parlamentet i en akut session i Elverum och röstade enhälligt för att delegera all lagstiftande befogenhet till kung Haakon VII och det valda kabinettet. Med denna legitimerade exilregering i England tilldelades de ockuperande nazisterna de facto makten till rikskommissarien Josef Terboven och i Vidkun Quislings marionettregering .

Förföljda esperantister tvingades under jorden men fortsatte ändå med privata möten och studiecirklar. På Vestlandet arrangerade faktiskt Norska Esperantoligan framgångsrikt ett hemligt möte 1942 för 70 NEL-delegater.

Vissa tyska soldater som kunde esperanto försökte ibland få kontakt med den underjordiska gruppen men blev artigt avvisade på grund av krigssituationen och den fara som esperantister stod inför om de blev utsatta. 1942 knackade emellertid en deserterande tysk Kriegsmarine- seglare som talade esperanto på dörren till esperantoklubben i Bergen för att söka hjälp med att fly till Sverige . Bergensklubben hjälpte honom, och han blev senare medlem i Svenska Esperantoförbundet.

Efterkrigsutvecklingen i Norge

Efter kriget blommade esperanto igen i Norge och NEL blev en relativt stark organisation. Esperanto antogs som ämne för högskolestudier. 1952 lockade den 37:e världskongressen för Esperanto , som hölls i Oslos nybyggda stadshus , 1 600 delegater. Kung Haakon VII träffade de icke-norska delegaterna när de anlände till Østbanes järnvägsstation. Kungen påpekade skämtsamt att esperantisterna var lätta att komma överens med, men det var omöjligt att förstå vad de sa. Den 76:e kongressen, som hölls i Bergen 1991, drog 2 400 delegater.

I november 2006 arrangerade norska esperantister ett telefonkonferenssamtal bland delegater i Oslo , Bergen , Stavanger , Trondheim och Korgen ( Hemnes ); telekonferensdeltagarna hörde ett föredrag om esperantos historia i Norge, som hölls av Elna Matland .

Idag har NEL aktiva filialer i Bergen , Bryne , Hamar , Kristiansand , Oslo , Sarpsborg , Stavanger , Tromsø och Trondheim . Den nuvarande presidenten för NEL är Jardar Eggesbø Abrahamsen. Samtidigt som organisationen fortsätter att publicera Norvega Esperantisto, gör NEL, tillsammans med andra esperantistgrupper, mer och mer information tillgänglig på Internet .

Esperanto ordböcker

På 1930-talet hade Ragnvald Rian redigerat den första norsk-esperanto ordboken. I samarbete med Erling Anker Haugen kom en andra upplaga ut 1963. Eftersom många esperantister i Norge nu klagar på att denna bok är gammal, saknar många vanliga ord och har en gammaldags karaktär som kan tendera att sätta esperanto i ett dåligt ljus , har Norska Esperantoligan gjort sin högsta prioritet att publicera en ny ordbok. De har delegerat uppdraget till en redaktionskommitté från Grupo Esperantista de Trondheim (GET) bestående av Herman Ranes, Jardar Eggesbø Abrahamsen och Kjell Heggvold Ullestad.

Erling Anker Haugens anteckningar

När boken från 1963 gavs ut var två exemplar inbundna med extra tomma sidor sydda mellan bokens blad. Tanken hade varit att komplettera böckerna med nya ord och uttryck som inte fanns på de tryckta sidorna. Notationerna skulle så småningom hitta ett nytt hem i en framtida, reviderad upplaga.

Den yngre författaren av 1963 års upplaga, Erling Haugen, började redan innan ordboken gavs ut att samla ord och uttryck från esperantotidskrifter och annan litteratur. De som inte redan fanns i ordboken antecknades noggrant på de tomma sidorna i de specialbundna exemplaren. Haugen fortsatte med detta arbete fram till sin död.

Haugen planerade dessa notationer som grunden för en eventuell revidering av Esperanto-ordboken. Eftersom han planerade att göra revideringen själv, noterade han bara ord och idiom han observerade i faktisk användning. Han utvärderade dem inte för att ingå i den tryckta ordboken, en uppgift han sköt upp tills det var dags för en ny upplaga. Efter en tid insåg han dock att han inte skulle få se en ny upplaga.

Mot slutet av sitt liv blev han uppmuntrad att se unga människor ansluta sig till gråskäggen i GET, Trondheim Esperanto-klubb. Han proklamerade glatt: "Du har mycket att lära när det gäller esperanto." Han skänkte alla sina anteckningar till GET, med en vädjan om att hantera materialet varsamt, eftersom han inte hade kunnat utvärdera kvaliteten på den samling han hade samlat på sig, en uppgift han lämnade för nya generationer. Vid sin död 1989 lämnade den outtröttliga lexikografen Erling Haugen GET hans material innehållande över 20 000 ord som inte fanns i den tidigare ordboken från 1963.

Datoriserad databas

Redan på Erling Anker Haugens tid hade Ulf Lunde funderat på att organisera ordkorpusen i en databas. Esperantoklubben Trondheim (GET) hade sökt medel från arvet från Rolf Uhlen och fått ett bidrag på 35 000 kronor för att hjälpa till med att köpa en dator och för att göra ett användbart datorprogram för att mata in uppgifterna, med början i den tidigare skrivboken. Haugens handskrivna noteringar skulle förtydligas och transkriberas senare, vilket senare visade sig vara lättare sagt än gjort.

Arbetet gick långsamt och redaktionskommittén såg inget slut på sin uppgift. En av esperantostudenterna i Trondheim, Agnar Tore Vaaje, intresserade sig för de gamla lapparna och var också intresserad av att hitta en praktisk teknisk lösning. Tillsammans med Nils Utne och Ulf Lunde satte han igång. Vaaje lärde sig esperanto när han dechiffrerade Haugens handstil, skrev in register och höll datorn igång. Trots att han så småningom blev flytande i esperanto, hade han inte tillräcklig kunskap om esperanto för att revidera materialet ytterligare. Här kom den äldre, rutinerade Nils Utne in i bilden. Han systematiserade materialet och tog fram användbara tekniska lösningar för att beordra den stora datakorpusen att generera en ordbok. Det var en stor strävan han ägnade år av livet åt, men inte lyckades, innan han dog 1999.

Efter Utnes död försökte GET på flera sätt att återuppliva ordboksprojektet. Eftersom att utföra arbetet krävde en person med både tekniska kunskaper om arbetssätt och ämneskunskaper i lexikografi var det svårt att gå tillväga effektivt. De med sådan kompetens hade andra skyldigheter som krävde det mesta av deras tid och arbetskapacitet. Ändå hade klubben valt en ordbokskommitté som hade åtagit sig att driva projektet framåt. För att arbetet inte skulle stagnera började de korrekturläsa på klubbmöten och på sina lediga dagar. Detta lockade många deltagare under flera år, men korpusen var enorm och känslan av otillräcklighet hade bromsat arbetet när Kjell Heggvold Ullestad kom in i bilden.

Anteckningar

norska esperantister

externa länkar

Hämtad från " https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Norvega_Esperantista_Ligo&oldid=1011175488 "