Milangs järnvägslinje

Milangs järnvägslinje
Milangs järnvägslinje
	; Den tidigare järnvägslinjen i Milang, nu ett populärt järnvägsspår (klicka för att förstora)
Översikt
Status	Stängd
Termini	Sandergrove (odlingsort) kl ; Milang (järnvägsmuseet vid fd järnvägsstationen) kl ;
Fortsätter från	; Järnvägslinjen Strathalbyn till Victor Harbor
Stationer	Nurragi (obevakad station) kl och Punkulde (hållplats) kl
Service
Systemet	De tidigare South Australian Railways
Operatör(er)	De tidigare South Australian Railways
Milangs järnvägsspår
Plats	Mellan Sandergrove och Milang
Etablerade	1991
Beteckning	Nurragi naturreservat
Använda sig av	Vandring (lätt topografi; staket korsas med hjälp av stilar)
Sevärdheter	Vilda blommor, växter och vilda djur
Yta	Naturlig; komprimerat grus
Förkörsrätt	Tidigare Milangs järnvägslinje
Historia
Öppnad	17 december 1884
Stängd	17 juni 1970
Teknisk
Linjens längd	13,1 km (8,1 mi)
Spårvidd	1 600 mm ( 5 fot 3 tum )
Ruttkarta
	Legend
Milang järnvägslinje

Järnvägslinjen i Milang var en grenlinje, som nu är stängd, av de tidigare South Australian Railways som lämnade huvudlinjen till Victor Harbor vid jordbruksområdet Sandergrove , 9 km (6 mi) söder om Strathalbyn och 89,7 km (55,75 mi) med järnväg från Adelaide. Därifrån fortsatte den i sydostlig riktning i 13,1 km (8,1 mi) till flodhamnen i Milang vid Lake Alexandrina , i mynningen av floden Murray . Linjen öppnades den 17 december 1884; den stängdes formellt den 17 juni 1970. Rutten är nu en " spårväg " som är populär bland vandrare. Området till den tidigare Milang-stationen inrymmer ett järnvägsmuseum som inkluderar en innovativ lokkörningssimulator som besökare kan använda. Onsite är ett centrum för södra Australiens historiska lätta järnvägar.

Den nya flodhandeln

Under senare hälften av 1800-talet föranleddes många drag och motdrag, inom handel och politik, av interkolonial rivalitet och hård konkurrens. Båtburen handel på Murray – Darling , som startade 1853, var inget undantag. Skapandet av Milangs järnvägslinje inträffade först efter en tredjedel av ett sekel av sådana påståenden – och det var parlamentariskt inflytande från mannen som grundade Milang, snarare än ekonomi, som skapade den.

Bourke , vid Darlingfloden omkring 1880, var en av hjulångare som ägdes av Albert Landseer, mannen som grundade Milang 1853 och 1884 förde järnvägen till staden för att frakta sin last

Två drivkrafter i flodhandeln var behovet av att minska kostnaderna för att transportera tunga produkter, särskilt ull, till hamnar och att maximera delstatsregeringarnas tullintäkter. Statliga regeringar, pastoralister, affärsmän och båtägare var snabba med att ta alla konkurrensfördelar.

Före flodbåtarnas ankomst, av vilka det skulle finnas mer än 100, förflyttades varor och produkter på ojämna spår med hjälp av tjurar eller hästar och vagnar – en långsam och mödosam process. Flodresor längs Murray och Darling gjorde det möjligt för handlare att transportera ömtåliga varor till pastoralister på inlandsfastigheter. I sin tur kunde pastoralister skicka sina värdefulla ullklämmor mycket snabbare till havshamnar för export till de brittiska bruken.

En järnväg till fel plats

Järnvägslinjerna förknippade med Milang-linjen

År 1853, efter att flodens farbarhet 2400 km (1500 mi) uppströms till dess korsning med Darlingfloden hade bevisats, monopoliserade flodmynningsstaden Goolwa Goolwa södra Australiens flodhandel med Victoria och New South Wales, och staden skulle njut av detta företräde i 25 år.

Destinationen för jordbruksprodukter (främst ull) som transporterades nedför floden var Port Adelaide, innan de skickades till Storbritannien. I avsaknad av järnvägstransporter i södra Australien, var båtar tvungna att riskera riskerna med sandreglar och strömmar vid flodens mynning och södra oceanens stränder. För att kringgå dem byggdes en 11,2 km (7,0 mi) järnvägslinje – den första fullskaliga järnvägen i Australien – från Goolwa till Port Elliot , där oceangående fartyg lade till. Linjen öppnade 1854.

Tidslinje – Milanglinjen i sitt sammanhang
Föranledd av	Öppning av	Datum	Längd	Dragning
Tillgång till havsgående och kustnära fartyg	Goolwa–Port Elliot linje	1854	11,2 km (7,0 mi)	Häst till 1869
Faror med Port Elliots vatten	Förlängning västerut, Port Elliot till Port Victor	1864	6,4 km (4,0 mi)	Häst till 1869
Tryck från inlandet för tillträde till hamn	Förlängning österut, Goolwa till Strathalbyn	1869	33,0 km (20,5 mi)	Ånga
Marknadsfördel med järnvägsförbindelse till Adelaide (och 1887 till Melbourne)	Länk till Adelaide: Strathalbyn till Mount Barker	1884	26,5 km (16,5 mi)	Ånga
Albert Landseers förespråkare	Filiallinje till Milang	1884	13,1 km (8,1 mi)	Ånga
* Källor: Kemp (1991), Bird (1970), South Australian Railways (1942).

Det allvarliga misstaget att välja Port Elliot som en hamn blev snart uppenbart: 1864 hade sju fartyg för ankar förstörts. Port Victor, senare kallad Victor Harbor , 6 km västerut, var en mycket säkrare hamn. Det året byggdes därför en brygga och pir vid Port Victor och järnvägslinjen förlängdes västerut till staden för att nå dem. Samtidigt utövade folket i Strathalbyn med omnejd framgångsrikt politiskt tryck för att bygga en linje som förbinder deras stad med den östra änden av järnvägen. Linjen stod klar 1869.

Järnvägar drar av flodhandeln

Ett decennium innan järnvägen anlände samlades hästspann och ullvagnar i Milangs ullbutiker för den 100 km långa resan till Port Adelaide och export till Storbritannien

Last från dessa båtar vid bryggan, cirka 1900, lastas om till Milanglinjen, varifrån den vanligtvis transporteras till Port Adelaide, därifrån till Storbritannien.

I slutet av 1870-talet, på samma sätt som flodbåtar hade revolutionerat transporten av produkter, skar sig ångtåg snabbt in på deras marknad. Produkter från de övre delarna med båt kunde skyndas till Port Adelaide med järnväg utan att behöva fortsätta på floden till de nedre delarna. Öppnandet av en järnväg i synnerhet hade en enorm inverkan på lägre River Murray-hamnar: linjen till Morgan , som förlängdes från Kapunda 1878, gav en förbindelse med delstatens huvudstad. Eftersom Morgan var 306 km (190 mi) och upp till en veckas resa med floden från Goolwa, men bara 160 km (100 mi) snabbare transitering med järnväg till Adelaide, förmörkade staden nästan omedelbart Goolwa som den mest trafikerade flodhamnen i södra Australien. Den mindre bosättningen Wellington, 63 km (39 mi) uppströms från Goolwa, blev på liknande sätt omkörd när en järnväg från Adelaide anlände till den närliggande Murray Bridge året därpå.

Under hela denna förändringsperiod missgynnades primärproducenterna i Murrays munregion av de jämförelsevis högre kostnaderna för att antingen transportera produkter landvägen till Adelaide med vattendrag eller med kustsjöfart, eftersom Port Victor-linjen inte hade förlängts längre norrut än Strathalbyn. Så småningom utsåg det södra australiensiska parlamentet en utvald kommitté för att undersöka att bygga en anslutningslinje på cirka 30 km (20 mi) från Strathalbyn till linjen Adelaide–Melbourne som då var under uppbyggnad.

Politisk press för Milang (och herr Landseer)

En av de utvalda ledamöterna var en framstående och högt respekterad parlamentsledamot , Albert Landseer . 1856 hade han grundat Milang, där han fortsatte att ha sitt högkvarter, och han var känd för sin intima koppling till staden och distriktet. Hans affärsintressen i området – inklusive mjölmalning, ägande av flodångare och pråmar, agent för hjulångarespionjären Francis Cadell och ulllager – var enorma. Som senior representant för Mount Barker sedan 1875 hade han blivit mycket framstående i det offentliga livet - "nästan ett hushållsord". Han såg till att kommittén hörde bevis som stödde en grenlinje till Milang som skulle tillåta ångbåtar att använda vad han ansåg vara ett mer bekvämt placerat järnvägshuvud än Goolwa, trots ogynnsam bedömning så tidigt som 22 år i förväg.

Så det var så att i november 1881, när samtycke beviljades till en lag – kort titel The Mount Barker and Strathalbyn Railway Act – godkände den inte bara en länk till Mount Barker utan även grenlinjen från Sandergrove till Milang som Landseer hade letat efter. När linjen öppnades började ett tidningsreportage med en anmärkning om att filialen var "skämtsamt stilad 'Landseers linje'".

Flodhandelns "palmdagar" var dock över i mitten av 1880-talet. Morgans företräde över hamnarna nedströms – efter att dess järnvägsförbindelse med Adelaide slutförts – var väl etablerad och själva handeln var på tröskeln till nedgång.

Linjen är byggd

Stationsspårlayouter
Spårkonfiguration vid Sandergrove-korsningen, där Milang-grenen lämnade Port Victor-linjen, 1912
Spårkonfiguration vid Nurragi 1912
Milangs järnvägsstationsgård 1912 och 1970

Anbud infordrades för att bygga linjen till Strathalbyn och filialen till Milang i april 1882. Företaget Walker och Swann (byggarna av den första delen av den interkoloniala järnvägen mellan Adelaide och Aldgate som öppnade i mars 1883) tilldelades kontraktet för båda linjer och undertecknade tidningarna i juni 1882. Kontraktspriset var £143,678 för huvudlinjen (20 procent lägre än undersökningsuppskattningen på £155,000) och £25,600 för filiallinjen.

Femhundra män började bygga huvudlinjen från Mount Barker-korsningen via Philcox Hill till Strathalbyn i november 1883, och avslutade den i september 1884. Den första lasten ull skickades från Mr A. McFarlanes egendom i Milang till AH Landseers butik i Port Adelaide. I slutet av augusti flyttade personalstyrkan en masse till Milang-filialen, där markarbeten hade slutförts och allt som behövdes var att lägga rälsen och stålslipers och utföra ballastoperationer. Filialen öppnade tre månader senare, den 17 december 1884 – samma dag som linjen från Strathalbyn till Goolwa övergick från hästkraft till ångkraft. Ingen ceremoni genomfördes men allmänheten fick gratis åktur och ett specialtåg tog med inbjudna gäster från Strathalbyn, som stannade nästan halvvägs mellan Sandergrove och Milang för en picknick i buskmarken, följt av underhållning i Milangs institutsal sent på eftermiddagen .

Trafik

De livliga områdena vid Milangs station, cirka 1905, när järnvägen tillhandahöll ett transportsätt till inlandet och delstatens huvudstad som, för eran, var snabbt, bekvämt och bekvämt

Milangterminalen bestod av en huvudlinje som passerade sidospår och lagerspår; godsspåret var en förlängning av stambanan. En 16,2 m (53 fot) människodriven skivspelare fanns för att vända lok och järnvägsvagnar. Smalspårig (1067 mm, 3 fot 6 tum) spår anlades från dess långvariga plats vid bryggan till stationen, och allt gods från flodfartyg – plus fisk, eftersom Milang var ett blomstrande fiskecentrum – överfördes till bredspåriga fordon vid kajen på stationsgården. Faciliteterna på vägen till Milang var minimala: vid Sandergrove-korsningen fanns en plattform och ett litet skjul; vid Nurragi en omkring 70 meter lång passerande slinga, en mycket kort plattform och ett litet skjul; och vid Punkulde en stoppskylt för passagerare där vägen Finniss till Milang korsade linjen.

Trafik med ull och förnödenheter upp och ner för Murray under de första åren av Milang-filialen resulterade i stadiga affärer, även om de inte var storskaliga. Men från 1929, när vägtransporterna avreglerades och den ekonomiska nedgången under de två föregående åren fördjupades, minskade trafiken och återhämtade sig inte. 1931 bad Transport Control Board South Australian Railways att tillhandahålla en rapport om de beräknade besparingarna som skulle kunna göras genom att stänga olönsamma grenledningar, inklusive de söder om Mount Barker. Stängningen avvärjdes av utsikterna att tunga utgifter behövdes för att uppgradera vägar för tunga godstransporter och av förväntan om förestående ökningar i inkomster efter den svåra torkan 1928–29 och en förväntad avtagande av den ekonomiska depressionen . Upphävandet av 1930 års väg- och järnvägstransportlag 1964 utsatte järnvägarna för hård konkurrens från vägtransporter och minskade trafiken kraftigt. Linjen snubblade på i ytterligare sex år innan den stängdes.

Frakt och boskap i Milang, 1890–1969
År	Gods inåt (ton)	Gods utåt (ton)	Boskap inåt (huvud)	Boskap utåt (huvud)
1890	1 101	566	Inte tillgänglig.	5,313
1900	1,756	1 490	Inte tillgänglig.	14 000
1910	3,576	1 970	Inte tillgänglig.	16 000
1920	3,807	1 422	Inte tillgänglig.	13 000
1930	1,613	1,674	1 218	7,391
1940	1,764	477	2,267	4 044
1950	1 580	1 615	861	1 948
1960	1 043	1 090	1 556	2,834
1969	234	650	—	—
Källa: Bird (1970)

Förutom under de första åren säkrades säkerheten i tågdriften av tågordersystemet . Ett blandat (gods- och passagerar-) ångtransporterat tåg tillhandahöll tjänsten från Strathalbyn fram till 1925, då nya Brill Model 55-rälsvagnar började köras dagligen mellan Adelaide och Milang. Ett godståg arbetade flera gånger i veckan från Strathalbyn. I slutet av 1930-talet fungerade en större Brill Model 75 järnvägsvagn stationerad vid Strathalbyn alla Milang-tjänster utom för ett lokomotiv-draget tåg varje vecka. Från 1942 till 1968 skedde all gods- och boskapstrafik i fyrhjuliga fordon som drogs av rälsvagnen. 1968 (året då passagerartrafiken stoppades) upphörde det lagstiftande skyddet av godstrafiken på South Australian Railways och trafiken rasade på linjen. Drivkraft för enbart godstrafik tillhandahölls sedan på begäran av huvudtågen som vid behov dubblerade tillbaka från Sandergrove eller Strathalbyn tills linjen stängdes två år senare.

En välbekant syn i många år: från 1942 tills passagerartrafiken upphörde 1968, skedde den mesta gods- och boskapstrafiken i ett eller två fyrhjuliga fordon bogserade av en modell 75-rälsvagn enligt det vanliga passagerarschemat

Den högsta tillåtna hastigheten på linjen var 30 mph (48 km/h), men en journalist som togs på ett tåg strax innan linjen öppnade var entusiastisk:

[Efter att ha gått upp ett långt betyg efter att ha lämnat Sandergrove] var resten av banan över en död nivå på ungefär det tråkigaste, ointressanta skrubbland man kan tänka sig, linjen går så rakt att ögat bara kan se det "försvinnande" peka framåt ... vi bollade med avsevärt över 30 miles i timmen. ... [När tåget närmade sig Milang] kom tåget in med en graciös kurva, längs sidan och framsidan av townshipen, vilket gav en vacker utsikt över sjön, och förenade sig med den gamla bryggspårvägen precis framför Mr Landseers lager.

Milangs linjetidtabell, 1966
Adelaide–Milang
		Lör kl	tis och ons kl	Fre kl	Lör kl	Sön kl	Fre kl
Adelaide	avd	9.00			12.55		6.10
Strathalbyn	arr	10,57*			2,47*		8,04*
	avd	11.20	11.45	12.45	3.10	4.00	8.30
Milang	arr	11.57	12.02	1.22	3,47	4,35	9.07
Milang–Adelaide
		Lör kl	tis, ons & fre kl		Sön kl	Lör kl	Fre kl
Milang	avd	1,35	2.07		4,50	5.10	9.40
Strathalbyn	arr	2.12	2,45		5,25*	5,45*	10.08
	avd				5,56	6.16
Adelaide	arr				8.00	8.20
* Ansluter med linjetågen Adelaide–Victor Harbour vid Strathalbyn

År 1969 fann en granskning av Transportkontrollstyrelsen att även på linjen Strathalbyn–Victor Harbour hade totalt endast 4 500 passagerare stigit ombord på stationer under föregående år; nedläggning av linjerna söder om Strathalbyn rekommenderades. Den parlamentariska ständiga kommittén för offentliga arbeten rekommenderade sedan ett försök att stärka godstrafiken snarare än omedelbar stängning av huvudvägen, men rekommenderade stängning av Milang-filialen. Då, även om godståg hade trafikerats ibland, hade den sista tidtabellsbundna passagerartrafiken gått, den 30 november 1968. En särskild charterresa genomfördes den 15 juni 1970, två dagar innan linjen formellt stängdes.

Milangs järnvägsmuseum

Milangs järnvägsmuseums statiska lokomotiv 351 kan "köras" av besökare med hjälp av en körsimulator i hytten

Milangs historiska järnvägsmuseum, som öppnade 1992, har blivit en av Milangs största attraktioner. Efter att linjen stängts hade spåret och strukturerna tagits bort; stationsbyggnaden i trä inköptes och användes i 20 år som uthus på en gård. Därefter donerades den till museet och medlemmarna transporterade den tillbaka till sin ursprungliga plats, för att bli museets mittpunkt på en ny plattform. Allt spår och ballast hade tagits bort, så museumsmedlemmar skaffade och installerade komponenter som gjorde det möjligt för dem att replikera den tidigare spårlayouten.

Järnvägsminnen och visningar av stadens och de omgivande distriktens järnvägshistoria finns i byggnaden och i flera rullande materiel bredvid perrongen. En innovativ funktion i hytten på en diesellokshytt med statisk display är en datorstyrd körsimulator som besökare kan använda. I stationsbyggnaden ligger fokus på South Australian Railways och järnvägens betydelse för distriktet. På displayen finns många gamla foton och järnvägsminnen.

Historien om lätta järnvägar i södra Australien – av vilka det fanns cirka 700, verksamma i gruvor, skogar, vingårdar, ammunitionsfabriker och stenbrott, och vid bryggor för att transportera varor från fartyg – berättas också på många väggutställningar och modeller av rullande materiel som gick på dessa järnvägar ligger intill. Besökare kan köra en modellspårväg. Utanför På stationsgården står tre historiska spårvagnslok och två sektionsvagnar utställda. Denna aspekt av museet, som verkar under namnet South Australian Light Railway Centre, är resultatet av samarbete mellan museets medlemmar, Light Railway Research Society of Australia och History Trust of South Australia.

Museet publicerade en bok om linjen, The Lakes Railway , 2018.

Järnvägsled (Nurragi naturreservat)

Milangs järnvägslinje, nu Nurragi Conservation Reserve, är en populär vandringsled

Den före detta järnvägslinjens vägrätt förklarades 1991 som Nurragi Conservation Reserve, permanent skyddad av ett inhemskt vegetationsarvsavtal . Den förbinder de östra Mount Lofty Ranges och Lake Alexandrina och innehåller extremt viktig kvarleva av inhemsk vegetation i en region som har rensats från mer än 98 procent av sitt ursprungliga täcke.

Mer än 300 inhemska växtarter finns i naturreservatet, varav mer än 50 är av särskild betydelse för bevarandet. En samhällsgrupp, Friends of Nurragi Association, har arbetat för att återupprätta floran från Milang Scrub, som ursprungligen sträckte sig från Belvidere i norr till Point Sturt i söder och Finniss i väster; lokala grundskolebarn har också deltagit. Kala områden revegeteras med arter av den ursprungliga Milang-skrubben, inklusive aboriginska matväxter som muntries, quandongs och inhemska vinbär. Reservatet är också en viktig länk för vilda djur och fåglar mellan sjönära miljö och foten, vilket ger dem mat och skydd.

Anteckningar

externa länkar