Lusus
Lusus är den förmodade sonen eller följeslagaren till Bacchus , den romerska guden för vin och gudomlig galenskap, till vilken den portugisiska nationella mytologin tillskrev grunden till det forntida Lusitania och faderskapet till dess invånare, lusitanierna , som ses som förfäder till det moderna portugisiska folket . Lusus har alltså fungerat i den portugisiska kulturen som en grundmyt .
"Djärva även om dessa gestalter rynkar pannan, men djärvare långt Dessa gudalika hjältar shin'd i forntida krig. I den hoare far, av mien serene, augusti, Lusus se, ingen rövarhövding orättvis ; Bacchus bar Han viftar, emblemet för hans vård av forna tider; Vilde människans vän, till Bacchus käre, Bacchus son, eller den djärve kompanjonen, Vilken tid hans gula lockar med vinblad krullade, Den ungdomlige guden dämpade den vilda världen, Bade vingårdar glittrar över det trista avfallet, Och humaniserade nationerna när han passerade Lusus, gudens älskade följeslagare, I Hispanias vackra barm fixade han sin sista boning, Vårt kungarike grundades, och berömda regerade I de vackra gräsmattorna, den välsignade Elysium låtsades, där Guadiana slingrar sig ofta, och Douro mumlar genom de strömmande lundarna. Här, med sina ben, han lämnade sin dödslösa berömmelse, Och Lusitanias bygd kommer alltid att bära hans namn. Den andra hövdingen som broderat siden visar, kastade över de djupa åren av trötta dagar, På Tagos stränder, äntligen, hans löften han betalade: Till vishetens gudaliknande makt, den Jove-födda jungfrun, Som förde sina läppar med vältalighet gudomlig, På Tagos stränder reste han den heliga helgedomen. Ulysses han, fastän ödesbestämd att förstöra, På asiatisk mark, Trojas himmelbyggda torn, På Europas strand, mer tacksam mot himlen, bad han Lissabons eviga murar resa sig."
Luís Vaz de Camões , The Lusiads , stroferna 2 till 4 från Canto VIII, översatt av William Julius Mickle, 1776 (anpassad).
Namnets historia
Med den romerska erövringen av den iberiska halvön (mellan 219 och 17 f.Kr.) etablerades den romerska provinsen Lusitania , i stort sett i det som idag är Portugal söder om floden Douro tillsammans med Extremadura i Spanien . Det finns inga historiska uppgifter om eponymerna Luso eller Lusus bland de förromerska folken på den iberiska halvön (i dessa specifika områden, kelter eller förkelter).
Etymologin för Lusitania , liksom ursprunget till namnet Lusitani som gav sitt namn, är oklart. Namnet kan vara av keltiskt ursprung ( Lus och Tanus , "Lus stam"), eller härröra från Lucis eller Lusis , ett forntida folk som nämns i Avienius 's Ora Maritima (4:e århundradet e.Kr., men med utgångspunkt från Massaliote Periplus från 6:e talet). århundradet f.Kr.), och Tan , från Celtic Tan (Stan), eller Tain, som betyder en region eller antyder ett vattenland, ett grundord som tidigare betydde en prins eller suverän guvernör i en region. [ bättre källa behövs ]
Mytologi
För närvarande är det tänkt att den mytologiska karaktären Lusus härrör från en felöversättning av uttrycket lusum enin Liberi patris ("från lusus fadern Liber härleder"), i Plinius 's Naturalis Historia . Misstaget skulle ha varit i tolkningen av ordet lusum eller lusus som ett egennamn , istället för ett enkelt vanligt namn som betyder vilt .
I en översättning av Plinius: " M. Varro informerar oss att... namnet "Lusitania" kommer från fader Bacchus lekar ( lusus ) eller raseri ( lyssa ) hos hans frenetiska skötare, och att Pan var guvernör över det hela. Men traditionerna med respekt för Herkules och Pyrené, liksom Saturnus, tror jag är fantastiska i högsta grad.'"
Detta skulle ha lästs av André de Resende som " namnet "Lusitania" kommer från Lusus av Fader (mästare eller far) Bacchus", och därför tolkades det som att Lusus skulle vara en följeslagare eller son till den rasande guden. Det är denna tolkning som ses i strof 22 av Canto III av Luís Vaz de Camões Lusiader .
- Detta var Lusitania, som härrörde
- från Lusus, eller Lisa , från Bacchus forntida
- barn där det ser ut, eller sedan följeslagare,
- Och i det då de första invånarna.
- Camões, Os Lusíadas , strofe 22, Canto III
Felöversättningen blev en verklig och rimlig myt eftersom Bacchus enligt romersk mytologi skulle ha varit regionens erövrare. Plutarchus säger enligt den 12:e boken av Iberica av den spanska författaren Sóstenes att (märk på att denna teori idag är helt dekrediterad):
Efter att Bacchus erövrat Iberia lämnade han Pan för att regera i hans ställe, och det var han som gav sitt eget namn till landet och kallade det Pania , som genom korruption förvandlades till Hispania .
Det grekiska uttrycket lyssa kan betyda "frenetisk raseri" eller "galenskap", typiskt för Bacchus/ Dionysos . Dessa etymologier verkar dock lite pålitliga.
I Portugal
I Lusiaderna av Camões (1572) var Lusus stamfader till Lusitaniernas stam och grundaren av Lusitania. För portugiserna på 1500-talet var det viktigt att titta på det förflutna före den moriska dominansen för att hitta ursprunget till nationaliteten .
Estado Novos auktoritära högerregim under 1900-talet.