Liana Burgess

Liana Burgess (född Liliana Macellari, 25 september 1929 – 3 december 2007) var en italiensk översättare och litterär agent som var den engelska författaren Anthony Burgesss andra fru . Burgess och Macellari hade inlett en affär medan Burgess var gift med sin första fru, och Macellari födde en son nio månader efter deras möte. Paret blev skatteexil i slutet av 1960-talet, bodde på Malta och Italien och tillbringade flera år i USA . De bosatte sig slutligen i Monaco . Macellari spelade en viktig roll i Burgess senare litterära karriär, förhandlade filmrättigheter och agerade som hans europeiska litterära agent och översatte hans romaner.

Akademiskt liv

Macellari föddes i Porto Civitanova, Italien, 1929. Hennes mor var en amatörpoet och konstnär, Contessa Maria Lucrezia Pasi della Pergola, och hennes far var Gilberto Macellari, fotograf och skådespelare. Hennes far dog i andra världskriget . Macellari hade en syster som senare dödades i en bergsbestigningsolycka. Macellari lärde sig engelska språket genom att läsa romanförfattaren Henry James .

Macellari studerade vid universitetet i Bologna och universitetet i Paris och fick ett Fulbright-stipendium som gjorde det möjligt för henne att studera litteratur i USA, vid Mount Holyoke College . Kort efter hennes flytt till Amerika träffade Macellari och gifte sig med Benjamin Johnson, en afroamerikansk översättare av Italo Svevo . Kort efter deras äktenskap separerade paret och skildes slutligen 1967.

Efter att ha flyttat till Rom i slutet av 1950-talet grundade Macellari ett teatersällskap och efter att ha haft en affär med engelsmannen Roy Halliday flyttade han till London med honom. Halliday drunknade senare när han seglade i Atlanten.

Det var i Rom som Macellari började sin italienska översättning av Lawrence Durrells fiktionstetralogi The Alexandria Quartet . Macellari översatte också James Joyces Finnegans Wake .

Livet med Burgess

1963 fick Macellari i uppdrag att skapa en rapport om ny engelsk skönlitteratur för Bompiani Literary Almanac, och under sin forskning skrev hon entusiastiskt till författarna till romanerna A Clockwork Orange och Inside Mr. Enderby . Burgess var författare till båda romanerna, efter att ha publicerat Inside Mr. Enderby med pseudonymen Joseph Kell. Macellari och Burgess träffades för lunch och inledde en affär, även om Burgess redan var gift. Burgess var olyckligt gift med Llewela (Lynne) Isherwood Jones, som led av alkoholism, och Burgess vägrade tydligen att lämna henne på grund av den förolämpning han kände skulle orsakas av George Dwyer , den romersk-katolske biskopen av Leeds , som var hans kusin.

1964 föddes Macellaris son, Paolo Andrea. Hennes tidigare partner, Roy Halliday, namngavs på födelseattesten som Paolo Andreas far, och Burgess skulle senare beskriva honom kort innan hans äktenskap 1968 med Macellari som hans styvson. Burgess skulle också senare beskrivas som Paolo Andreas far. Paolo Andrea dog 2002. Burgess fru dog i mars 1968, och paret gifte sig inte långt efter. Macellari avslutade sedan sin akademiska karriär vid University of Cambridge. Macellari hade gått med i King's College, Cambridge för att undervisa i tillämpad lingvistik 1967, och hade gjort italienska översättningar av Thomas Pynchons romaner V. och The Crying of Lot 49 .

Macellari spelade en viktig roll i utvecklingen av Burgesss litterära karriär, avbildad som en fiktiv italiensk fotograf, Paola Lucrezia Belli, i hans självbiografiska roman Skäggets romerska kvinnor från 1976 , och arbetade som hans europeiska litterära agent från 1975. Hennes översättning av hans malaysiska trilogi fick Premio Scanno-priset och hon översatte även sonetter av Giuseppe Gioachino Belli som fanns med i hans roman Abba Abba från 1977 . Hon stämde också producenterna av filmatiseringen av A Clockwork Orange , och vann en 10% andel av filmens vinster som var värda mer än 1 miljon dollar.

Paret lämnade Storbritannien 1968 som ett resultat av inkomstskattekraven som Burgess nu ställdes inför som en höginkomstskribent, och reste Europa i en Bedford Dormobile , med Burgess som skrev bak i fordonet medan Liana körde. Paret bosatte sig sedan på ön Malta , som de sedan lämnade för en fyraårig turné på universitet i USA. Medan hon turnerade i Amerika arbetade hon på sin översättning av Joyces Finnegans Wake , med titeln pHorbiCEtta av henne.

The Burgesses lämnade slutligen Malta i efterdyningarna av en föreläsning han hade levererat som mottogs dåligt av en publik av katolska präster, och bosatte sig i Italien vid stranden av sjön Bracciano , nära Rom . Paret hade upplevt ytterligare problem med inkomstskatt efter att de flyttat till Italien, efter att ha funnit svårigheter att överföra pengar till Italien från Storbritannien utan att ådra sig beskattning i båda länderna.

Paret bosatte sig i Monaco 1974 och flyttade till en stor lägenhet på 44 Rue Grimaldi. Paret hade bestämt sig för att bosätta sig i skatteparadis eftersom landet inte tog ut inkomstskatt och dessutom var änkor befriade från dödsfallsavgifter , en form av beskattning av sin mans egendomar. Parets flytt till Monaco överensstämde med hennes övertygelse att en författares inkomster borde undantas från beskattning.

När han dog i lungcancer 1993 var Burgess värd 3 miljoner dollar och ägde 11 fastigheter över hela Europa. Intäkterna från dessa tillgångar gjorde det möjligt för Macellari att främja studier och marknadsföring av Burgess arbete och att finansiera skapandet av University of Angers Anthony Burgess Center och Manchesters internationella Anthony Burgess Foundation. Hon donerade också £200 000 till Liverpool Hope University för att främja studiet av hennes mans arbete. I sin dödsruna över Liana Macellari för The Guardian skrev Christopher Hawtree att "Kanske hon oroat sig onödigt mycket över hans postuma rykte, men utan henne kanske hans bästa verk inte hade hittat sin lukrativa plats bland de mest spännande efterkrigstidens skrifter."

•   Biswell, Andrew (2006). Anthony Burgess verkliga liv . London: Pan Macmillan. ISBN 978-0-330-48171-7 .