Johannes Buxtorf

För hebraisten född 1599, se Johannes Buxtorf II .
Johannes Buxtorf

Johannes Buxtorf ( latin : Johannes Buxtorfius ) (25 december 1564 – 13 september 1629) var en hyllad hebraist , medlem av en familj av orientalister ; professor i hebreiska i 39 år i Basel och var känd under titeln "rabbinernas mästare " . [ citat behövs ] Hans massiva bok, De Synagoga Judaica (1:a uppl. 1603), dokumenterar noggrant de tyska judarnas seder och samhälle under den tidigmoderna perioden.

Buxtorf var far till Johannes Buxtorf den yngre .

Liv

Buxtorf föddes på Kamen i Westfalen . Den ursprungliga formen av namnet var Bockstrop, eller Boxtrop, från vilket härleddes familjevapenet, som bar gestalten av en get (tyska Bock , han-get). Efter sin fars död, som var minister i Kamen, studerade Buxtorf i Marburg och den nygrundade Herborn Academy , vid den senare av vilka Caspar Olevian (1536–1587) och Johannes Piscator (1546–1625) hade utnämnts till professorer i teologi . Vid ett senare tillfälle fick Piscator hjälp av Buxtorf i utarbetandet av hans latinska översättning av Gamla testamentet, publicerad i Herborn 1602–1603. Från Herborn gick Buxtorf till Heidelberg och därifrån till Basel, lockad av Johann Jakob Grynaeus och JG Hospinianus (1515–1575) rykte.

Efter en kort vistelse i Basel studerade han successivt under Heinrich Bullinger (1504–1575) i Zürich och Theodore Beza i Genève. När Grynaeus återvände till Basel, önskade att tjänsterna från en så lovande forskare skulle säkras till universitetet, skaffade han honom en situation som lärare i familjen till Leo Curio, son till Celio Secondo Curione, känd för sina lidanden på grund av detta . av den reformerta tron. På Grynaeus insisterande åtog sig Buxtorf den hebreiska lärostolens plikter vid universitetet och avlade dem i två år med sådan förmåga, att han vid slutet av den tiden enhälligt utnämndes till det lediga ämbetet. Från detta datum (1591) till sin död 1629 stannade han kvar i Basel och ägnade sig med anmärkningsvärt iver åt studiet av hebreisk och rabbinsk litteratur. Han tog emot många lärda judar i sitt hus, för att han skulle diskutera sina svårigheter med dem, och han rådfrågades ofta av judarna själva i frågor som rör deras ceremoniella lagar. Han verkar väl ha förtjänat titeln som tilldelades honom "Rabbinernas mästare". Hans partiskhet för det judiska samhället förde honom faktiskt vid ett tillfälle i problem med stadens myndigheter, eftersom lagarna mot judarna var mycket stränga. Icke desto mindre var hans förbindelser med staden Basel på det hela taget vänliga. Han förblev fast knuten till universitetet som först erkände hans meriter och tackade nej till två inbjudningar från universitetet i Leiden och Academy of Saumur i följd. Hans brevväxling med dåtidens mest framstående forskare var mycket omfattande; biblioteket vid universitetet i Basel innehåller en rik samling brev, som är värdefulla för en dåtida litteraturhistoria.

Arbetar

Titelsidan för 1729 års upplaga av Synagoga Judaica, i det judiska museet i Schweiz samling.
Titelbladet till Buxtorfs Grammaticae Chaldaicae (1615).
  • Manuale Hebraicum et Chaldaicum (1602; 7:e uppl., 1658).
  • Synagoga Judaica (1603 på tyska; sedan översatt till latin i förstorad form), en värdefull repertoar av information om judarnas åsikter och ceremonier.
  • Lexicon Hebraicum et Chaldaicum cum brevi Lexico Rabbinico Philosophico (1607; omtryckt i Glasgow, 1824).
  • Hans stora rabbinska bibel, Biblia Hebraica cum paraphrasi Chaldaica et commentariis rabbinorum (2 vol., 1618; 4 vol., 1618–1619), innehållande, förutom den hebreiska texten, de arameiska parafraserna av Targums, punkterade efter analogin Arameiska passager i Ezra och Daniel (ett förfarande som har fördömts av Richard Simon och andra), och kommentarerna från de mer berömda rabbinerna, med olika andra avhandlingar.
  • Tiberias, sive Commentarius Masoreticus (1620; quarto-upplagan, förbättrad och förstorad av J. Buxtorf den yngre, 1665), så namngiven från den stora skolan för judisk kritik som hade sitt säte i staden Tiberias . Det var i detta arbete som Buxtorf kontroverserade Elias Levitas åsikter om det sena ursprunget av de hebreiska vokalpunkterna, ett ämne som gav upphov till kontroversen mellan Louis Cappel och hans son Johannes Buxtorf II .

Buxtorf levde inte för att slutföra de två verk som hans rykte främst vilar på, hans Lexicon Chaldaicum, Talmudicum, et Rabbinicum och Concordantiae Bibliorum Hebraicorum , som båda redigerades av hans son. Lexikonet återutgavs i Leipzig 1869 med några tillägg av Bernard Fischer , och konkordansen antogs av Julius Fürst som grunden för hans egen hebreiska konkordans, som dök upp 1840.

Frontispice av Buxtorfs konkordans, Basel, 1632

Wilhelm Gesenius skrev 1815 att han ansåg Buxtorfs hebreiska grammatik som den bästa som skrivits.

Vidare läsning

  • Athenae Rauricae , s. 444–448.
  • Artiklar i Ersch och Grubers Encyclopädie och Herzog-Hauck, Realencyk. .
  •   Stephen G. Burnett, From Christian Hebraism to Jewish studies: Johannes Buxtorf (1564–1629) and Hebrew learning in the seventeenth century (Studies in the history of Christian thought 68). Leiden ua: Brill 1996. ISBN 90-04-10346-5
  • JM Schroeckh , Kirchengeschichte , vol. v. (efterreformationstiden), s. 72 sek. (Leipzig, 1806).
  • E. Kautsch, Johannes Buxtorf der Ältere (1879).
  • GW Meyer, Geschichte der Schrift-Erklärung , vol. iii. (Göttingen, 1804).
  • JP Niceron , Mémoires , vol. xxxi. s. 206–215.
  •   Rudolf Smend, Vier Epitaphe - Die Basler Hebraistenfamilie Buxtorf (Litterae et Theologia 1). Berlin: de Gruyter 2010. ISBN 978-3-11-022895-3

externa länkar

Hämtad från " https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Johannes_Buxtorf&oldid=1133263227 "