Hendrix v Employee Insurance Institute
| Hendrix v Employee Insurance Institute | |
|---|---|
| Domstol | EG-domstolen |
| Fullständigt ärendenamn | Hendrix mot rådet för förvaltning av Uitvoeringsinstituut Werknemersverzekeringen |
| Citat(er) | (2007) C-287/05 |
| Nyckelord | |
| Fri rörlighet för arbetstagare | |
Hendrix mot Raad van Bestuur van het Uitvoeringsinstituut Werknemersverzekeringen (2007) C-287/05 är ett EU-rättsligt mål som rör den fria rörligheten för arbetstagare i Europeiska unionen.
Fakta
Herr Hendrix hävdade att han fortfarande borde få invaliditetsersättning efter att han flyttat från Nederländerna till Belgien från den nederländska styrelsen för Employee Insurance Institute. Han fortsatte att arbeta i Nederländerna. Unga människor i Nederländerna kan få förmåner vid arbetsoförmåga. Detta var en icke avgiftsfinansierad förmån, reserverad för personer bosatta i Nederländerna.
Dom
Domstolen , stora avdelningen, ansåg att förmånen vid invaliditet var en social förmån enligt förordning 492/11. Detta var en regel som uttryckligen uttryckte principen i artikel 45.2 i EUF-fördraget . Detta innebar att ett bosättningskrav kunde ses över. I det här fallet var det indirekt diskriminering, såvida det inte kunde motiveras. Det kan motiveras med fakta.
54 Härav följer att villkoret om bosättning som är knutet till att erhålla förmånen enligt Wajong endast kan åberopas mot en person i Hendrix situation om det är objektivt motiverat och proportionellt mot det eftersträvade målet.
55 Såsom domstolen fastslog i punkt 33 i domen i det ovannämnda målet Kersbergen-Lap och Dams-Schipper är Wajong-förmånen nära kopplad till den berörda medlemsstatens socioekonomiska situation, eftersom den baseras på minimilönen och levnadsstandarden i Nederländerna. . Denna förmån är vidare en av de särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner som avses i artikel 4.2a jämförd med artikel 10a i förordning nr 1408/71, som de personer som denna förordning gäller endast får inom medlemsstatens territorium. där de är bosatta och i enlighet med lagstiftningen i den staten. Härav följer att villkoret om bosättning som sådant, som fastställs i den nationella lagstiftningen, är objektivt motiverat.
56 Det är också nödvändigt att tillämpningen av ett sådant villkor inte medför ett intrång i de rättigheter som en person i Hendrix situation har genom fri rörlighet för arbetstagare som går utöver vad som krävs för att uppnå det legitima mål som eftersträvas av nationell lagstiftning.
57 Ur denna synvinkel skall det påpekas att den nationella lagstiftningen, såsom anges ovan i punkt 15, uttryckligen föreskriver att villkoret om bosättning kan frångås när villkoret leder till en "oacceptabel grad av oskälighet". I enlighet med fast rättspraxis är det nationella domstolars ansvar att så långt det är möjligt tolka den nationella lagstiftningen i överensstämmelse med gemenskapsrättens krav (mål C‑106/89, Marleasing, REG 1990, s. I‑4135, punkt 1 ) . 8, och de förenade målen C-397/01 till C-403/01, Pfeiffer m.fl. (REG 2004, s. I-8835, punkt 113). Den hänskjutande domstolen måste därför, under omständigheterna i det aktuella fallet, vara övertygad om att kravet på ett villkor för bosättning på nationellt territorium inte leder till sådan orättvisa, med hänsyn till det faktum att Hendrix har utövat sin rätt till fri rörlighet som arbetare och att han har upprätthållit ekonomiska och sociala kopplingar till Nederländerna.
Se även
Anteckningar
- M Dougan, 'Legal Developments' (2008) 46 JCMS 127, 137, "tar EG-domstolen från de politiska institutionerna en avsevärd del av deras makt att besluta i viktiga frågor om offentliga utgifter och social solidaritet."