Geert Bourgeois

Geert Bourgeois JAG P
Borgerlig 2015
Ledamot av Europaparlamentet för Belgien
Tillträdde
ämbetet 2 juli 2019
Valkrets	Holländsktalande valhögskola
Ministerpresident i Flandern
Tillträder 25 juli 2014 – 2 juli 2019
Föregås av	Kris Peeters
Efterträdde av	Liesbeth Homans
Ledamot av Kammarkollegiet
I tjänst 5 juli 2010 – 7 juli 2010
Valkrets	Västflandern
Tillträdde 8 juni 1995 – 22 juli 2004
Valkrets	Kortrijk-Roeselare-Tielt (1995–2003) Västflandern (2003–2004)
Personliga detaljer
Född	( 1951-07-06 ) 6 juli 1951 Roeselare , Belgien
Politiskt parti	Nya flamländska alliansen (sedan 2001)
Andra politiska tillhörigheter	Folkförbundet (1976–2001)
Make	Betty Hoste
Barn	2
Alma mater	Gents universitet

Geert Albert Bourgeois ( nederländskt uttal: [ˈɣeːrd buːrˈʒwaː] ; född 6 juli 1951) är en belgisk politiker i New Flemish Alliance (N-VA), som han grundade 2001, som för närvarande tjänstgör som ledamot av Europaparlamentet sedan 2019. Han var tidigare ministerpresident i Flandern från 2014 till 2019. Dessförinnan var han medlem av den federala representantkammaren för Folkförbundet från 1995 till 2001, och sedan för N-VA från 2001 till 2004. Han har varit engagerad i lokal och regional politik i Flandern sedan 1976.

Biografi

Geert Bourgeois far, Emiel Bourgeois, föddes i Hulste den 10 oktober 1918, mot slutet av första världskriget . Han fortsatte att arbeta som grundskollärare. Efter andra världskriget anklagades han för samarbete och tillbringade en tid i fängelse. Därefter rehabiliterades han och utnämndes till rektor på grundskolan där han tidigare undervisat. Han dog 1998. Emiel Bourgeois gifte sig med Izegem-födda Gaby Vens (1920–2015), med vilken han fick två söner och två döttrar. Geert Bourgeois gick på gymnasiet vid Saint Joseph's College i Izegem innan han började läsa juridik vid Gents universitet 1970 till 1975. Samma år gifte han sig med Betty Hoste som han startade en advokatbyrå med. Paret har två söner. Bourgeois var politiskt engagerad från tidig ålder. Under sin tid på gymnasiet blev han medlem i Catholic Student Action (Katholieke Studentenactie – KSA). 1966 startade han, tillsammans med sin bror Kris och hans klasskamrat Koen Baert, en Blue Banner-grupp av Fader Boucquillon. När gruppen senare slogs samman med VNJ (Flamish Nationalist Youth League) lämnade han den lokala avdelningen. Han blev senare engagerad i det flamländska nationalistiska studentförbundet (Vlaams-Nationale Studentenunie) och språkaktionskommittén ( Taal Aktie Komitee). Vid 17 års ålder blev han sekreterare för den lokala Volksunie-avdelningen och ordförande för Volksunie Youth Wing i Izegem.

Politisk karriär

Lokalpolitik

Bourgeois deltog i kommunfullmäktigevalet för första gången 1976. Han valdes in med 997 företrädesröster. Eftersom han fortfarande var tvungen att uppfylla sina nationella tjänsteplikter kunde han inte tillträda sin plats förrän 1977. 1982 omvaldes han, och Volksunie kom med i stadsfullmäktige. Bourgeois tjänstgjorde som rådman för offentliga arbeten, stadsplanering, stadscentrumförnyelse, handel, småföretagare och industri och juridiska frågor. Han har konsekvent blivit omvald sedan dess. Efter valet 1988 blev han åter rådgivare i kommunfullmäktige, ett ämbete han innehade fram till 1994. Valet 1994 satte en annan majoritetskoalition vid makten i Izegem. Han fortsatte att sitta som ledamot i Izegems kommunfullmäktige fram till 2018 och ställde inte upp igen i kommunfullmäktigevalet som hölls samma år. Från 2013 till 2018 var han ordförande i Izegems kommunfullmäktige.

Nationell politik

Från 1977 och framåt ställde Geert Bourgeois upp i alla nationella val. Han gick med i den nationella styrelsen för Volksunie och var från 1990 till 1993 ordförande för sammanslutningen av flamländska (politiska) ämbetsinnehavare. 1996 gick han med i Volksunies partiledning. I valet 1995 valdes han in som ledamot av det federala parlamentet. I den federala representantkammaren fokuserade han främst på juridiska angelägenheter och frågor som rör Belgiens olika gemenskaper. Trots att han tjänstgjorde som oppositionsledamot lyckades han få flera privata ledamöters lagförslag antagna, såsom källskyddslagen, vilket innebär att reportrar nu endast är skyldiga att avslöja identiteten på sina källor i händelse av en nödsituation. Han fick rikstäckande hyllning för sin verksamhet som medlem av Dutroux-kommittén och den roll han spelade i bläckfiskförhandlingarna. 1999 blev Bourgeois ledare för den politiska gruppen Volksunie i representantkammaren.

Året därpå valdes han till allmän partiordförande av medlemmarna i dåvarande Volksunie, som fick sittande partiordförande Patrik Vankrunkelsven avsättas. Detta val utlöste en rad konflikter mellan partiordföranden, som var direktvald av medlemmarna, och VU:s partistyrelse, utsedd av partiledningen. Åsiktsskillnaderna kom till sin spets vid tiden för Lambermontavtalet. Bourgeois var inte beredd att ställa sig bakom detta avtal, trots att det hade godkänts av Volksunies partistyrelse. Som sådan godkände han inte det och agerade således i strid med relevanta instruktioner från de behöriga organen inom partiet. Med dåvarande minister Bert Anciaux i spetsen ställde sig partistyrelsen bakom avtalet, som ett svar på vilket Bourgeois hoppade av som partiordförande. Ungefär vid denna tid satte Geert Bourgeois ihop den så kallade "Oranjehofgroep" (som skulle fortsätta att bli grunden för N-VA) tillsammans med personer som Frieda Brepoels , Eric Defoort , Ben Weyts och Bart De Wever . Oranjehofgruppen var en grupp flamländska nationalistiska Volksunie-medlemmar som motsatte sig den riktning i vilken partiet togs av Anciaux. Gruppen fick sitt namn från en gästfrihetsverksamhet i Gent där medlemmarna skulle träffas. Motsättningarna mellan Bourgeois' flamländska nationalistiska flygel som ville att VU skulle driva en konservativ, oberoende flamländsk nationalistisk riktning och flygeln som leds av Bert Anciaux, som var ute efter att slå samman Volksunie med dess progressiva program med ett annat politiskt parti, resulterade så småningom i upplösning av fordonsenheten.

I en folkomröstning om det allmänna medlemskapet gick Bourgeois-gruppen, med knappt 50 % av de avgivna rösterna, segrande mot de två andra grupperna som deltog, med Bert Anciaux respektive Johan Sauwens i spetsen . Eftersom minst 50 % av rösterna måste erhållas för att få rätten att fortsätta under namnet Volksunie, bildade Bourgeois och hans anhängare ett nytt parti i november 2001: Nya flamländska alliansen (Nieuw-Vlaamse Alliantie N-VA). Från 2001 till 2004 var Bourgeois den första partiordföranden för N-VA som engagerade sig i hård opposition mot den "lila" koalitionsregeringen. I sin bok med titeln De puinhoop van Paars-groen (The Shambles of Purple-Green) riktade han svidande kritik mot den belgiska regeringen som hade suttit vid makten från 1999 till 2002. Bokens titel var en referens till Pim Fortuyns De puinhopen van acht jaar Paars som kritiserade de holländska lila koalitionerna. I maj 2003 omvaldes Bourgeois till den federala representantkammaren som den enda N-VA-kandidaten; han innehade sin plats till 2004. I det tredje direkta flamländska valet som hölls den 13 juni 2004 valdes han i Västflanderns valkrets. Han förblev ledamot av det flamländska parlamentet i över en månad tills han gick med i Flanderns regering den 22 juli 2004; han efterträddes som ledamot av det flamländska parlamentet av Jan Loones.

Han efterträddes som N-VA-partiordförande av Bart De Wever när han tillträdde i juli 2004 som flamländsk minister för offentlig styrning, utrikespolitik, media och turism i Leterme I- regeringen . Den 22 september 2008 lämnade han sin avgång som tjänstgörande minister i Flanderns regering, i kölvattnet av kartellen med CD&V – som Bourgeois varit en av arkitekterna till – avslutades. Bourgeois återupptog därefter sin plats som ledamot av det flamländska parlamentet fram till juni 2009. Redan från början gick han in i oppositionsläge mot den regering han just lämnat. Detta stred mot traditionen att tidigare ministrar skulle vara frånvarande ett tag efter att de har avgått.

I det flamländska valet den 7 juni 2009 valdes Geert Bourgeois återigen direkt in i Västflanderns valkrets. En månad senare, den 13 juli 2009, utsågs Bourgeois till viceminister-president och minister i Peeters II-regeringen . Han var ansvarig för offentlig styrning, lokal och provinsförvaltning, samhällsintegration, turism och Vlaamse Rand. Genom beslut av Flanderns regering av den 24 juli 2009 tilldelades han också kompetensen "Immovable Heritage". Han överlämnade sin mandatperiod som ledamot av det flamländska parlamentet till Wilfried Vandaele .

I juni 2010 ställde han upp i det federala valet som ledande kandidat för provinsen Västflandern. Han valdes till riksdagsledamot. Men för att kunna svuras in som parlamentsledamot måste han tillfälligt avgå som flamländsk minister. Detta inträffade den 5 juli 2010. Två dagar senare utsågs han på nytt till minister och avgick från representantkammaren. I kölvattnet av det flamländska valet den 25 maj 2014 svors han in som ledamot av det flamländska parlamentet vid det flamländska parlamentets konstituerande möte den 17 juni 2014. Den 25 juli 2014 svors han in som ministerpresident . av Flandern . Hans plats som ledamot av det flamländska parlamentet togs av hans efterträdare Bert Maertens . Den 2 december 2015 hölls en formell hyllning till Geert Bourgeois i det flamländska parlamentets plenarförsamling för att ha suttit i 20 år som antingen parlamentsledamot eller minister. Inför det flamländska regionalvalet 2019 tillkännagavs att Bourgeois inte skulle kandidera för en andra mandatperiod som ministerpresident, utan istället skulle leda N-VA:s lista i det europeiska parlamentsvalet som äger rum samma dag.

Europaparlamentet

Han valdes in som ledamot av Europaparlamentet i valet till Europaparlamentet 2019 den 26 maj 2019. Den 2 juli 2019 avgick Bourgeois som flamländsk ministerpresident för att ta sitt nya mandat som parlamentsledamot. Han efterträddes i denna roll av partikollegan Liesbeth Homans , som blev den första kvinnliga ministerpresidenten i Flandern. Tillsammans med de andra N-VA-parlamentsledamöterna gick han med i ECR- gruppen i Europaparlamentet, trots spänningar mellan N-VA och det spanska högerextrema partiet Vox om den katalanska självständighetsrörelsen .

Sammanfattning av deltagande i politiska val

• Det flamländska parlamentet 13 juni 1999 – 3:e efterföljande valkretsen Kortrijk-Roeselare-Tielt – VU-ID
• Senaten 18 maj 2003 – 1:a plats holländsktalande valkollegium – N-VA – ej vald
• Representantkammaren 18 maj 2003 – 1:a plats valkrets i Västflandern – N-VA – invald – tjänstgör till 13 juni 2004
• Det flamländska parlamentet 13 juni 2004 – 2:a plats Västflanderns valkrets – CD&V-N-VA – invald – flamländsk minister
• Europaparlamentet 13 juni 2004 – 14:e plats valkrets i Flandern – CD&V-N-VA – vald – beslutar att inte ta upp hans plats (Han ersattes av Frieda Brepoels.)
• Kommunfullmäktige 8 oktober 2006 – Izegem – 1:a plats – N-VA – invald
• Representantkammaren 10 juni 2007 – 16:e plats Västflandern – CD&V-N-VA – ej invald
• Europaparlamentet 7 juni 2009 – 12:e plats valkrets i Flandern – N-VA – ej vald
• Det flamländska parlamentet 7 juni 2009 – 1:a plats valkrets i Västflandern – N-VA – invald – flamländsk minister
• Representantkammaren 13 juni 2010 – 1:a plats valkrets i Västflandern – N-VA – vald (45 848 företrädesröster) (den 2 juli 2010 tillkännagavs att han kortvarigt skulle avgå från Flanderns regering för att formellt avlägga eden i representantkammaren. Han ordnade därefter omedelbart att han skulle ersätta sig själv i kammaren innan han igen svors in som flamländsk minister. I kammaren efterträddes han av Bert Maertens som fick 8 083 preferensröster.).
• Kommunalval (val till kommun- och landskapsfullmäktige) 2012
• Flemländska val den 25 maj 2014 (sammanfaller med de federala valen och valen till Europaparlamentet).

Beställningar och dekorationer

• 2016 : Japanese Order of the Rising Sun , 3:e klass, 2016.

Se även

• Lista över utrikesministrar 2017
• Lista över nuvarande utrikesministrar

externa länkar

• Media relaterade till Geert Bourgeois på Wikimedia Commons
• Officiell hemsida