Forststyrelsen

Forststyrelsen ( finska ) ( Forststyrelsen på svenska , Meahciráđđehus på samiska , "den (finska) skogsförvaltningen" ) är ett statligt ägt företag i Finland .

Dess två huvuduppgifter är Parks & Wildlife Finland att förvalta de flesta av Finlands skyddade områden och skogsbruket för att leverera virke till landets skogsindustri . Forststyrelsen har cirka 1 200 anställda. Bolaget förvaltar cirka 120 000 kvadratkilometer statligt ägda mark- och vattenområden, vilket är cirka 35 % av Finlands totala yta. Dess uppgifter är uppdelade på näringsverksamhet och offentliga förvaltningsuppgifter som i första hand ligger på regeringen. Separata affärsenheter har etablerats för olika aktiviteter.

Organisation

Forststyrelsens skogsbruk Ab.

• står för cirka 85 procent av Forststyrelsens intäkter
• marknadsför och säljer virke, sköter kommersiella skogar
• Bland kunderna finns skogsindustrin och andra finska och utländska företag som använder timmer som råvara
• skogsbruket bygger på ett hållbart utnyttjande av naturresurser
• Målet är att uppmuntra ett varierat utnyttjande av skogsresurserna

Parker och djurliv Finland

Parks and Wildlife Finland består av enheterna National Parks Finland och Wildlife Services Finland, som tillhandahåller Forststyrelsens offentliga förvaltningstjänster.

Forststyrelsens offentliga förvaltningsuppgifter omfattar bland annat att förvalta naturvårds- och strövområden, främja bevarande och rekreationsanvändning av statens mark och vatten samt kontrollera jakt- och fiskerättigheter.

• skötsel av lagstadgade skyddsområden och andra områden reserverade för bevarande
• skydd och vård av hotade arter
• skötsel av vildmarksområden, rekreationsområden och andra specialområden
• kostnadsfria vandringstjänster för allmänheten
• kundtjänst för Forststyrelsen som helhet
• myndighetsfrågor som rör naturskydd
• vilt- och fisketillsyn
• vilt, fiske och terrängtrafiktillstånd
• skogsträdsfröanskaffning och säkerhetsförvaring
• uppgifter relaterade till flytande

Forststyrelsens fastighetsutveckling

• specialiserat på tomt- och skogsfastighetsaffärer och tillhandahåller hyresbostäder.
• upprättar områdesplaner, marknadsför, säljer och upplåter mark för fritidshus
• ansvarar för förvärv och överlåtelse av fast egendom inom Forststyrelsen

MH-Kivi Oy

• arrenderar markutvinningsplatser och säljer jord.

Siemen Forelia Oy

• producerar, marknadsför och säljer utsäde

Nyckelfigurer

	2017	2016
Omsättning , miljoner euro	319	333,0
Rörelsevinst , miljoner euro	117,2	103,3
Procent av omsättning , %	37	31
Resultat , miljoner euro	107,1	93,7
Bidrag till statens inkomster , miljoner euro	93	96
Avkastning på investeringen , %	4.2	3.8
Investering , % av omsättningen	5	4
Solvenskvot , %	97	97
Personår	1285	1431

• Avkastning på investeringen = 100 x rörelseresultat/tecknat kapital
• Solvensgrad = 100 x eget kapital/balansomslutning

Markareal 9 132 000 ha, vattenytor 3 414 000 ha, totalt 12 546 000 ha.

Historia

År 1542 utropade Sveriges kung Gustav Vasa , som då även ingick i Finland, alla obebodda vildmarksområden i sitt rike som tillhörande Gud, kungen och kronan och markerade därmed början på statens jordägande.

Redan i början av 1800-talet var de finska skogarna i full användning. Fram till den tiden användes skogarna huvudsakligen för att odla och förbränna och för att producera trätjära, en viktig exportprodukt på den tiden. Tjärbränningen började dock minska i början av 1800-talet, samtidigt som sågverksindustrins behov ökade .

I mitten av 1800-talet var träanvändningen så utbredd att tjänstemännen var oroade över att Finlands skogar försvann. År 1851 antogs en strikt skogslag, och en provisorisk riksstyrelse för lantmäteri och skogsvård inrättades för att övervaka efterlevnaden och betjäna statens marker. Den nationella skogs- och parktjänstens historia, dagens Forststyrelsen, började 1859 när tsar Alexander II undertecknade en deklaration om grundandet av en skogsvårdsinstitution . Dess verksamhetsområde omfattade statsmarker som döptes till kronparker, men att bevaka det privata skogsbruket, åtminstone nominellt, var också en del av skogsvårdsanstaltens uppgifter.

Forststyrelsens struktur och uppgifter har förändrats under åren, tillsammans med många reformer inom skogsförvaltningen. Genom ett dekret från 1921 utsågs Forststyrelsen till en central myndighet under jord- och skogsbruksministeriets jurisdiktion och fick i uppdrag att ”leda, övervaka och främja det finländska skogsbruket”. Det har varit ett grundläggande uppdrag fram till idag, även om Forststyrelsens ansvar inte längre omfattar privat skogsbruk. Forststyrelsen har sedan 1983 skött naturvårdsuppgifter under ledning av miljöministeriet.

Forststyrelsen blev ett statligt företag 1994, då många administrativa uppgifter helt uteslöts från Forststyrelsens verksamhetsområde. Tillsammans med det nya företaget förgrenade sig några av Forststyrelsens affärsenheter till sina egna varumärken, såsom Wild North, som erbjuder turism- och rekreationstjänster, och Laatumaa, som är specialiserat på mark- och skogsfastighetsbranschen.

Skogsbruk

Forststyrelsen har sålt virke för olika behov sedan början av sin verksamhet, ett tag främst på auktion. I början av 1900-talet sålde Forststyrelsen bland annat järnvägsstag och till järnvägsstyrelsen samt virke till sågverk. Forststyrelsen etablerade även egna sågverk, som dock 1932 överläts till Veitsiluoto Oy, som staten hade majoritetsinnehav i. Skogsindustrins inriktning övergick gradvis från sågverk till pappers- och kartongproduktion, vilket i sin tur ledde till till en ökad användning av massaved.

Före andra världskriget började skogsbruket få mer och mer uppmärksamhet. Föryngring av avverkningsområden, till en början genom sådd och senare genom omplantering, blev vanlig i början av 1930-talet . De första myravvattningarna genomfördes redan på 1910-talet, för att utöka arealen produktiv skogsmark, och efter utvecklingen av mekaniska dikningsmetoder under 1960- och 1970-talen dränerades myrar.

Forststyrelsen hade under andra världskriget den okaraktäristiska uppgiften att tillverka bland annat träkol och huggen ved till vedgasmodifierade fordon. Efter kriget genomfördes omfattande avverkningar på Forststyrelsens marker för att bekosta krigsskadestånd samt för att ersätta de män som återvände från strid. En betydande del av Forststyrelsens mark överlämnades också för vidarebosättningsändamål .

På 1950-talet utvecklades avverkningarna och transportförhållandena intensivt och i takt med att efterfrågan på trävaror växte nådde avverkningarna ännu längre ut på landsbygden. Under 1960- och 1970-talen fick träproduktionen stor uppmärksamhet, förutom intensiv jordbearbetning, förbättring av plantbestånd och gödsling. Samtidigt mekaniserades skogsbruket; lastbilar, skogstraktorer och motorsågar togs i bruk. På 1980-talet kom skördare och olika informationssystem som användes som verktyg för skogsbruk, som under det följande decenniet blev en del av det dagliga skogsbruket. Under 2003 användes skördare vid cirka 95 procent av avverkningarna. I och med den ökade mekaniseringen har skogsbrukarnas uppgifter breddats från att utföra avverkningar till att bedriva skogsvårdsarbete och olika planeringsuppgifter.

En storskalig offentlig debatt om skogarnas tillstånd och naturskyddet väcktes på 1980-talet och avverkningar i vildmarksområdena Kessi och Talaskangas ledde till konflikter mellan naturvårdare och företrädare för skogsindustrin . Det dominerande tänkesättet för träproduktion förändrades verkligen under 1990-talet, och fokuserade mer på flera mål och ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbar användning av skogar. Med hjälp av till exempel Forststyrelsens miljöriktlinjer för praktisk skogsvård blev förvaltningen av miljöärenden en del av det dagliga skogsbruket. Forststyrelsens miljösystem baserat på ISO 14001- standarden certifierades 1998 och har ytterligare ökat övervakningen och den kontinuerliga utvecklingen av verksamheten. I början av 2000-talet ingick Forststyrelsens samtliga kommersiella skogar i PEFCs skogscertifieringssystem.

Från 1997 till 2000 upprättades övergripande naturresursplaner, som förnyas regelbundet, för alla statliga mark- och vattenområden. De deltagande, kooperativa och öppna praxis som utarbetades vid Forststyrelsen på 1990-talet efterlevs i naturresursplaneringsprocessen.

Naturvård och fritidstjänster

Redan i början av 1900-talet anlades de första skogarna från avverkningar och de första ”naturparkerna” på Forststyrelsens marker. Dessa områden, bland annat områdena Pallas-Ounastunturi och Pyhähäkki, bevarades för forskningsändamål såväl som för eftervärlden.

Det första officiella rekordet om att upprätta en nationalpark finns i en rapport från 1910 från Forest Conservation Commission. De första lagstadgade nationalparkerna bildades dock inte förrän 1938. Dessa parker, etablerade i statens marker, definierades under förvaltningen av Finlands skogsforskningsinstitut ( Metla ). År 1956 inrättades sjutton national- och naturparker i Forststyrelsens marker. En andra betydande utbyggnad av skyddsområdesnätet genomfördes 1982, då totalt 16 nya national- och naturparker skapades. Metlas nationalparker och dess strikta naturreservat, exklusive Koli nationalpark och Malla och Vesijako naturreservat, övergick till Forststyrelsens ägo 1992.

Sedan 1970-talet har utvecklingen av Finlands naturskyddsområdesnät grundats på naturvårdsprogram som syftar till att bevara till exempel myrar, örtrika skogar, urskogar och strandområden. En betydande del av programplatserna finns i områden som ägs av Forststyrelsen. Forststyrelsen förvaltar för närvarande totalt 480 lagstadgade naturvårdsområden med en sammanlagd yta på närmare 15 000 km2. Lapplands vildmarksområden, som är lika stora, är också viktiga för naturvården. De flesta av Forststyrelsens naturvårdsområden ingår i EU:s Natura 2000-nätverk.

Vandring blev så populärt efter andra världskriget att campingplatser med lägereldar , ved och latriner var en nödvändighet. På 1970-talet fokuserade Forststyrelsen särskilt på att utöka det befintliga nätverket av vildmarksstugor. De första officiella strövområdena i enlighet med Finlands friluftslag etablerades 1979 i Kylmäluoma och Hossa. Det finns för närvarande sju nationella strövområden i landet.

Planeringen av nationalparkens skötsel och nyttjande inleddes 1974 med en nationalparksarbetsgrupp tillsatt av Forststyrelsen. Uppbyggnaden av serviceutbudet för vandrare, såsom rutter, lutplatser och lägereldar, började 1978 enligt de första förvaltnings- och användningsplanerna. Nationalparker och en rad andra naturskyddsområden erbjuder idag vandrings- och rekreationsmöjligheter över hela landet.

Forststyrelsens naturvårdsuppgifter sköttes under många år som en del av skogsbruket. Sedan senare delen av 1970-talet har personalen specialiserad på naturvårdsuppgifter successivt ökat och Naturvårdsområdeskontoret inrättades 1981. Tio år senare ändrades kontoret till det som numera kallas Naturarvstjänster. Affärsenheten Natural Heritage Services, ett ständigt växande verksamhetsområde, fick sin egen regionala organisation 1992. Naturvårdsuppgifter och vandringstjänster har utvecklats för att svara mot de nuvarande kraven på bevarande av naturens biologiska mångfald, såväl som till behoven hos rekreationsanvändningen av naturen och naturturismen.

Ledarskap

Förteckning över Forststyrelsens generaldirektörer

namn	Termin
Rabben Zakarias Wrede	1863-1870
Jacob Henrik Alexander af Forselles	1870–1893
Carl Ernst Wrede	1893–1902
Peter Woldemar Hannikainen	1902–1918
AK Cajander	1918–1943
Mauno Pekkala	1943–1952
Nils Osara	1952–1960
Antero Piha	1960–1973
Paavo W. Jokinen	1973–1985
Jaakko Piironen	1986–1992
Pentti Takala	1992–2000
Jan Heino	2000–2006
Jyrki Kangas	2006–2014
Esa Härmälä	2014–2016
Pentti Hyttinen	2016–2019
Juha S. Niemelä	2019–

Se även

• Pilke Hus
• Miljörasism i Europa

externa länkar

• Officiell hemsida
• Officiell hemsida