Fagu

Fagu , även stavat Phagu , är en genre av poesi på gammalt gujarati som var populärt under den tidiga perioden av gujaratis litteratur .

Etymologi

Fagu kommer från sanskritordet Falgu . Som adjektiv betyder det vacker, stilig, fin, etc. Som substantiv blev det synonymer till vårsäsongen. Falguna (även stavat Phalguna ), en vårsäsongsmånad enligt hinduisk kalender , är ursprunget till detta ord.

Form

Fagu är en lyrisk form som skildrar naturens skönhet under våren. Den skildrar också glädje och nöjen av kärlek, rädslor och förhoppningar separation och förening av älskare. Denna form var populär bland Jain -poeter som mestadels var munkar, så många av dessa Fagu börjar med erotiska känslor och slutar med försakelse eller självbehärskning.

Historia

En äldsta kända Fagu är Jinachandra Suri Fagu (cirka 1225) av Jinapadma Suri. Den har 25 verser med 6 till 20 verser som saknas. Den första kompletta Fagu är Sthulibhadra Fagu komponerad mellan 1234 och 1244 eller 1344 eller 1334. Den beskriver regnperioden istället för våren. Separationen mellan Rajula och Jain Tirthankara Neminatha var ett populärt tema bland Jain-poeter. Några exempel är Neminatha Fagu (1344) av Rajshekhar, Neminatha Fagu (1375) av Jayashekhar och Rangasagara Neminatha Fagu (1400) av Somsundar. En dikt Neminatha Chatushpadika (1269) av Vinaychandra skildrade samma historia. Det finns tolv kända Fagus från denna period och majoriteten av dem är skrivna av Jain-munkar. Endast två Fagus, Vasanta Vilas Fagu och Narayana Fagu , skrivna av okända författare är av icke-jainska poeter. Vasanta Vilas Fagu skriven på 1300-talet av okänd författare är vackra Fagu utan några religiösa känslor. Narayana Fagu (1441) handlar om Krishna .

Vidare läsning

Sandesara, Bhogilal (1966). Prācīna phāgu-saṅgraha . Mahārāja Sayājīrāva Viśvavidyālaya; [Prāptisthāna: Yunivarsiṭī Pustakavecāṇa Vibhāga].