EU:s energieffektivitetsdirektiv 2012
| Europeiska unionens direktiv | |
 | |
| Titel | Energieffektivitetsdirektivet |
|---|---|
| Tillverkad av | Europaparlamentet och rådet |
| Journalreferens _ | L 315, 14 november 2012, s. 1–56 |
| Annan lagstiftning | |
| Ersätter | 2004/8/EG och 2006/32/EG |
| Gottgörelse | 2009/125/EG och 2010/30/EU |
| Ändrad av | 2018/2002/EG |
Energieffektivitetsdirektivet 2012/27/EU (förkortat EED ) är ett EU-direktiv som kräver energieffektiviseringar inom EU . Det godkändes den 25 oktober 2012 och trädde i kraft den 4 december 2012. Direktivet inför rättsligt bindande åtgärder för att uppmuntra ansträngningar att använda energi mer effektivt i alla led och sektorer av försörjningskedjan. Den fastställer en gemensam ram för främjande av energieffektivitet inom EU för att nå dess överordnade energieffektivitetsmål på 20 % till 2020. Det banar också väg för ytterligare förbättringar därefter.
Direktivet föreskriver upprättandet av vägledande nationella energieffektivitetsmål för 2020. Medlemsstaterna skulle ha lämnat in sina nationella handlingsplaner för energieffektivitet (NEEAP) senast den 30 april 2014, som beskriver de åtgärder de har genomfört för att förbättra energieffektiviteten och deras förväntade och/ eller uppnått energibesparingar. Dessutom är medlemsländerna skyldiga att årligen rapportera om framstegen mot sina nationella mål. Policykraven i direktivet är minimikrav och medlemsländerna kan komma att införa strängare åtgärder.
Energieffektivitetsdirektivet 2012/27/EU föregicks av energitjänstdirektivet 2006/32/EG. Detta tidigare direktiv innehöll ett mål om en minskning av energianvändningen med 9 % inom 9 år efter att direktivet trädde i kraft. Det tidigare direktivet krävde också att EU-medlemmar lämnade in nationella handlingsplaner för energieffektivitet, där den första planen skulle lämnas in senast den 30 juni 2007.
Den 23 juli 2014 tillkännagav Europeiska kommissionen ett nytt mål om 30 % förbättring av energieffektiviteten till 2030.
Utveckling
Dokument som läckte ut i mitten av 2012 visar att Storbritannien upprepade gånger kämpade för att urvattna nyckelåtgärder under utvecklingen av direktivet och tvingade vissa åtgärder att bli frivilliga snarare än obligatoriska. Som ett resultat av detta tillåter en ny version av direktivet medlemsländerna att sätta upp sina egna energieffektivitetsmål, istället för det ursprungliga kravet på ett obligatoriskt EU-omfattande mål på 20 % förbättring.
Åtgärder
Direktivet främjar regler för att undanröja barriärer på energimarknaderna och för att övervinna marknadsmisslyckanden som kan hindra införandet av energieffektivitet. Enligt direktivet ska den offentliga sektorn spela en föredömlig roll och konsumenterna ska ha rätt att veta hur mycket energi de förbrukar.
Följande kategorier omfattas av direktivet:
- energieffektivitetsmål
- byggnadsrenovering
- en föredömlig roll för offentliga byggnader
- skyldighetssystem för energieffektivitet
- energibesiktningar och energiledningssystem _
- mät- och faktureringsinformationssystem och rätten att få tillgång till dessa uppgifter
- konsumentinformation och bemyndigande
- främjande av effektivitet inom uppvärmning och kylning
- energiomvandling, överföring och distribution
- tillgång till kvalifikations-, ackrediterings- och certifieringssystem
- information och utbildning
- energitjänster
- en nationell fond för energieffektivitet, finansiering och tekniskt stöd
- andra åtgärder för att främja energieffektivitet
Nationella handlingsplaner för energieffektivitet och årsrapporter
Individuella nationella handlingsplaner för energieffektivitet (NEEAP) för 2014 och årsrapporter för 2016 finns tillgängliga för nedladdning. Vissa nationella handlingsplaner har även Wikipedia-artiklar:
Mottagande och effektivitet
En studie från 2014 visar att, trots att direktivet är tekniskt komplicerat och saknar bindande mål, är det en förbättring jämfört med tidigare EU-politik för energieffektivitet. Trots det försvagas dokumentet av antalet undantag och antalet passager som det innehåller som kräver tolkning. Implementeringsprocessen är också föremål för problem.
En studie från 2016 undersöker behandlingen av artikel 7 i direktivet i var och en av de 28 medlemsländerna. Denna nyckelartikel , som heter Skyldighetssystem för energieffektivitet , kräver att länder "implementerar energieffektivitetskrav och/eller alternativa politiska instrument för att nå en minskning av den slutliga energianvändningen med 1,5 % per år". För att uppfylla detta krav har medlemsländerna föreslagit mycket olika politiska åtgärder och antagit mycket olika beräkningsmetoder och övervaknings- och verifieringssystem. Studien analyserar varje nationell handlingsplan och uppskattar om de beräknade besparingarna sannolikt kommer att realiseras och om dessa kommer att vara tillräckliga för att uppfylla artikel 7-målet.
Framtida utveckling
Direktiv 2018/2002/EG antogs den 21 december 2018. Det ändrar detta.
externa länkar
Se även
- Energibesparing
- Energieffektivitet i Europa (studie) – en studie som en del av projektet Odyssee Mure
- Energieffektivitet i Europa § Nationella handlingsplaner för energieffektivitet
- Europeiska unionens energipolitik
- Energibeskattningsdirektivet
- EU:s direktiv om förnybar energi 2009/28/EG – ett liknande direktiv som omfattar förnybar energi
- Europeiska unionens direktiv
- Tysklands nationella handlingsplan för energieffektivitet (förkortat NAPE)
- Lista över EU-direktiv
- Vita certifikat – som intygar en minskning av energiförbrukningen
Vidare läsning
- Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU av den 25 oktober 2012 om energieffektivitet, om ändring av direktiven 2009/125/EG och 2010/30/EU och om upphävande av direktiven 2004/8/EG och 2006/32/EG . Bryssel, Belgien: Europeiska rådet. 14 november 2012 . Hämtad 20 september 2016 .