Difflugia

Difflugia
Difflugia urceolata
Vetenskaplig klassificering
Domän:	Eukaryota
Provins:	Amoebozoa
Klass:	Tubulinea
Beställa:	Arcellinida
Familj:	Difflugiidae
Släkte:	Difflugia Leclerc, 1815

Difflugia är det största släktet av Arcellinida , en av flera grupper av Tubulinea inom den eukaryota supergruppen Amoebozoa . Arcellinida-arter producerar skal eller tester från mineralpartiklar eller biogeoniska element (t.ex. kiselalgerfrustler ) och kallas därför vanligen testatamöbor eller skalade amöbor. Difflugia är särskilt vanliga i kärr och andra sötvattenmiljöer.

Historia

Släktet Difflugia upptäcktes ursprungligen 1815 av L, Leclerc, men dess infrageneriska klassificering som grupp är fortfarande oklar. Släktet Difflugia är det äldsta och mest mångsidiga av testatamöbor. Den innehåller mer än 300 arter och otaliga underarter eftersom även mindre skillnader i morfologi resulterar i klassificering som en ny art. 1958 delade Gauthier-Lièvre och Thomas in släktet i 10 grupper beroende på skillnaden i skalmorfologi. Dessa 10 grupper är baserade på en undersökning gjord av den afrikanska arten av Difflugia . De 10 skalformsklassificeringarna är flikiga, kragade, komprimerade, urceolatformade, klotformade, äggformade, klotformade, långsträckta, spetsvinklade, behornade och pyriformade.

Taxonomi

Det har förekommit frågor som har kommit till en specifik konsensus om taxonomin för släktet Difflugia . 1988, ett försök att karakterisera och skapa ett fylogenetiskt träd baserat på skalets sammansättning. Men med ytterligare bevis fann man att detta faktiskt inte är en användbar egenskap att utvärdera efter. Dessutom gjordes de flesta initiala beskrivningar av Difflugia -speciering med hjälp av ljusmikroskopi och saknade därför tekniken för att visa detaljerna i teststruktur och sammansättning. Uppfinningen av svepelektronmikroskopi möjliggör fler detaljer och förbättrade det taxonomiska arbetet kring Difflugia . Studier kring Difflugia har varit centrerade kring arter som främst finns i Europa och Afrika. Molekylära fylogenetiska analyser har avslöjat att släktet Difflugia , som traditionellt definierats, inte är en monofyletisk grupp. Som ett resultat har flera klotformade och oviforma arter överförts till släktet Netzelia och andra arter har samlats i ett nytt släkte Cylindrifflugia .

Extern video
Testate Amoebas: Blobby, Modest Shell Dwellers – Journey to the Microcosmos

• 

  Difflugia_scalpellum

• 

  Difflugia pyriformis

Strukturera

Difflugia är testatamöbor med ett agglutinat skal. Testet kan bestå av olika mineralpartiklar beroende på den varierande miljön. Dessa mineralpartiklar kallas tillsammans xenosomer. Alla arter av släktet Difflugia förvärvar sina xenosomer, från miljön där de lever. Difflugia har ofta artspecifika tester, som är ordnade utifrån den specifika formen och storleken. De flesta arter av Difflugia innehåller bara en kärna men det finns ett fåtal utvalda som är flerkärniga. Hos de större arterna kan kärnan vara vesikulär i motsats till den regelbundet ovala kärnan. Alla arter innehåller också ett epipodium som är en terminal öppning i protistens struktur. Storleken på Difflugia visar sig sträcka sig från 15μm hela vägen upp till 500μm.

Under celldelningen förs de insamlade partiklarna som har använts för att producera testet direkt vidare till dottercellen. Testets styrka är ganska varierande mellan Difflugia- arterna och styrkan på testet kan delas in i tre kategorier; robust, medelhög och ömtålig. Robusta tester visar sig resultera i ett skal med en oregelbunden form i jämförelse med resten av släktet. Skal som är en del av den sköra kategorin är mest sannolikt konstruerade av kiselalgerkristaller.

Habitat och ekologi

De miljöförhållanden som Difflugia lever i är viktiga att beakta eftersom det i hög grad påverkar artens skalmorfologi. Skalets sammansättning beror på miljöns pH och vilka material som finns tillgängliga. Difflugia kan hittas som lever i en mängd olika livsmiljöer som sötvattensediment, torra mossor och jord, eller sjöar. Vissa arter är planktoniska och övergår till en bentisk fas under vintern där de förblir orörliga nära botten av vattenmassan. Ett sätt att miljön kan påverka egenskaper hos Difflugia är att det finns flera sötvattensarter som har gröna endosymbionts eller zoochlorellae. Arten Difflugia som innehåller endosymbionter anses inte vara heterotrofa, utan istället mixotrofa eftersom de kombinerar att de är autotrofa och heterotrofa. Källan till föda beror på miljön men över släktet visar sig det huvudsakligen vara alger och svampar. Mindre arter av Difflugia visar sig konsumera bakterier samt alger och svampar.

Fossil historia

Närvaron av ett test i Difflugia tillät dem att vara extremt välbevarade i fossiler. Difflugia är en del av en av de äldsta linjerna av eukaryoter baserat på fossila uppgifter som går tillbaka till 750 Mya. Den enda strukturen hos organismerna som kunde bevaras i fossilerna var testet. Därför har det funnits problem med att skilja släkten som Cryptodifflugia från Difflugia baserat på enbart fossildata. Ett annat problem uppstår från förvrängningen av testet och förändringar av xenosomerna som gör det svårt att identifiera släkten från enbart testatamöbors fossila exemplar.

externa länkar

• Livets träd: Difflugia