Bryssel II

Förordning (EG) nr 1347/2000

Europeiska unionens förordning
Titel	Rådets förordning om behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och frågor om föräldraansvar, om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000
Tillämplighet	alla EU:s medlemsstater, utom Danmark
Tillverkad av	Råd
Gjord under	Artikel 61 c och artikel 67.1 i EG-fördraget
Journalreferens _	L 338, 23 december 2003, sid. 1-29
Historia
Datum gjort	29 maj 2000
Trädde i kraft	1 mars 2001
Annan lagstiftning
Ersätter	Brysselkonventionen (1968) och Bryssel I
Ersatt av	Bryssel II-A (EU) nr 2201/2003
Gällande lagstiftning

Förordning (EG) nr 2201/2003

Europeiska unionens förordning
Titel	Rådets förordning om behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och frågor om föräldraansvar, om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000
Tillämplighet	alla EU:s medlemsstater, utom Danmark
Tillverkad av	Råd
Gjord under	Artikel 61 c och artikel 67.1 i EG-fördraget
Journalreferens _	L 338, 23 december 2003, sid. 1-29
Historia
Datum gjort	27 november 2003
Trädde i kraft	1 augusti 2004
Genomförandedatum	1 mars 2005
Annan lagstiftning
Ersätter	1347/2000
Gällande lagstiftning

Bryssel II-förordning (EG) nr 1347/2000, som trädde i kraft den 1 mars 2001, fastställer ett system för fördelning av behörighet och ömsesidig verkställighet av domar mellan Europeiska unionens medlemsstater och var utformad efter 1968 års Brysselkonvention om behörighet. och verkställighet av domar i civilrättsliga och kommersiella frågor . Den var avsedd att reglera domäner som var undantagna från Brysselkonventionen och Bryssel I . Bryssel II-förordningen behandlar lagvalsfrågor inom familjerätten mellan medlemsländer; särskilt de som rör skilsmässa och vårdnad om barn . Förordningen syftar till att underlätta fri rörlighet för äktenskapsskillnad och relaterade domar mellan medlemsstaterna.

Den ursprungliga Bryssel II-förordningen har sedan dess omarbetats, upphävts och ersatts av dess nuvarande version, Bryssel II-A (EU) nr 2001/2003, som har varit i kraft sedan 1 mars 2005.

Förordningen gäller alla EU-medlemsstater utom Danmark.

Bakgrund

Den 1 mars 2001 trädde rådets förordning (EG) nr 1347/2000 av den 29 maj 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och i frågor om föräldraansvar för barn till båda makarna (Bryssel II ) i kraft . Förordningen markerade ett avsteg för Europeiska gemenskapen och var den första i en rad lagstiftningsinstrument som behandlar jurisdiktionsfrågor när de uppstår i samband med familjerättsliga frågor.

Den ursprungliga Bryssel II-förordningen gav en exklusiv förteckning över jurisdiktionsgrunder som måste användas när ett ärende faller inom deras tillämpningsområde. Eftersom grunderna för jurisdiktion är gemensamma i alla avtalsslutande stater kan den ursprungliga utövandet av jurisdiktionen inte ifrågasättas när en dom väl har meddelats. Vidare kan erkännande och verkställighet endast motsättas på ytterst begränsade grunder.

Omarbetad förordning

Den ursprungliga förordningen ersattes med rådets förordning (EG) nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar , som trädde i kraft den 1 augusti 2004 och gäller från och med den 1 mars 2005 i äktenskapsmål och frågor om föräldraansvar. Den reviderade Bryssel II-lagstiftningen kallas på olika sätt för Bryssel II bis eller B, eller Bryssel IIA, eller den nya Bryssel II, och upphäver den äldre förordningen.

Båda förordningarna gällde alla EU:s medlemsländer utom Danmark.

Alla EU-medlemsstater har också blivit parter i konventionen om jurisdiktion, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete med avseende på föräldraansvar och åtgärder för skydd av barn ( konventionen), som till stor del överlappar denna förordning. För ärenden inom Europeiska unionen har förordningen företräde framför konventionen. Europeiska unionen godkände undertecknandet och ratificeringen av konventionen med rådets beslut 2003/93 respektive 2008/431. Bemyndigandet var nödvändigt eftersom Europeiska unionen och medlemsländerna hade en delad behörighet i alla frågor som rör konventionen och eftersom konventionen inte föreskrev undertecknandet av "regionala organisationer för ekonomisk integration".

Artiklar och omfattning

De frågor som omfattas av Bryssel II-förordningen kan delas in i två kategorier: äktenskapsmål och samtidiga föräldraansvarsförfaranden. I artikel 1.1 a föreskrivs att förordningen ska tillämpas på "civilrättsliga förfaranden som rör äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap". Detta första avsnitt handlar endast om att täcka de faktiska förfaranden som avslutar ett äktenskap. I andra delen av artikel 1.1 anges att förordningen ska tillämpas på "civilrättsliga förfaranden som avser föräldraansvar för båda makarnas barn med anledning av det äktenskapsmål som avses i a" . Detta avsnitt behandlar också endast en snäv del av de potentiella civilrättsliga förfaranden som kan uppstå med avseende på föräldraansvar, de som handlar om barn till båda makarna där barnen har hemvist i en medlemsstat och som uppstår i samband med äktenskapsmål som anges i artikel 1.1 a.

Liksom civila och kommersiella ärenden har kompromisser (uppgörelser) gjorts för att upprätta en gemensam jurisdiktionsram som syftar till att uppnå säkerhet inom de 14 europeiska medlemsländerna som helhet, exklusive Danmark. Artikel 2 i förordningen anger våra sju jurisdiktionsgrunder, alla med samma status, med avseende på skilsmässa, hemskillnad och talan om ogiltighet. Dessa behörighetsgrunder öppnar upp behörighet för domstolarna i den medlemsstat där makarna har sin hemvist, eller i fallet med en gemensam ansökan, någon av makarna har hemvist, makarna hade senast hemvist, i den mån en av dem har sin hemvist. fortfarande är bosatt där, sökanden är stadigvarande bosatt förutsatt att detta förstärks av 12 eller 6 månaders bosättning, eller jurisdiktionen kan grundas på parets gemensamma medborgarskap.

När det gäller mål som rör föräldraansvar anges i artikel 3 att de domstolar som är behöriga i de äktenskapsmål som omfattas av artikel 2 har behörighet i en fråga som rör föräldraansvar över ett barn till båda makarna där barnet har hemvist i den medlemsstaten. . Med detta sagt, enligt artikel 3.2, när barnet inte har hemvist i den medlemsstat som har jurisdiktion över äktenskapsmålet, men ändå har hemvist i en annan medlemsstat, är den förstnämnda behörigheten begränsad till fall där: a) minst en av makarna har föräldraansvar gentemot barnet. och (b) domstolarnas jurisdiktion har accepterats av makarna och är i barnets bästa.

För att säkerställa att inga jurisdiktionskonflikter uppstår använder förordningen en bestämmelse om litispendens som grundar sig på strikt tillämpning av formeln " förut temporis" . Detta innebär att den domstol vid vilken talan först väckts kommer att vilandeförklara sitt förfarande tills behörigheten för den domstol vid vilken talan först väckts har fastställts. Artikel 11 ger säkerhet men begränsar också flexibiliteten. I artikel 7 anges att behörighetsskälen i artiklarna 2-6 är exklusiva, men i artikel 8 föreskrivs att medlemsstaterna får tillgripa sina återstående behörighetsgrunder närhelst ingen domstol i en medlemsstat är behörig enligt artiklarna 2-6.

De utmaningar som finns när det gäller att fastställa förordningens tillämpningsområde i fråga om jurisdiktion gäller inte när det gäller erkännande och verkställighet. När det gäller erkännande och verkställighet är det tydligt att när en dom avkunnas till en medlemsstat, oavsett jurisdiktionsgrund, kommer den att erkännas av de andra medlemsstaterna utan att något särskilt förfarande krävs.

Trots att erkännandet är automatiskt, är det fortfarande öppet för alla berörda parter att ansöka om ett beslut om att domen inte ska erkännas. Medan mekaniken för detta är grundad i nationell lagstiftning, är grunderna för att inte erkänna dem begränsade till de som anges i artikel 15 i förordningen. När det gäller verkställighet hänvisar artikel 21 uteslutande till domar om utövande av föräldraansvar, eftersom ett erkännande av ett beslut som avslutar ett äktenskapsförhållande är tillräckligt.

Se även

• Internationellt bortförande av barn
• Haagkonventionen om bortförande

externa länkar

• Bryssel II förordning (EG) nr 1347/2000