Billie Davis

Den här artikeln handlar om den brittiska popsångaren från 1960-talet. För den amerikanska låtskrivaren/skivproducenten, se Billy Davis (låtskrivare) . För den amerikanska jazztrummisen, se Billie Davies .

Billie Davis (b1945).jpg
Billie Davis
Bakgrundsinformation
Födelse namn Carol Hedges
Född
( 1945-12-22 ) 22 december 1945 (77 år) Woking , Surrey , England
Ursprung London, England
Genrer Pop
Yrke(n) Sångare
Antal aktiva år 1960-talet
Etiketter Decca
Hemsida Officiell Billie Davis hemsida

Carol Hedges (född 22 december 1945) som var känd professionellt som Billie Davis , är en engelsk sångerska som hade hits på 1960-talet och är mest ihågkommen för den brittiska hitversionen av låten " Tell Him " ​​(1963) och " I " Vill att du ska vara min baby " (1968).

Tidig karriär

Hon föddes i Woking , Surrey, England. Davis uppträdande namn föreslogs av impresariot , Robert Stigwood , och härleddes från bluessångaren Billie Holiday och underhållaren Sammy Davis Jr. I tonåren var Hedges ingenjörssekreterare innan hon började sin inspelningskarriär .

Efter att ha vunnit en talangtävling där hon backades av Cliff Bennetts band, The Rebel Rousers, klippte hon några tidiga demoskivor med Tornados för skivproducenten Joe Meek . Men hennes första kommersiella framgång, under Stigwoods ledning, var "Will I What", som släpptes i augusti 1962, där hon uppträdde som en film för Mike Sarne, snarare som Wendy Richard hade gjort på Sarnes topplista , " Come Outside " . ". Detta nådde nummer 18 i UK Singles Chart i september 1962.

I februari 1963 hade Davis sin största framgång med en coverversion av The Exciters "Tell Him". Den här låten, skriven av Bert Russell (även känd som Bert Berns), täcktes på sextiotalet av ett antal artister, inklusive Helen Shapiro och Alma Cogan , och återupplivades framgångsrikt i slutet av 1990-talet av Vonda Shepard , för det amerikanska tv-programmet Fox , Ally McBeal . Davis inspelning nådde nummer tio i den brittiska listlistan och följdes av "He's The One", som smög sig in på topp 40 i maj 1963.

Motgång

1963, året då populärmusiken förvandlades av The Beatles uppkomst , lämnade Davis Decca- skivor på grund av ekonomiska oenigheter. I september samma år drabbades hon av en bruten käke när en chaufförsdriven limousine där hon och Jet Harris , tidigare basgitarrist i Shadows , var på väg tillbaka från en konsert i Worcester , kraschade i West Midlands . Harris fick huvudskador som allvarligt påverkade hans redan oroliga karriär. Rapporteringen i pressen om ett förhållande med Harris, en olyckligt gift man, gav Davis, fortfarande bara 17, en del ovälkommen publicitet vid en svår tid och kan ha varit en av faktorerna som höll tillbaka hennes karriär. [ citat behövs ] I en intervju som ingår i liner notes av 2007 års samlings-CD Whatcha Gonna Do? (RPM 326), Davis erkände skandalen, men lade också skulden för det "förlorade momentumet" på att hon inte kunde spela in på fyra månader på grund av att hennes käke var stängd efter olyckan.

Stil

Davis var en tidig förespråkare för många av de modestilar som 1960-talet är ihågkomna för: bobbigt hår , långa stövlar av det slag som populariserades av Honor Blackman i tidiga avsnitt av The Avengers , och minikjolar i läder . Hon sades ha slagit den sistnämnda för "slagverkan" vid inspelning. Biografen för " supergruppen " Cream beskrev henne som "häpnadsväckande fotogenisk".

Senare karriär

1966 parade Davis ihop med Keith Powell (Keith Powell and the Valets) som "Keith (Powell) och Billie (Davis)" under skivbolaget Piccadilly. De släppte tre singlar inklusive "Swingin' Tight", som även om de var populära inte kom med på listorna och det kortlivade paret upplöstes. I slutet av 1960-talet återvände Davis till Decca, med tidigare Ready Steady Go! programledaren Michael Aldred som hennes producent. Inspelningarna inkluderade Chip Taylors " Angel of the Morning ", 1967, på vilken hon backades av bland annat Kiki Dee och PP Arnold . Arnold spelade senare in låten själv och hade den större hiten 1968. Davis sista lista på listlistan var en Northern soulversion av Jon Hendricks "I Want You to Be My Baby", ursprungligen inspelad av Louis Jordan 1952, som nådde nummer 33 i oktober 1968, även om försäljningen påverkades av en arbetskonflikt vid tillverkningsanläggningen.

Davis lämnade Decca i april 1971 efter en vistelse på åtta år. Hon fortsatte att spela in på 1980-talet och var populär, särskilt bland publiken i den spansktalande världen. Hennes cover av Burt Bacharachs "The Last One to Be Loved" dök upp på samlingsalbumet Trains & Boats & Covers ( 1999) . En retrospektiv samling av hennes inspelningar för Decca släpptes 2005.

2006 återförenades hon med Jet Harris för en serie för konserter.

Privatliv

Billie har bott i norra London under större delen av sitt liv och karriär. Billie fick två barn: hennes son född 1972, var en DJ, som dog 2014. Hennes dotter, född 1982, är konstnär, designer och mössare.

Diskografi

brittiska singlar

  • "Will I What" (som "Mike Sarne featuring Billie Davis") b/w "Bird, You Know I Love Ya" (endast Mike Sarne) – augusti 1962 – Parlophone R4932 UK nr 18
  • " Tell Him " ( Russell ) b/w "I'm Thankful" ( Blackwell ) – februari 1963 – Decca F11572 UK nr 10
  • "He's The One" ( Blackwell ) sv/v "VIP" ( Stephens ) – maj 1963 – Decca F11658 Storbritannien nr 40
  • "Bedtime Stories" s/v "You and I" – september 1963 – Columbia DB 7115
  • "That Boy John" b/w "Say Nothin' Don't Tell" – feb 1964 – Columbia DB 7195
  • "School Is Over" sv/v "Give Me Love" – Mar 1964 – Columbia DB 7246
  • "Whatcha Gonna Do" (som 'Billie Davis and the LeRoys') b/w Everybody Knows" – sep 1964 – Columbia DB 7346
  • "The Last One To Be Loved" sv/v "You Don't Know" – Mar 1965 – Piccadilly 7N 35227
  • "No Other Baby" sv/v "Hands Off" – okt 1965 – Piccadilly 7N 35266
  • "When You Move, You Lose" (som 'Keith and Billie') sv/v "Tastes Sour Don't It" – Jan 1966 – Piccadilly 7N 35288
  • "Heart and Soul" sv/v Don't Take All Night" – april 1966 – Piccadilly 7N 35308
  • "You Don't Know Like I Know" (som 'Keith and Billie') b/w "Two Little People" – juni 1966 – Piccadilly 7N 35321
  • "Swingin' Tight" av Barkin/Barash (som 'Keith and Billie') sv/v "That's Really Some Good" – sep 1966 – Piccadilly 7N 35340
  • "Just Walk in My Shoes" sv/v "Ev'ry Day" – okt 1966 – Piccadilly 7N 35350
  • "Var det inte du" s/v "Tills det är dags för dig att gå" – juni 1967 – Decca F 12620
  • " Angel of the Morning " sv/v " Darling Be Home Soon " – nov 1967 – Decca F 12696
  • "I Want You To Be My Baby" sv/v "Suffer" – okt 1968 – Decca F12823 UK No. 33
  • "Make The Feeling Go Away" s/v "I'll Come Home" – Jan 1969 – Decca F 12870
  • "I Can Remember" sv/v "Nobodys Home to Go Home To" – maj 1969 – Decca F 12923
  • " Nights in White Satin " sv/v "It's Over" – nov 1969 – Decca F 12977
  • "There Must Be A Reason" s/v "Love" – okt 1970 – Decca F 13085
  • "I Tried" sv/v "Touch My Love" – maj 1972 – Regal Zonophone RZ 3050
  • "I Want You To Be My Baby" sv/v "It's Over" – augusti 1972 – Decca F 13334 nyutgivning
  • " Anyway That You Want Me " b/w "Everybody Dance" – Jan 1976 – United Artists UP 36058
  • "I've Been Loving Someone Else" b/w "Beyond The Pale" – feb 1976 – United Artists UP 36066
  • "Anyway That You Want Me" s/v Somewhere Along The Line" – juni 1976 – United Artists UP 361178
  • "I'll Dance The Ants Back into Your Pants" sv/v "If I Ask You To Stay" – augusti 1977 – Phillips 6006 583
  • "Run Joey Run" sv/v "Easy Come, Easy Go" – juni 1978 – Magnet MAG 124
  • "Bright Lights" s/v "I Want You To Be My Baby" – 1983 – Linero BDT 2
  • "The Kiss" s/v "The Kiss" (remix) – dec 1984 – Alternativ AKISS 1
  • "Back in Our Rock 'n' Roll Days" – nov 1998 – Strange Country 0001

externa länkar

Hämtad från " https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Billie_Davis&oldid=1115110026 "