Berbati-dalen
Berbatidalen är en arkeologisk plats belägen i nordöstra Peloponnesos, nordost om Argos. Mänsklig aktivitet och en bosättning har registrerats sedan paleolitikum. Svenska institutet i Aten startade med arkeologiska utgrävningar på platsen 1935, under överinseende av Axel W. Persson. Bosättningen har varit i bruk sedan helladisk tid och ett anmärkningsvärt fynd var ett senmykenskt krukmakarkvarter som innehöll över 175 000 keramiska skärvor. Till en början var arbetet inriktat på utgrävningar i den västra delen av själva Berbatidalen, men senare kom undersökningarna att omfatta Limnes- och Miyio-dalarna, belägna i öster.
Utgrävningens historia
1934 åkte Axel W. Persson, Gösta Säflund och Erik J. Holmberg till Berbati för att lokalisera möjliga utgrävningsplatser. Den mest lovande utsikten var Mastos-kullens östra sluttningar, där en mykensk kammargrav hittades. 1936 utforskade Persson och Åke Åkerström Mastoskullens östra sluttningar och hittade det som senare skulle kallas Krukmakarkvarteret. Säflund undersökte den västra nekropolen nordväst om Mastoskulen. År 1937 grävde han också ut en del av en tidig helladisk bosättning som fortsatte in i den mellersta helladiska perioden. Arkeologiskt arbete utfördes i Potter's Quarters tills andra världskriget satte stopp för allt grekiskt fältarbete. Åkerström fortsatte 1953 fram till 1959 de arkeologiska utgrävningarna av Mastoskullen.
Berit Wells startade ett storskaligt fältarbete på platsen i slutet av 1980-talet. Mellan 1988 och 1990 genomfördes en ytundersökning av området kring platsen, dock inte Mastos Hill på grund av de tidigare utgrävningarna på 1930- och 1950-talen. 1994 initierades The Berbati Valley Project med ett huvudmål att analysera jordbruksekonomin i området.
Områdets historia
De tidigaste lämningarna i Berbati- och Limnesdalarna härstammar från mellanpaleolitikum (omkring 100 000–35 000 f.Kr.), med ett begränsat antal stenverktyg med flingor som tyder på frekventa besök av människor under en lång tidsperiod. Under den övre paleolitikum (omkring 30 000–11 000 f.Kr.) märks en nedgång i material. Bristen på mänsklig närvaro vid denna tidpunkt kan förklaras av förekomsten av glacialmaximum runt 18 000 f.Kr., vilket förmodligen gör den antika kustslätten mer attraktiv. Under mesolitikum finns två platser från omkring 11 000–10 000 f.Kr., båda belägna under vertikala kalkstensklippor i Klisourapasset, en position från vilken platserna var välplacerade för att dra nytta av djuren och växterna längs den närliggande bäcken.
Efter övergivandet av de mesolitiska platserna kan ingen mänsklig aktivitet ses före den tidigneolitiska/tidiga mellanneolitiska perioden (cirka 6000–4500 f.Kr.). Vid denna tid fanns en stor bosättning i dalen. Under den sena och sista neolitiska perioden (omkring 4500–3000 f.Kr.) skedde en expansion av platser i Berbatidalen. Dessa platser var av jordbruksnatur med bevis som tydde på får- och getvallning. Det finns också bevis på hierarki mellan olika platser där en plats är mer centralt belägen än de andra.
Från den tidiga helladiska perioden (omkring 3100–2000 f.Kr.) finns 21 platser kända. I Berbatidalen var bebyggelsen koncentrerad till Psili Rachis södra sluttning, med flera fördelar, läget bjöd på gott om solljus jämfört med Euboias sluttningar, det var också lätt att se någon komma in i dalen från Klisoura-passet, och den bördiga dalbotten kunde användas för jordbruk.
Mastos-kullen var också bebodd under den sena helladiska perioden (omkring 1600–1070 f.Kr.) med aktivitet som ägde rum i Potter's Quarter på den östra sluttningen. Den mest spektakulära strukturen här var ugnen och två keramikdumpar, daterade till LH II / LH IIIA1 (cirka 1400 f.Kr.). Fartyg tillverkade vid Mastos har hittats på Cypern och i Levanten. Efter den sena helladiska perioden (omkring 1600–1070 f.Kr.) var de undersökta områdena nästan övergivna, med extremt få fynd.
Omkring 750 f.Kr. finns det tecken på mänsklig aktivitet igen i Berbati-dalen, men i mindre skala, som senare kommer att expandera med befolkningstillväxt under den sena arkaiska perioden (cirka 525-480 f.Kr.). Området når en topp i befolkning under slutet av 300-talet f.Kr. och de arkeologiska fynden tyder på att jordbruket hade en väsentlig roll under denna tid. Under 200-talet f.Kr. sker en nedgång i bebyggelsen i området. Detta fortsätter även under den romerska kejsartiden och arkeologiska fynd tyder på att befolkningen flyttade till städer, medan slavar använde marken för jordbruk.
Se även
Källor
- Svenska institutet i Aten - Berbati-dalen, Argolid: https://www.sia.gr/en/articles.php?tid=367&page=1