Andningstryckmätare
En andningstrycksmätare mäter det maximala inandnings- och utandningstryck som en patient kan generera antingen i munnen (MIP och MEP) eller inandningstryck som en patient kan generera genom näsan via en sniffmanöver (SNIP). Dessa mätningar kräver patientsamarbete och är kända som frivilliga tester av andningsmuskelstyrka. Handhållna enheter som visar mätningen som uppnåtts i cmH 2 O och tryckspåret som skapats, möjliggör snabba patienttestningar borta från det traditionella lunglaboratoriet och är användbara för avdelningsbaserad, utomhuspatient och preoperativ bedömning såväl som för användning av lungläkare och sjukgymnaster.
Den främsta fördelen med frivilliga tester är att de ger en uppskattning av inandnings- eller expiratorisk muskelstyrka, är enkla att utföra och tolereras väl av patienter.
Orsaker till nedsatt andningsmuskel
Nedsättning av (inspiratoriska och expiratoriska) andningsmuskler är ett vanligt kliniskt fynd, inte bara hos patienter med neuromuskulär sjukdom utan även hos patienter med primär sjukdom i lungparenkym eller luftvägar.
Patienter med neuromuskulära eller metabola sjukdomar löper risk att utveckla skelett- och andningsmuskelsvaghet. Vid neuromuskulära sjukdomar bör stor uppmärksamhet ägnas åt involveringen av både inandnings- och utandningsmusklerna. Hos patienter med multipel skleros till exempel, är muskelsvaghet i buken (och därmed expiratorisk) ett kännetecken för sjukdomen och är relaterat till kliniska problem, såsom retention av slem. Vid lungsjukdomar, såsom cystisk fibros och KOL, är inandningsmuskelsvaghet ofta närvarande. När patienter är undernärda eller exponeras för kortikosteroider ses även svaghet i andningsmusklerna vid dessa sjukdomar.
Att mäta andningsmuskelstyrka är en sedan länge etablerad metod för att bedöma andningsmekaniken. Andningsmuskeldysfunktion (dvs. minskad styrka eller uthållighet) ska särskiljas från lungfunktionsavvikelser och bör mätas separat. Mätning av andningsmuskelfunktionen är viktig vid diagnos av andningsmuskelsjukdom eller andningsmuskeldysfunktion. Det kan också vara till hjälp vid bedömningen av inverkan av kroniska sjukdomar eller deras behandling på andningsmusklerna.
Typer av utförda tester
Maximalt inandningstryck (MIP), även kallat PImax
Maximalt inandningstryck (MIP) MIP, även känt som negativ inandningskraft (NIF), är det maximala trycket som kan genereras mot en tilltäppt luftväg som börjar vid funktionell restkapacitet (FRC). Det är en markör för andningsmuskelfunktion och styrka. Representeras av centimeter vattentryck (cmH2O) och mätt med en manometer . Maximalt inandningstryck är ett viktigt och icke-invasivt index för diafragmans styrka och ett oberoende verktyg för att diagnostisera många sjukdomar. Typiska maximala inandningstryck hos vuxna män kan uppskattas från ekvationen, M IP = 142 - (1,03 x Ålder) cmH 2 O, där ålder är i år.
Detta test utförs vid RV (Residual Volume) patienten andas ut fullt ut som förberedelse för att utföra testet och andas sedan in så hårt och så snabbt som möjligt med maximal ihållande ansträngning under längre tid än 1 sekund, det inhalerade trycket är det högsta som uppnåtts under 1 sekunds genomsnitt .
Maximalt utandningstryck (MEP), även kallat PEmax
Utfört vid TLC (total lungkapacitet) andas patienten in fullt ut som förberedelse för att utföra testet och andas sedan ut så hårt och så snabbt som möjligt med maximal ihållande ansträngning i längre än 1 sekund, utandningstrycket är det högsta som uppnåtts över ett 1-sekunds genomsnitt .
Sniff nasalt inandningstryck (SNIP)
Kort, skarp frivillig inandningsmanöver genom ena eller båda fria näsborrarna. Testerna utförs vid FRC (funktionell restkapacitet) – slutet av tidvattenexpiration. Mätningen som registreras är topptrycket. Detta test verkar särskilt lämpat för neuromuskulär svaghet eftersom det undviker användningen av ett munstycke och eftersom det är lätt att bemästra av de allra flesta patienter.