Administrativt ansvar i engelsk rätt

Administrativt ansvar i engelsk rätt är ett rättsområde som rör offentliga organs skadeståndsansvar i engelsk rätt . Förekomsten av privaträttslig skadeståndsansvar som gäller offentliga organ är ett resultat av Diceyans konstitutionella teori som tyder på att det skulle vara orättvist om ett separat ansvarssystem existerade för regering och tjänstemän. Därför är ett offentligt organ som agerar ultra vires ansvarigt för skadestånd om en talan kan fastställas precis som vilken individ som helst. En ultra vires -åtgärd kommer inte i sig att ge upphov till skadestånd. Därför måste en kärande part passa in i en av de erkända privaträttsliga handlingsvägarna. Dessa områden där ett offentligt organ kan ådra sig privat skadeståndsansvar beskrevs av Lord Browne Wilkinson i X v Bedfordshire County Council [ 1995] 3 All ER 353 (HL).

1. Brott mot en lagstadgad skyldighet
2. Talan för åsidosättande av sedvanerättslig aktsamhetsplikt
3. Missbruk i offentliga ämbeten

Det räcker inte att det sker ett vårdslöst fullgörande av en lagstadgad plikt i avsaknad av någon annan laglig rätt att tala.

Brott mot lagstadgad skyldighet

För att talan om brott mot lagstadgad skyldighet ska bifallas:

1. Domstolen måste tro att detta överensstämmer med parlamentets avsikt.
2. Käranden måste falla inom den personkrets som stadgan skulle skydda.
3. Målsäganden ska lida följdskada.
4. Det får inte finnas någon annan möjlig lösning.

Brott mot en sedvanerättslig vårdplikt (oaktsamhet)

Det är möjligt för en offentlig myndighet att vara ansvarig i lagen om oaktsamhet. Det kan inte föreligga något ansvar här för ren vårdslöshet som utför en lagstadgad plikt eller befogenhet i avsaknad av någon annan laglig rätt att tala.

En skillnad mellan policy och verksamhet var en gång uppenbar i domstolens resonemang. De föreslog att de är mer villiga att fästa ansvar vid en handling eller underlåtenhet från en offentlig myndighet där den åberopade omsorgsplikten följer av den verksamhet snarare än den politik som förs av den. Så, till exempel, i Dorset Yacht-fallet beslutade House of Lords att om skadan som orsakats av en grupp " borstpojkar " hade varit resultatet av ett politiskt beslut att ge dem större frihet, skulle det inte vara möjligt att vidta åtgärder. Om det var möjligt skulle det kräva en bedömning av policyn, dess inverkan på unga lagöverträdare, allmänheten och offentliga resurser, en uppgift som domstolen inte kunde åta sig. Ansvar kunde dock konstateras när den offentliga myndigheten hade varit vårdslös vid utövandet av policyn (dvs. vårdslös i samband med att unga lagöverträdare fick större frihet). Detta resonemang antogs även i målet Anns mot Merton . Å ena sidan, om käranden hade lidit skada till följd av en felaktig besiktning, skulle det vara en åtgärdsbar verksamhetsförsummelse. Däremot skulle det vara otillräckligt att visa att byggnadsfel i fastigheten skulle ha konstaterats om fler besiktningar hade skett, om bristen på besiktningar var ett resultat av en politik från myndigheten. I det senare fallet skulle kravet inte vara föremål för talan. Emellertid spelar distinktionen numera en relativt liten roll för definitionen av myndigheternas omsorgsplikt. Distinktionen utgör nu bara en faktor för att avgöra om ett beslut är rättsligt eller icke-rättsligt, vilket är ett beslut som domstolen ska fatta oberoende av den offentliga myndighetens synpunkter. Numera är det vanligare att myndighetsansvaret begränsas utifrån andra faktorer.

Testet för ansvar i vårdslöshet som fastställdes i Anns v Merton (beträffande ansvar för både offentliga och privata tilltalade) ogillades i det efterföljande målet Caparo Industries mot Dickman , vilket ledde till att omfattningen av den offentliga myndighetens omsorgsplikt försvarar skulle i första hand bli följden av att fråga om det skulle vara "rättvist, rättvist och rimligt" att utdöma ansvar. När det gäller tilltalade offentliga myndigheter skulle en lång rad faktorer övervägas, inklusive relevanta författningar och en lång rad politiska faktorer. Rättvisans roll är därför mycket mindre betydelsefull, även om den fortfarande kan påverka ett beslut om huruvida ansvaret är skäligt, rättvist och rimligt.

Omfattningen av ansvaret inom olika områden har därför avgjorts genom en rad fall där det undersökts var det skulle vara rättvist, rättvist och rimligt att ålägga ansvar. I Hill v Chief Constable of West Yorkshire beslutades att polisen inte var skyldig någon allmän skyldighet att ta hand om potentiella brottsoffer. En avgörande faktor var att House of Lords ansåg att det var en polischefs bedömning att bestämma hur tillgängliga resurser skulle sättas in och vilka ledtrådar som skulle ageras och vilka möjligheter som utesluts. Huset var inte heller beredd att riskera möjligheten att uppmuntra "defensiv" polisverksamhet där polisen skulle undvika all potential för ansvar, även om det skulle främja fallet. Domstolen i Capital and Counties plc mot Hampshire County Council beslutade att en brandkår endast var skyldig att vara skyldig att iaktta ägarna av fastigheten som den reagerade på för att undvika att skada egendomen som annars inte skulle inträffa. I det här fallet var förhållandet inte tillräckligt nära, ett annat, separat, krav för Caparo -testet. Denna slutsats utvidgades även till kustbevakningen i ett liknande fall.

Missbruk i offentliga ämbeten

Missbruk i offentliga ämbeten anses vara en speciell typ av offentligrättslig skadeståndsgrund. Det inträffar när det sker ett uppsåtligt eller avsiktligt utövande eller underlåtenhet att utöva en lagstadgad eller sedvanerättslig befogenhet av en tjänsteman som orsakar skada för en målsägande som har förutsetts.

Nyckelfall

Se även