2004 års proposition Hälsa (ändring) (nr 2).
| The Health (Amendment) (nr 2) Bill 2004 | |
|---|---|
| |
| Domstol | Irlands högsta domstol |
| Fullständigt ärendenamn | 2004 års proposition Hälsa (ändring) (nr 2). |
| Bestämt | 16 februari 2005 |
| Citat(er) | [2005] 1 IR 105; [2005] 1 ILRM 401; [2005] IESC 7 |
| Fall yttranden | |
| Att ifrågasätta konstitutionaliteten av ett lagförslag | |
| Domstolsmedlemskap | |
| Domare sitter | Murray CJ, Denham, McGuinness, Hardiman, Geoghegan, Fennelly och McCracken JJ |
| Fall åsikter | |
| Beslut av | Murray CJ |
| Nyckelord | |
| |
Health (tillägg) (nr 2) Bill 2004, [2005] IESC 7 var ett irländskt högsta domstolsärende där ett lagförslag som innehöll ändringar av The Health Act från 1970 lades fram till högsta domstolen efter det att frågor uppstod om huruvida bestämmelserna i lagförslaget var konstitutionellt. Domstolen fann att lagförslaget var grundlagsstridigt. Domstolen slog fast att patienter hade rätt att få tillbaka olagliga avgifter som de hade betalat eftersom en persons rättigheter att återfå egendom skyddas av konstitutionen
Bakgrunds- och fodraldetaljer
Artikel 26 i den irländska konstitutionen tillåter att alla lagförslag skickas till högsta domstolen av presidenten för att säkerställa att de inte strider mot konstitutionen. Den 22 december 2004 överlämnade ordföranden 2004 års lag om hälsa (ändring) (nr 2) till Högsta domstolen i detta syfte.
Sektion 51 i Health Act 1970 definierar "inläggningstjänster" som institutionella tjänster som tillhandahålls till dem som upprätthålls av staten antingen på sjukhus, konvalescenthem (barnhem) eller hem för psykiskt funktionshindrade. Lagen ger dem på dessa institutioner underhåll, diagnos, behandling, rådgivning, mediciner och speciella apparater (vid behov). Lagen skiljer också mellan dem som kan åtnjuta "fullständig behörighet" och "begränsad behörighet" för sådana tjänster. I 45 § första stycket i lagen beskrivs patienter som har rätt till full behörighet som personer som utan onödiga svårigheter inte kan ordna allmänläkare medicinska och kirurgiska tjänster åt sig själva och sina anhöriga.
I lagens 53 § 1 mom. framgår att avgifter inte kan tas ut av de som har full behörighet, däremot anges i 53 § andra stycket att de med begränsad behörighet kan tas ut för dessa tjänster om hälsoministern meddelar föreskrifter om detta. Avgifter ålades och pengar krävdes olagligt från dem som hade full behörighet, i strid med de uttryckliga bestämmelserna i 1970 års lag.
Den 6 augusti 1976 upprepade hälsovårdsavdelningen till hälsovårdsnämnderna i ett cirkulärskrivelse att alla befintliga föreskrifter som ministern utfärdat angående patienttjänster inte var tillämpliga på dem som var fullt behöriga. Men trots denna information fortsatte hälsovårdsnämnderna att ta betalt av dem som ansågs vara fullt behöriga. Poolen av personer som ansågs vara fullt berättigade ökades också 2001, eftersom avsnitt 1 i The Health (Miscellaneous Provisions) Act 2001 utökade definitionen av de som anses vara fullt berättigade till alla personer som normalt är bosatta i staten över 70 år. Avgifter fortsatte att åläggas dessa personer oavsett.
Hälso- (ändringsförslaget) (nr 2) propositionen 2004 syftade till att ändra § 53 i 1970 års lag genom att införa nya underavsnitt (3)(4)(9)(10) och (11) om slutenvård. Dessa bestämmelser krävde att hälsoministern skulle reglera avgifter för vissa slutenvårdstjänster; dessutom var ministern skyldig att identifiera den "kategori" av personer som avgifterna gällde, omständigheterna för att ålägga dem och deras högsta nivå. Vidare krävde propositionen att en verkställande direktör för en hälsovårdsnämnd skulle sänka eller avstå från en avgift som följer av bestämmelserna om det förelåg ett fall av individuella svårigheter. Dessutom syftade lagförslaget till att införa underavsnitt (5)(6)(7) och (11) angående relevanta avgifter. Dessa underavsnitt skulle göra det lagligt att påföra avgifter för slutenvårdstjänster för personer med full behörighet och skulle också anse att de alltid har varit lagliga. Detta skulle hindra alla patienter från att väcka rättsliga förfaranden mot hälsoministern för att få tillbaka sina förlorade belopp. Tidigare hade dessa avgifter påförts utan någon laglig befogenhet och stred mot den uttryckliga bestämmelsen i Section 53(1) of the Act.
Advokat som tilldelats av domstolen uppgav att Oireachtas saknade makt att validera tidigare handlingar som vid den tidpunkten var olagliga. Medan justitieministern försökte motivera bestämmelserna genom att hänvisa kostnaden till staten för att betala fordringar från patienter som hade betalat avgifter som tagits ut utan myndighet.
Högsta domstolens avgörande
Efter remissen av propositionen till Högsta domstolen dömdes:
1. Kravet på att hälsoministern skulle utfärda föreskrifter om avgifter för vissa slutenvårdstjänster samtidigt som det fastställdes vilken kategori av personer som avgiften skulle tas ut av var grundlagen samt kravet på att ministern skulle fastställa omständigheterna i vilka dessa avgifter får tas ut och den högsta nivå som avgifterna kan vara. Sålunda befanns punkterna (3)(4)(9)(10) och (11) angående patienttjänster alla vara konstitutionella.
2. De befogenheter som tilldelas ministern och verkställande direktörerna genom ss 1(a) och (b) i propositionen var förenliga med grundlagen.
3. Patienter som olagligen hade åtalats för dessa tjänster hade enligt artiklarna 43 och 40.3.2 i konstitutionen rätt att väcka talan för att få ut skadestånd. De nya bestämmelserna som genomfördes genom 5 mom.(6)(7) och (11) sågs därför som ett avskaffande av äganderätten och ett orättvist angrepp och befanns därför motbjuda grundlagen.