1979 Finska riksdagsvalet

1979 Finska riksdagsvalet

18–19 mars 1979
Alla 200 platser i Finlands riksdag 101 platser behövs för en majoritet
Första fest Andra festen Tredje part   Ledare Kalevi Sorsa Harri Holkeri Johannes Virolainen Fest SDP Nationella koalitionen Centrum Förra valet 24,86 %, 54 mandat 18,37 %, 35 mandat 17,63 %, 39 mandat Platser vann 52 47 36 Byte av säte 2 12 3 Populär röst 691,512 626,764 500 478 Procentsats 23,89 % 21,65 % 17,29 % Gunga 0,97 pp 3,28 sidor 0,34 pp   Fjärde part Femte part Sjätte parten   Ledare Ele Alenius Raino Westerholm Pär Stenbäck Fest SKDL Christian League Svenska folkets Förra valet 18,89%, 40 platser 3,29 %, 9 mandat 4,66 %, 9 mandat Platser vann 35 9 9 Byte av säte 5 Populär röst 518 045 138,244 122,418 Procentsats 17,90 % 4,78 % 4,23 % Gunga 0,99 pp 1,49 s 0,43 pp   Sjunde partiet Åttonde parti   Ledare Veikko Vennamo Jaakko Itälä Fest Landsbygdspartiet Liberala folkets Förra valet 3,59 %, 2 mandat 4,35 %, 9 platser Platser vann 7 4 Byte av säte 5 5 Populär röst 132,457 106,560 Procentsats 4,58 % 3,68 % Gunga 0,99 pp 0,67 pp
Premiärminister före valet Kalevi Sorsa SDP Premiärminister efter valet Kalevi Sorsa SDP

Riksdagsval hölls i Finland den 18 och 19 mars 1979.

Bakgrund

Statsminister Martti Miettunens centrala minoritetsregering (Centrum, Svenska Folkpartiet och Liberalerna) avgick i maj 1977 och socialdemokraten Kalevi Sorsa återvände till statsministerposten efter att ha suttit två år tidigare. Han bildade en center-vänster-majoritetsregering, som stimulerade ekonomin genom underskottsutgifter, skattesänkningar till företag och vissa offentliga byggprojekt. Ekonomin började växa igen 1978, efter en tvåårig lågkonjunktur; arbetslösheten nådde en topp på 8,5 % (cirka 200 000 arbetslösa) 1978 och inflationen var fortsatt hög.

Resultat

Fest		Röster	%	Säten	+/–
	Socialdemokratiska partiet	691,512	23,89	52	−2
	Samlingspartiet	626,764	21.65	47	+12
	Finlands folkdemokratiska förbund	518 045	17,90	35	−5
	Centerpartiet	500 478	17.29	36	−3
	finska kristna förbundet	138,244	4,78	9	0
	Finska landsbygdspartiet	132,457	4,58	7	+5
	Svenska folkpartiet	122,418	4.23	9	0
	Liberala folkpartiet	106,560	3,68	4	−5
	Konstitutionella folkpartiet	34,958	1.21	0	−1
	Finska folkets enhetsparti	9,316	0,32	0	−1
	Ålands koalition	9,286	0,32	1	0
	Socialistiska arbetarpartiet	2 955	0,10	0	0
	Finska entreprenörernas parti	1 233	0,04	0	0
	Andra	220	0,01	0	–
Total		2,894,446	100,00	200	0
Giltiga röster		2,894,446	99,60
Ogiltiga/blanka röster		11 620	0,40
Totalt antal röster		2,906,066	100,00
Registrerade väljare/valdeltagande		3,858,553	75,31
Källa: Tilastokeskus 2004

Verkningarna

Samlingspartiet hade bedrivit en kraftfull valkampanj och krävde att få gå med i regeringen igen efter tretton år i oppositionen . De skördade frukterna av denna kampanj, och av den vanliga minskningen av de långvariga regeringspartiernas stöd, genom att plocka upp tolv mandat och bli det näst största partiet. Deras ledare, Harri Holkeri , förhandlade med de olika riksdagspartierna och kom i april 1979 fram till att det inte kunde bildas någon stabil majoritets-center-högerregering, eftersom de traditionella borgerliga partierna (Centerpartiet, Samlingspartiet, Svenska folkpartiet och riksdagspartierna ) Folkpartiet Liberalerna ) ansåg att Finlands Kristna Förbund och Finska Landsbygdspartiet var för ideologiskt extrema eller gammalmodiga för att bli pålitliga koalitionspartners. Holkeri avböjde att bilda regering, men Sorsa vägrade att fortsätta som premiärminister, på grund av den impopularitet som han drabbats av under lågkonjunkturens kvardröjande effekter, hans roll i etableringen av den snart konkursade TV-katodstrålerörsfabriken Valco , hans påstådda förringande av familjevåld i en tv-intervju och hans hälsoproblem (ryggsmärtor).

Näringsminister Pirkko Työläjärvi tackade nej till president Urho Kekkonens erbjudande om att bli statsminister, eftersom hon påstod sig vara oförberedd på ett så stort uppdrag. Kekkonen vände sig slutligen till chefen för Finlands Bank Mauno Koivisto från Socialdemokraterna, som lyckades bilda en center-vänster majoritetsregering i slutet av maj 1979. Den veteranen centristpolitikern Johannes Virolainen hävdade i sina memoarer att Kekkonen hade utsett Koivisto till statsminister på inrådan av förre statsministern Miettunen, som hävdade att det finska folket då skulle se att Koivisto inte var så intelligent som de trodde att han var. Kekkonens officiella biograf, historikern Juhani Suomi, höll inte med och hävdade att Koivisto var Kekkonens sista återstående val som statsminister – om inte Kekkonen hade tänkt utse en tillfällig regering. Koivistos andra – och sista – regering skulle bestå, trots frekventa interna meningsskiljaktigheter (deras bakgrund var Kekkonens förestående avgång som president och Koivistos högsta popularitet som hans efterträdare), till februari 1982.