Roddare kvinna

Humoristisk teckning av roddkvinnor i Stockholm i deras typiska "väderhuvor", som förbereder sig för att slåss mot de anställda damerna från Dalarna och deras tjusiga paddelbåtar, publicerad 1855.

Roddare (på svenska kallad Roddarmadam , ordagrant: "Rower Madam") var ett kvinnligt yrke i Stockholm , Sverige, från 1400-talet fram till början av 1900-talet. Den bestod av kvinnor som körde en form av tidig vattentaxi ; rodda människor mellan Stockholms öar, till och från öarna i Stockholms skärgård samt till och från platser runt Mälaren på andra sidan Stockholm.

Historia

Stockholmsroddarkvinnorna nämns i text från 1400-talet och 1638 bildade de en särskild grupp inom det svenska färjemannagillet . De skötte det mesta av trafiken över huvudstadens vatten, arbetade i team om två och tog passagerare mellan dess öar, in i Mälaren och till och från öar i Stockholms skärgård . De kunde vara antingen gifta eller ogifta, och de ärvde sina båtar från mor till dotter, eller köpte dem av pensionerade kollegor. De var affärskvinnor kända för sitt trubbiga sätt och grova språk. Så mycket att det 1759 infördes en lag som specificerade att de skulle vara nykter och upprätthålla ett civilt språk. De var mycket synliga på grund av sina stora "väderhuvor", en speciell mössa som lämpar sig väldigt bra vid rodd i dåligt väder.

På 1690-talet imponerades en besökande italienare av roddkvinnornas styrka och stora fart i Stockholm. 1763 Carl Michael Bellman uppmärksamhet när han kom i konflikt med en av roddkvinnorna och lyckades vinna argumentet. Under sitt besök i Sverige 1787 Francisco de Miranda roddkvinnorna som: "Goda kvinnor som ror som djävlar!"

Under 1800-talet fann roddarkvinnorna ökande konkurrens. Efter Fabriks och Handtwerksordning 1846, som avskaffade alla skråprivilegier och tillät vem som helst att starta företag inom vilken sektor som helst av samhället, skaffade ett privat företag 1848 tillstånd för färjetrafik i Stockholm med båtar framdrivna av handmanövrerade skovelhjul istället för åror, arbetat av anställda kvinnor från Dalarna , som var klädda i sina lokala folkdräkter och lärde sig att vara trevliga och artiga mot sina kunder. Några år senare ångbåtar ta över verksamheten från både typer av båtar och damer.

År 1856 fanns det 96 roddbåtar som kördes av kvinnor, med kapacitet att transportera 20-25 personer i varje båt. År 1875, när roddvinnyrket formellt avskaffades (även om de fick fortsätta sin handel), fanns det fem roddbåtsstationer i Stockholm, med totalt 23 roddbåtar som kördes av kvinnor. Antalet fortsatte att minska därefter, och ingen vet exakt när den sista roddarkvinnan själv gick i pension. Men enligt Stockholmshistorieförfattaren Per Anders Fogelström kan verksamheten mycket väl ha fortsatt fram till första världskriget .

Se även