Racing Plast Burträsk
Racing Plast Burträsk (RPB) var ett svenskt företag i Burträsk som tillverkade racerbilar och kitbilar . Det grundades 1965 av Kjell Lindskog.
Formel Vee bilar
Från och med 1966 tillverkade företaget två Formula Vee- bilar, Broke som var en kopia av American Beach Car och Dolling FVe som var designad av Willy Dolling. Dollingen tillverkades i tre versioner mellan 1966 och 1967, totalt byggdes 52 bilar. 1967 började RPB tillverka sin egen Formula Vee-bil. Det var enkelt att göra och billigt. Den sålde bra och gick bra i lopp. 1968 förbättrades chassit för att göra det styvare och ge det en mer justerbar bakaxeldesign. 1969 gjordes bilen om igen, denna gång för att öka prestandan, men endast sex gjordes på grund av rykten om ändringar i Formel Vee-reglerna. 1970 kom de nya reglerna och de tillät en mer killiknande form och en längre och smalare bil. 13-15 bilar tillverkades. RPB-bilarna var mycket framgångsrika och de vann 14 av 18 tävlingar. En av dem vann fortfarande lopp 1978. Samma modell fortsatte att byggas 1971 och 1972, men bara i ett litet antal. 1971 gjorde RPB-bilar 22 europeiska banrekord. 1971 tillverkades en Formula Super Vee-bil. Denna gång med ett monocoque- chassi. Prototypbilen klarade sig bra i tävlingar, men plågades av motorproblem och den bakre delen av chassit måste designas om. Efter omdesignen fungerade det bättre och föraren Bror Jaktlund lyckades sluta som nummer 3 i EM, även om en krasch tvingade honom att hoppa över den senaste tävlingen. En andra Super Formula Vee-bil tillverkades 1973 och användes tills den såldes 1976. Den bytte sedan ägare flera gånger till ägare i Sverige, Danmark och England tills den kom tillbaka till Sverige i slutet av 2002.
Sportbilar
1968 introducerades RPB Piraya. Det var en låg, tvåsitsig kitbil med måsvingedörrar inspirerad av Ford GT40 och gjord för ett Volkswagen Beetle- chassi. Den sålde 40 byggsatser på mindre än ett år, men vissa kunder hade svårt att montera ihop bilarna. 1969 introducerades RPB-GT. Priserna började på 3800 SEK. Designen liknade Piraya, men hade normala främre gångjärnsdörrar. Satsen gjordes enklare att montera för kunden. GT:n sålde bra, de flesta som byggsatser, men en del som färdiga bilar. Den använde en bränsletank från Renault 10 , gångjärn till främre och bakre huven kom från Renault 4 , dörrhandtag och lås från Renault 16 , dörrgångjärn och sidorutor (skurna i storlek) från Mini , frontrutan från en 1967 Chevrolet Corvette- , bak- och framljus var Hella universal (även om samma strålkastarenheter även användes i Saab 96 , Saab 99 och Renault 16 ).
1970 ändrades de nya lagarna för hembyggda gatubilar och krävde ett obligatoriskt krocktest, vilket gjorde kitbilar praktiskt taget omöjliga att få gatulagliga. Produktionen för export, främst till Finland och Norge, fortsatte ett tag. I maj 1971 förstörde en brand fabriken och formarna och det var inte möjligt att återuppta produktionen. Återförsäljaren i Finland hade beställningar på fler bilar så han köpte rättigheterna till RPB GT och tillverkade nya gjutformar från en av de levererade bilarna, men med designad bakdel och 5 cm högre tak, och fortsatte produktionen i några år. RPB drog sig ur biltillverkningen och tillverkade istället andra plastprodukter som bussinredning och snöskoterdelar. 1982 ändrades lagen för amatörbyggda bilar så att hembyggda bilar igen kunde göras väglagliga. RPB bestämde sig för att starta om produktionen med en uppdaterad modell av GT-modellen. Några bilar byggdes och visades på olika utställningar. De togs emot väl av både media och allmänhet. Men så fick RPB en stor order på plastprodukter till den svenska militären och bilproduktionsplanerna lades på is. Den finska formen såldes efter att ett 20-tal bilar tillverkats och bytte senare hand flera gånger. Senast kända ägare var Allan Sjöbacka i Vasa och han försökte sälja dem.