Primär cellkultur
| Primär cellkultur | |
|---|---|
| Identifierare för | |
 primär interstinal organoidkultur
| |
| Maska | D061251 |
| Anatomisk terminologi | |
Primär cellkultur är ex vivo- kulturen av celler som nyligen erhållits från en multicellulär organism, i motsats till kulturen av odödliga cellinjer . I allmänhet anses primära cellkulturer vara mer representativa för in vivo -vävnader än cellinjer, och detta erkänns lagligt i vissa länder som Storbritannien ( Human Tissue Act 2004 ). Primära celler kräver dock adekvata substrat- och näringsförhållanden för att frodas och efter ett visst antal delningar förvärvar de en åldrande fenotyp , vilket leder till irreversibel cellcykelstopp . Genereringen av cellinjer härrör från dessa två skäl. Primära celler kan bli immortaliserade antingen spontant (t.ex. HeLa-celler ) eller genom genetisk modifiering (t.ex. HEK-celler ), vid vilken tidpunkt de blir cellinjer som kan subodlas på obestämd tid.
På grund av deras krav på livsduglighet blev primära cellkulturer inte utbredda förrän på 2000-talet. Dessa kulturer uppvisar flera fördelar jämfört med cellinjer, inklusive en bättre representation av den cellulära heterogeniteten av vävnader, en mer trogen transkriptomisk och proteomisk profil (särskilt när de odlas i 3D) och mer realistiska funktionella svar, inklusive läkemedelssvar. Däremot är odödliga cellinjer kända för att bli homogena genom det naturliga urvalet av specifika subpopulationer , att genomgå genetisk drift och att förvärva genetiska aberrationer . I många fall har cellinjer blivit felidentifierade, kontaminerade med andra celler eller infekterade med Mycoplasma , små intracellulära bakterier som inte upptäckts i årtionden.
När hela eller partiella vävnader isoleras och underhålls ex vivo kallas proceduren för primär vävnadsodling . Mer specifika termer inkluderar organotypisk kultur, vävnadsskivor och explantat .
Neuronala primära cellkulturer är celler som samlas in från en organisms hjärna. Till exempel kan de användas när man undersöker substansers effekt på cellviabilitet, vilket vidare kan vara potentiella behandlingar för hjärnbrist.