Parabuthus
|
|
| Parabuthus | |
|---|---|
| En vandrande hane P. villosus i Namibia – unik i sin storlek och dagliga vanor | |
| Vetenskaplig klassificering | |
| Rike: | Animalia |
| Provins: | Arthropoda |
| Subfylum: | Chelicerata |
| Klass: | Arachnida |
| Beställa: | Skorpioner |
| Familj: | Buthidae |
| Släkte: |
Parabuthus Pocock , 1890 |
| Typ art | |
|
P. leiosoma ( Ehrenberg 1828)
|
|
| Mångfald | |
| Cirka 27 till 28 arter | |
Parabuthus , allmänt känd som den tjocksvansade skorpionen , är ett släkte av stora och mycket giftiga afrotropiska skorpioner , som visar en preferens för områden med låg nederbörd . Deras stick är medicinskt viktiga och mänskliga dödsfall har registrerats.
Egenskaper
De har tjocka och starka svansar, med typiskt en grov yta till det första (proximala) och ibland andra segmentet, som används för att producera ett varningsljud när man gnuggar mot sticket (spara P. distridor ) . Deras tjocka svansar används också för att gräva ut sina grunda hålor, eftersom flera är anpassade till sandiga miljöer. Vissa arter med plattare kroppar tar dock sin tillflykt till bergssprickor.
På grund av deras sticks snabbverkande gift förlitar de sig i mindre utsträckning på sina smala pinchers (chelae) för att hålla fast bytet. Tre arter, P. schlechteri , P. transvaalicus och P. villosus tros kunna spraya gift från sina svansar. Dessa tre är också de största buthiderna i världen och når längder upp till 140 mm och vikter upp till 14 g.
Andra konsekventa särdrag inkluderar en rygghuvudtäckning ( carapace ) som saknar granulära åsar ( carinae ), medan svansens övre täckning ( tergites ) bara har en oansenlig mitten (median) ås. Pektintänderna närmast kroppen hos honor är förstorade och vidgade ( P. granulatus och P. kalaharicus ), och de nedre tarsi (tredje distala segmentet) på de fyra främre benen är utrustade med borstkammar. De ventrosubmediana åsarna i det fjärde svanssegmentet försvinner bort från kroppen, och de ventrolaterala åsarna i det femte segmentet inkluderar distinkt ryggade eller flikiga processer nära deras distala ändar.
Mångfald
De flesta av arterna, cirka 20 av de totalt 28, är endemiska i södra Afrika, men de sträcker sig genom östra Afrika till den arabiska halvön.
Utvalda arter
- Parabuthus brevimanus
- Parabuthus capensis
- Parabuthus granulatus
- Parabuthus laevipes
- Parabuthus liosom
- Parabuthus mossambicensis
- Parabuthus namibensis
- Parabuthus raudus
- Parabuthus schlechteri
- Parabuthus stridulus
- Parabuthus transvaalicus
- Parabuthus villosus
Fylogenetik
Dess närmaste släktingar är de afrotropiska buthid-släktena Grosphus och Uroplectes , som saknar de distinkta stridulatoriska ytorna. Följande kladogram illustrerar sambanden mellan 20 Parabuthus och dessa utanförliggande släkten, enligt en analys gjord av Lorenzo Prendini et al. 2003. Vissa nyligen beskrivna arter ( P. cimrmani , P. eritreaensis , P. truculentus och P. zavattarii ) beaktades inte i undersökningen, så att deras positioner inom detta system förblir olösta.
|
Grosphus madagascariensis |
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||