Lars-Eric Wahlgren

Lars-Eric Wahlgren
Wahlgren som bataljonschef under UNEF II (1974-75).
Födelse namn	Lars-Eric Malcom Wahlgren
Smeknamn)	Lappen
Född	( 1929-05-14 ) 14 maj 1929 Åsele , Sverige
dog	10 oktober 1999 (1999-10-10) (70 år) Halmstad , Sverige
Trohet	Sverige
Service/ filial	svenska armén
År i tjänst	1953–1993
Rang	Generallöjtnant
Kommandon hålls	56M bataljon, UNEF II Gotlands regemente Gotlands militärledning Chef för hemvärnet UNIFIL OPROFOR
Slag/krig	Arabisk–israelisk konflikt (1974–75) Israel–libanesisk konflikt (1988–93) Jugoslaviska kriget (1993)
Utmärkelser	Illis kvorum

Generallöjtnant Lars-Eric Malcom Wahlgren (14 maj 1929 – 10 oktober 1999) var en svensk arméofficer . Wahlgren tjänstgjorde som befälhavare för Gotlands militärledning , som chef för hemvärnet och som styrkebefälhavare för FN:s interimstyrka i Libanon (UNIFIL) och FN:s skyddsstyrka (UNPROFOR)

Tidigt liv

Wahlgren föddes den 14 maj 1929 i Åsele , Västerbotten , som son till jägmästaren Eric Wahlgren och hans hustru Ruth (f. Ellung). Han flyttade till Halmstad där han avlade studentexamen vid Halmstads högre allmänna läroverk 1950. Han tog examen från Militärhögskolan Karlberg 1953.

Karriär

Wahlgren anställdes 1953 som officer i Svenska pansartrupperna och förordnades vid Skånska pansarregementet (P 2) i Hässleholm med underlöjtnants grad. 1961 fick han tjänstgöra i den brittiska armén vid Rhen i Västtyskland som stipendiat. Wahlgren genomgick stabskursen vid Försvarets stabshögskola 1963-1965 och utnämndes till kapten för Generalstabskåren . Under de närmaste åren växlade han mellan olika personal- och truppposteringar. Under åren 1967–1968 utbildades han vid United States Army Command and General Staff College i Fort Leavenworth . 1970 till 1975 tjänstgjorde han i Södra militärdistriktsstaben och studerade vid Försvarshögskolan . Wahlgren fick sin första position i FN 1974–1975 som bataljonschef för Svenska bataljonen 56M i Mellanöstern, som ingick i Andra FN:s beredskapsstyrka ( UNEF II). Han var kurschef för FN-utbildning 1976–1979 och tjänstgjorde vid Nordskånska regementet (P 6) 1975–1977. Wahlgren befordrades till överste 1977 och tjänstgjorde åren 1977–1980 som försvarsattaché i Oslo och under samma år även som chef för FN:s stabsofficerskurs i Strängnäs . 1980 inledde Wahlgren en era som befälhavare för Gotlands regemente (P 18) och detta under en längre period. 1983 befordrades han till generalmajor och chef för Gotlands militärledning . Wahlgren etablerade sig väl i den gotländska miljön och blev en uppskattad tolk för gotländskt försvar och frivilligrörelse. Han hade samtidigt skaffat sig en god internationell erfarenhet.

1988 var det dock dags att lämna Gotland. Wahlgren tjänstgjorde som chef för hemvärnet från den 1 april 1988. Tjänsten blev kortvarig då han befordrades till generallöjtnant och utnämndes till styrkachef för FN:s interimstyrka i Libanon (UNIFIL). Wahlgren efterträdde generallöjtnant Gustav Hägglund den 1 juli 1988 och befordrades samma datum till generallöjtnant. Han efterträddes som chef för hemvärnet den 1 juli 1988 av generalmajor Reinhold Lahti. Wahlgren blev dock kvar som chef för hemvärnet och Lahti som tillförordnad hemvärnschef tills Wahlgren lämnade tjänsten och Lahti blev ordinarie chef i september 1991. Wahlgren ledde UNIFIL vid den tidpunkt då det libanesiska inbördeskriget slutligen tog slut efter femton långa år med en fredsavtal undertecknat i den saudiarabiska staden Ta'if i augusti 1990. I september 1991 utnämndes till ny militär befälhavare i Nedre Norrlands militärdistrikt i Östersund . Han skulle ha tillträtt i april 1992, eftersom han fortsatte att tjänstgöra som styrkebefäl för UNIFIL ett tag 1992. Wahlgren tillträdde aldrig denna tjänst då hans förordnande som styrkebefäl förlängdes till februari 1993.

Den 22 februari 1993 lämnade han sin enhet i Naqoura, Libanon, efter fem år och åtta månader som befälhavare. Den 1 mars 1993 reste han till Zagreb för att efterträda general Satish Nambiar som styrkebefälhavare för FN:s skyddsstyrka (UNPROFOR) den 3 mars 1993. Från högkvarteret i Zagreb kom han att leda ett av de största och dyraste och mest komplicerade FN-uppdrag någonsin. Styrkan räknade omkring 14 000-23 000 man från 21 nationer. Han gjorde en anmärkningsvärd insats där i en oroande situation. Ett svårt jobb, han ställdes inför frågor av politisk betydelse, som hade att göra med nationella hänsyn i FN-uppdraget. avslutades dock Wahlgrens tid i Jugoslavien efter ett spel på hög politisk nivå där han ersattes av den franske generalen Jean Cot. Detta berodde på att Frankrike i FN krävde ledarskapet i kraft av att ha största FN-trupp på Balkan. Det allmänna utbytet sköttes klumpigt och orsakade en del diplomatiska komplikationer mellan Sverige och FN, som glömde att informera den svenska regeringen innan officielliseringen. Wahlgren fick en oreserverad ursäkt och beröm av FN:s generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali för detta och för sina insatser i Jugoslavien.

Wahlgren, som under hela sin karriär bar med sig en tydlig västbottnisk dialekt, blev en av Sveriges mest internationellt orienterade officerare. Han nådde de höga positionerna och var involverad i olika uppdrag även efter pensioneringen. Från 1995 var han en av de åtta högre officerare från olika länder som ingick i International Defense Advisory Board, skapad på begäran av försvarsministrarna i de tre baltiska staterna för att ge oberoende expertråd i försvarsfrågor. Han engagerades också av UNESCO i frågor som hade att göra med skyddet av kulturarvet i krigssituationer, en fråga som hade tagits upp mycket under Bosnienkriget . Han presenterade sina visioner om FN:s möjligheter i sin publikation FN:s insatser för fred mot år 2000 ( 1994).

Privatliv

Wahlgren förlovade sig med Gunilla Margaretha Granlind (född 1933), dotter till bankiren Harald Granlind och Hildur (f. Anderfelt) i april 1956. Vigselförbuden utfärdades i februari 1957 och vigseln hölls den 1 mars 1957 i S:ta Maria. Kyrka i Helsingborg . De fick två döttrar, Susanne och Monica.

Hans intressen bestod av skidåkning och jakt och hans läsning av Per Anders Fogelström .

Datum för rang

• 1953 – Underlöjtnant
• 1955 – Löjtnant
• 1964 – Kapten
• 1969 – Major
• 1972 – Överstelöjtnant
• 1977 – Överste
• 1983 – Generalmajor
• 1 juli 1988 – generallöjtnant

Utmärkelser och dekorationer

svenska

• Illis quorum , 12:e storleken (1993)
• Riddare 1:a klass av svärdsorden (5 juni 1971)

Utländsk

• Kommendör av S:t Olavs Orden (1.7.1980)
• Förenta nationernas medalj ( UNEF II ) (1975)
• Förenta nationernas medalj ( UNIFIL ) (1993)
• Förenta nationernas medalj ( UNPROFOR ) (1993)

Högsta betyg

• Ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien (1983)

Bibliografi

•   Wahlgren, Lars-Eric (1994). FNs insatser för fred mot år 2000 . TFF konfliktläkning ; [8] (på svenska). Lund: Transnationella stift. för freds- och framtidsforskning (TFF). SELIBR 1925136 .