Karl Lärka
Karl Lärka | |
|---|---|
 Karl Lärka och Olspers Olson 1920, Foto: Karl Lärka/Mora Bygdearkiv
| |
| Född |
24 juli 1892 Solleröns församling, Sverige
|
| dog | 2 juni 1981 (88 år gammal) Mora församling, Sverige
|
| Nationalitet | svenska |
| Ockupation | dokumentär fotograf |
Karl Lärka (född 24 juli 1892 på Sollerön i Dalarna , död 2 juni 1981) var en av de viktigaste 1900-talets dokumentärfotografer i Sverige . Lärkas främsta angelägenhet var att dokumentera den bondekultur som han förstod började försvinna, och särskilt kulturen i markerna kring Siljan i Dalarna; ett med jordbruk, skogsbruk och många människor med berättelser om äldre tider. Det mesta av hans fotografier gjordes 1916-1934 och han kombinerade det med föreläsningsturer om Siljans landsbygd. Han dokumenterade också många av de berättelser äldre människor i byarna berättade för honom och var mycket aktiv i den svenska hembygdsrörelsen som startade på 1920-talet. Över 4 200 av hans fotografiska plåtar finns idag i Moras kommunarkiv .
Karl Lärka som fotograf
Karl Lärkas fotografier präglas av hans oro för att dokumentera en försvinnande kultur. Människor, djur och byggnader skildras i sitt eget sammanhang. Folket odlar marken, arbetar i skogen, bygger hus, tvättar kläder, lagar mat eller poserar med arbetande hästar. Han beskriver bröllop, människor, interiörer, transhumance och bygator med en stor känsla för komposition och kvalitet.
Många av Lärkas porträtt är typiskt dokumentära. Människor porträtteras i sina dagliga sysslor, ofta i positioner och med egenskaper de själva valt. De skiljer sig markant från dåtidens studioporträtt, där människor ofta klädde ut sig och poserade. Med sin anknytning till den svenska arbetarrörelsen var Lärka känd som en "demokratisk fotograf". Han lät folk själva bestämma vad de skulle ha på sig, hur de ville stå och om de skulle le eller inte. Lärkas dokumentära arbetssätt visas också i hans inspelning av äldre människors berättelser, en metod som han kombinerade med sitt fotograferande.
Under sin fotografiska karriär upplevde Lärka stora utvecklingar inom fototeknik. I början av 1900-talet använde han fotografiska plattor , som alla andra seriösa fotografer. Han fick sin första boxkamera under tiden på folkhögskolan . Senare bytte han till en amerikansk kamera i större format som köptes av en återförsäljare som hade köpt den för att fotografera tjuvar i hans butik på Sollerön.
Lärka experimenterade med blandningar av magnesium och kaliumpermanganat för blixt och gjorde "återställda" förstoringar innan förstoringsapparater kom, genom att belysa fotopapper genom kameralinsen . Senare, när han fick tillgång till en förstorare, kopierade Lärka sina bilder till finkornig film för att kunna visa sina bilder i sin skioptikon (en tidig form av diaprojektor) vid sina föreläsningar.
De stora tallrikarna var tunga och när de blottades tvingades Lärka hitta ett mörkt utrymme och ladda om. När den första arkfilmen anlände underlättades hans arbete och det fanns inte längre någon risk att ljuset skulle försvinna under omladdningen, vilket ibland hade hänt tidigare.
En av hans kameror var en amerikansk storformatskamera , gjord för 13×18 tum (33×46 cm) plattor, utrustad med separat slutare (Thornton-Pickard Snap-Shot, 1–1/80 sek), Aplanat B no 4 lins från E Suter (Basel) och separat Waterhouse-hållplats (1:4 eller 1:8). Han använde även tre mindre hopfällbara kameror för formatet 10×15 cm. Senare i livet, när han inte längre fotograferade professionellt, fick han en modern kamera för 135 film och tog både färg och svartvita bilder.
Barndom och ungdom
Karl Lärka föddes 1892 i byn Gruddbo på Sollerön i Dalarna . När han var tretton år fick han undervisning av Uno Stadius, som hade folkhögskola på Sollerön och berättade för Lärka vikten av att dokumentera allt han observerade om kultur och historia. Familjen Lärka hade ekonomiska problem som ledde till att Jöns Lärka, Karls far, begick självmord 1906. Detta drabbade Karl Lärka särskilt hårt eftersom han var tvungen att hjälpa till att försörja familjen med skogs- och jordbruksarbete. Det var alltså först efter värnplikten som Lärka fick en chans att fundera över sin egen framtid. Han drömde om att bli byggmästare och var en duktig tecknare , men det fanns inga pengar till någon högre utbildning. Istället började han sin utbildning vid Bachmansskolan för slöjd i Hedemora . Där lärde han känna tingsrättsdomaren Lars Trotzig, som förstod Lärkas talang och försökte hjälpa honom att få ett stipendium för en utbildning i civilingenjör vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm .
Tack vare sina kontakter med Trotzig och senare Anders Zorn fick Lärka möjlighet att arbeta med några byggnadsrestaureringsprojekt. Han dokumenterade många, bland dem restaureringen av Zorns Gammelgård. Han fick aldrig chansen att bli civilingenjör, eftersom Trotzig aldrig lyckades få honom ett stipendium. Istället gick han vinterkurser vid Brunnsviks folkhögskola 1915–1917 och blev god vän med sin klasskamrat Dan Andersson .
Inspirerad av en annan klasskamrat, Johan Öhman, började Lärka fotografera bondekulturen på Sollerön. Det gjorde han med Öhman och till en början med Öhmans kamera, men genom att ta betalt av sina klasskamrater för porträtt hade Lärka råd med den första egna kameran, en enkel Agfa .
Fotoprojekt och föreläsningsturer
Efter utbildningen på Brunnsvik började Lärka arbeta på uppdrag som dokumentärfotograf. 1919 engagerades han av hembygdsföreningen Dalarna för att dokumentera människor i byn Finngruvan i Venjan , Dalarna. Projektet ingick i en rasstudie av ett slag som då betraktades som vetenskapligt. Lite är känt om Lärkas egna åsikter om sådana studier. Det är känt att han inte var så intresserad av att kategorisera Dalarna i olika grupper efter deras skallar, och lyssnade hellre på gubbarnas berättelser. Han var känd för att inte ha någon respekt för företrädare för myndigheterna och tog ett välkänt fotografi av Dan Andersson medan Andersson höll på att lura stockholmsetnologerna i projektet.
Lärka försökte få Nordiska museet att intressera sig för att göra en inventering av Solleröns socken och försökte få medel för att samla hans anteckningar och foton. Han lyckades inte med något av detta. Lärka blev erkänd som en duktig fotograf, men hans engagemang för att bevara och dokumentera kulturen i markerna kring Siljan uppmärksammades först många år senare.
Vid det här laget började Lärka sina föreläsningsturnéer. De började som bildvisningar för vänner och andra i byarna runt Siljan, med hjälp av en så kallad sciopticon . Det var första gången många i publiken upplevde någon av filmens föregångare. Efter ett tag växte verksamheten större och Lärkas föreläsningsresor ingick i turer från Stockholm, med många föreläsare involverade. Lärka föreläste under 1920 över hela Sverige, ofta klädd i Sollerö- dräkt och ibland tillsammans med folkmusikern Axel Myrman.
Samtidigt dokumenterade Lärka fortfarande, både i skrift och foto, sin hembygd på eget initiativ.
1924 hjälpte han Gustaf Ankarcrona att fotografera gamla väggmålningar i Dalarna. Hela arbetet skulle resultera i en utställning och en bok, men Ankarcrona blev sjuk under inventeringsresan och blev aldrig helt återställd; som en följd av detta trycktes boken aldrig. Materialet publicerades så småningom i Svante Svärdströms doktorsavhandling från 1949. Lärkas färgfotografier gjordes av separationsnegativ, eftersom färgfilm inte var allmänt känd.
Vigsel och gravfältet på Sollerön
Fram till 1926 bodde Karl Lärka i Lärkahuset vid Sollerön. 1925 gifte han sig med Svea Romson och året därpå flyttade de till Rombo hus i Östnor , ägt av Sveas far, Erik Romson. Lärka fortsatte med sin föreläsning, som inte ansågs vara en respektabel sysselsättning av alla bybor. En gift man borde vara hemma och arbeta på sin gård, var den allmänna uppfattningen.
Karl Lärkas svärföräldrar gick bort på 1930-talet och han och hans fru blev därmed fullt ansvariga för Rombo Gård, en jämförelsevis stor gård med många mjölkkor, hästar, grisar, getter och åker. Paret var barnlösa och därför var systerdottern och systerbarnen från Hofors välkomna gäster under sommaren. De följde också med Karl och Svea Lärka och husdjuren till fäbodarna, som fortfarande användes. En av dessa var stugan vid Klikten. Under 1940-, 1950- och 1960-talen skötte Karl Lärka och hans hustru gården på egen hand, de senare åren ofta utan hjälp och ofta med mycket lite pengar. Ibland var det en kamp, och Lärkas påhittighet var nog till god hjälp. Under de första åren byggde han ofta mycket av sin fotoutrustning själv, och denna erfarenhet var användbar även inom jordbruket.
När den stora gravplatsen från vikingatiden upptäcktes vid Sollerön 1928, blev Karl Lärka mycket engagerad i att undersöka och bevara den för kommande generationer. Gravfältet låg bara ett stenkast från stugan han och Svea lät bygga åt sig vid Klikten i Sollerön. Lärka ägnade mycket tid åt att försöka bevara gravfältet från förstörelsen på grund av jordbruk och stenröjningsverksamhet. Under 1930-talet gick Lärkas kamera sönder och han hade inga pengar att skaffa en ny. Arbetet på deras gård, hans förlovning för gravfältet och parets dåliga inkomster gjorde att det varken fanns pengar eller tid för Karl Lärka att fortsätta fotografera. Men han bevarade sitt mörkrum under åren.
Distinktioner
- 1926 – Nordiska museets Artur Hazeliusmedalje , i brons
- 1956 – Dalarnas Fornminnes - och Hembygdsförbunds medalj
- 1966 – Plattan från The Society of Caretaking of The Heritage
- 1972 – Silvermedalj av Kungliga Bokstavs-, Historie- och Fornminnesakademien
- 2000 – Utnämnd till en av det tidigare århundradets främsta fotografer av den svenska fototidningen "Foto"
Utställningar
- 1964 – Zornmuseet, Mora
- 1968 – W-68-utställningen i Rättvik
- 1975 – Utställning i Oslo
- 1980 – Förvaltarens sparbank i Ludvika
- 1981 – Postum utställning i Paris
- 1992 – Kulturhuset i Mora
- 2001–2002 – Zornmuseet, Mora
- 2002 – Kulturhuset i Mora
- 2004 – Kulturhuset i Stockholm
Bibliografi
Exempel på tryckta verk Karl Lärka bidrog till:
- Budkavlen (1919)
- Med Dalälven från källorna till havet av KE Forslund, delarna Mora och Siljan. (1921)
- Spelmansporträtt åt Nils och Olov Andersson (1921–1925), Dalarnas hembygdsförbund, årgång 3
- Om Dan Andersson, Skeriols kamrattidning 1952 (1955) Skansvakten n:r 40
- Fäbodminnen (1965)
- Bilder från skogen (1967) Dalarnas hembygdsbok
- Fäder och fädernearv (1968) Samfundet för hembygdsvård
- Sool-öen, Sollerö hembygdsförening 1972 (1976)
- Karl Lärkas Dalarna (1974) Sune Jonsson
- Karl Lärka berättar (1982) Greta Jakobsson
- Karl Lärka – odalman, fotograf, hembygdsvårdare (2001)
- Kråk Ulof i Bäck å ana rikti fok. Fotografier av Karl Lärka 1916–1934 (2004)
Litteratur och referenser
- Johansson, Sune & Lärka, Karl (1974) Karl Lärkas Dalarna , LTs Förlag, Borås, ISBN 91-36-00361-1
- Romson, Anna (2004) Kråk Ulof i Bäck å ann rikti folk. Fotografier av Karl Lärka 1916–1934. , med förord av Per Wirtén, Modernista, Göteborgstryckeriet, ISBN 91-88748-72-3
- Sandström, Birgitta (2001) Karl Lärka - odalman, fotograf, hembygdsvårdare , Zornsamlingarna, Västervik, ISBN 91-972519-9-2
externa länkar
- Mora kommun om Karl Lärka
- Samfundet Karl Lärkas Vänner (pdf) [ permanent död länk ]
- Mora kommuns arkiv, sv. Mora Bygdearkiv , bilddatabas
| Allmän | |
|---|---|
| Nationalbibliotek | |
| Konstforskningsinstitut | |
