Irish Life and Permanent plc mot Dunne

Irish Life and Permanent plc v Dunne
Coat of vapen of Ireland
Domstol	Irlands högsta domstol
Fullständigt ärendenamn	Irish Life and Permanent plc (kärande/motsvarande) mot Gemma Dunne och Kevin Dunne (svarande/klagande); Irish Life and Permanent plc (kärande / svarande) mot Dylan Dunphy (svarande / klagande)
Bestämt	15 maj 2015
Citat(er)	[2015] IESC 46 ; [2016] 1 IR 92
Fallhistorik
Överklagade från	Irish Life and Permanent Plc mot Dunne (mål nr 259 från 2013, High Court); Irish Life and Permanent Plc v Dunphy [2013] IEHC 235
Rättegångsutlåtanden
En domstol som behandlar en ansökan om ett beslut om innehav av en långivare bör vara övertygad om att långivaren följt det moratorium för att söka besittning under vissa omständigheter som föreskrivs i uppförandekoden för inlåningsskulder. Om en sådan ansökan om innehav har väckts under omständigheter som uppenbart strider mot ett moratorium, bör domstolen vägra att meddela beslutet. Underlåtenhet från en långivares sida att följa andra bestämmelser i uppförandekoden om hypoteksskulder kommer enligt lag inte att påverka den aktuella långivarens rätt att få ett innehavsbeslut.
Domstolsmedlemskap
Domare sitter	Denham CJ, O'Donnell J, Clarke J, Laffoy J och Charleton J
Fall åsikter
Beslut av	Clarke J
Samstämmighet	Denham CJ, O'Donnell J, Laffoy J och Charleton J
Nyckelord
Inteckningar Besittning Uppförandekod för låneskulder Bank och finans

Irish Life and Permanent plc v Dunne , [2015] IESC 46 , [2016] 1 IR 92, var ett irländskt mål i högsta domstolen där högsta domstolen klargjorde konsekvenserna av att en långivare inte följde uppförandekoden för 2010 års hypotekslån. (”koden”) om den långivarens rätt att få ett beslut om innehav av intecknad egendom.

Bakgrund

Irish Life and Permanent plc inledde två separata uppsättningar förfaranden mot var och en av klagandena (Dunne och Dunphy) i Circuit Court och begärde order om innehav av intecknade fastigheter. Circuit Court-målen avgjordes utan att Circuit Court hörde muntlig bevisning och båda besluten överklagades till High Court . I separata High Court-förfaranden uttalade Hogan J båda fallen för yttrande från Supreme Court i enlighet med s38(3) av Courts of Justice Act 1936. Section 38 of Courts of Justice Act 1936 föreskriver att ett överklagande ligger till High Court. från varje dom eller beslut från Circuit Court i ett civilmål, utom "domar och beslut om vilka andra bestämmelser i samband med överklaganden görs" av Courts of Justice Act 1936. S38(3) of the Courts of Justice Act 1936 fortsätter med att föreskriva att en domare som "hör ett överklagande enligt detta avsnitt" kan hänskjuta alla rättsfrågor som uppstår under en utfrågning till Högsta domstolen i det angivna fallet. I båda fallen ifrågasatte Hogan J huruvida High Court hade behörighet att föra fram ett mål för prövning av Supreme Court i enlighet med s38(3) i Courts of Justice Act 1936 under ett överklagande från Circuit Court där inga muntliga bevis gavs inför domstolen.

I Dunne-fallet frågade Hogan J också om en långivares bristande efterlevnad av koden skulle påverka, enligt lag, långivarens rätt att få ett innehavsbeslut och, i så fall, om domstolen måste vägra att göra en sådan order i händelse av brott mot koden. Koden kräver att långivare följer en process med låntagare i (eller riskerar att hamna i) efterskott för att försöka komma till rätta med problem med bostadslåneskulden. Som en del av denna process inför koden ett moratorium (det vill säga ett tillfälligt avstängning) som hindrar långivare från att väcka återtagandeförfarande tills en viss tid har förflutit.

I Dunphy-fallet frågade Hogan J också om svarandena hade en förvärvad rätt till besittning i fastigheten enligt s62(7) i Registration of Title Act 1964 (och huruvida denna rätt tillföll före den 1 december 2009 då s62(7) i Registration of Title Act 1964 upphävdes) och i alla händelser huruvida Högsta domstolen kunde bevilja besittning till en panthavare i enlighet med ett avtal som är oberoende av lag.

Beslut av Högsta domstolen

Behörighet att anföra ett mål till Högsta domstolen

Clarke J avgav den enda skriftliga domen för Högsta domstolen (som de andra domarna höll med om). Högsta domstolen ansåg att trots det faktum att en bokstavstolkning av s38(3) i Courts of Justice Act 1936 antydde något annat, var det lämpligt att tolka Courts of Justice Act 1936 som att den ger en domare i High Court behörighet att ange en mål till Högsta domstolen i ett överklagande där ingen muntlig bevisning hördes i Circuit Court. Med stöd av s5 i Tolkningslagen 2005 drog Clarke J slutsatsen att Högsta domstolen kunde tolka lagstiftningen på ett sätt som skiljer sig från det som skulle härledas från dess bokstavliga konstruktion där det inte kunde finnas någon tänkbar grund på vilken Oireachtas (det irländska parlamentet ) kan ha valt att lagstifta på det sätt som den bokstavliga konstruktionen skulle kräva och där avsikten med Oireachtas framgick av den relevanta lagstiftningen som helhet.

Underlåtenhet att följa uppförandekoden för låneskulder

Högsta domstolen drog också slutsatsen att en domstol som prövar en ansökan om innehav av intecknad egendom av en långivare borde vara övertygad om att långivaren efterlevde det moratorium för inledande av återtagandeförfarande som anges i koden. Domstolen måste vägra att fatta ett beslut om det har skett en underlåtenhet att följa detta moratorium. En underlåtenhet från en långivares sida att följa andra bestämmelser i koden skulle dock enligt lag inte påverka långivarens rätt att få ett innehavsbeslut. Medan Högsta domstolen drog slutsatsen att det var en fråga för långivaren att fastställa efterlevnaden av moratoriumperioden som ålagts av koden, noterade Clarke J att en bekräftelse i en försäkran om att återtagandeförfarandet inleddes utanför moratorieperioden vara tillräcklig för att fastställa efterlevnad av Koden om inte annat bevisas.

Innehav i enlighet med Registration of Title Act 1964

Slutligen noterade Högsta domstolen att när en domstol uppmanas att utfärda ett beslut om innehav i enlighet med s62(7) i Registration of Title Act 1964, måste den fråga sig om det, enligt lag, med rätta kan sägas att kapitalbelopp som säkrats genom avgiften på registrerad mark hade förfallit. För att avgöra om dessa pengar hade förfallit till betalning måste domstolen först hänvisa till villkoren i avtalet mellan långivaren och låntagaren som tar upp när hela kapitalbeloppet förfaller. Om de huvudsakliga medel som ägs har förfallit till betalning, skulle ett villkorligt avtal från en långivare att inte fortsätta att utöva långivarens rätt att söka besittning inte ha någon effekt på långivarens redan existerande rätt till hela kapitalbeloppet under omständigheter där villkoren som anges i avtalet uppenbarligen inte hade uppfyllts. Högsta domstolen kom fram till att med hänsyn till de frågor som Hogan J ställde i Dunphy-målet, var hela kapitalbeloppet förfallit den 1 december 2009 och var intjänat från och med detta datum.

externa länkar

• Irish Life and Permanent plc v Dunne , [2015] IESC 46
• Uppförandekod för skulder på hypotekslån 2010