Hamar krönika
Hamarkrönikan ( norska : Hamarkrøniken ) är en bok skriven på 1500-talet av en okänd författare . Den beskriver livet i staden Hamar under den katolska eran (fram till 1537). Boken är en viktig källa för studiet av Hamars historia eftersom den beskriver ortens bebyggelse.
Boken är först och främst en lokalpatriotisk skildring av Hamar på medeltiden . Den diskuterar de viktigaste byggnaderna ( katedralen , biskopens residens, S:t Olafs kloster, korskyrkan, Sankt Georgs kyrka, rådhuset och fängelset) samt stadens liv och hur den styrdes, och den innehåller en kort berättelse om den siste biskopens avgång från staden. Dessutom listar den alla biskopar i Hamar under den katolska eran.
Ursprung
Författaren till Hamarkrönikan är okänd, men av språket och beskrivningen finns anledning att tro att författaren var från Hedmarken , om inte Hamar själv. Däremot berättar boken om dess tillkomst: den 22 juli 1553 samlades många betydelsefulla personer på gården Hamar (dvs. biskopsbostället) för att granska biskopens brev och böcker. Efter kunglig order från Köpenhamn skulle en del av de katolska arkiven registreras och lensmannen Christen Munk , svärson till Truid Ulfstand , skulle ansvara. Han hade samlat friägare med allodial besittning och andra sekulära män, och tillsammans skulle de anteckna de viktigaste av stadens byggnader, gator, organisation och befolkning. Påfallande nog presenterar den också många minnen från stadens guldålder och en berättelse om jordbävningar och den siste biskopens kamp. Det är en allmän uppfattning att dessa observationer tillkom av kantor Trugels, kyrkans körledare.
Varningar före biskopens tillfångatagande
Hamarkrönikan beskriver förebilder innan biskop Mogens tillfångatogs. Krönikan säger att mitt i natten började alla klockor i katedralen, klostret och kyrkan ringa av sig själva. I kyrkan och katedralen var det som om det var mitt på dagen, och det hördes som om två arméer skulle slåss. Krönikan fortsätter med att säga: Dernest om höy dags tijd beteede sig en gresselig stor orm oc forferdelig, som kaldis Siöormen, udi Miöß, som var gandske lang oc meget stor, oc siuntes at naa fra öens landt oc jnd udi Kongsland (Nästa där) . uppenbarade sig mitt på dagen en enormt stor och avskyvärd sjöorm, kallad Sjøorm, i sjön Mjøsa , som var oerhört lång och mycket stor, och den tycktes komma från ön [dvs Helgøya , den 'heliga ön' ] och närmar sig konungens land.) Det berättar sedan hur en av biskopens män dödade vilddjuret med en pil och hur de gjorde sig av med dess enorma kadaver.
Angående den siste biskopen
Slutligen beskriver krönikan tillfället och händelserna under dagen då biskop Mogens tillfångatogs och sändes till Danmark . Biskopen var tvungen att kapitulera på grund av Truid Ulfstands styrkors moderna vapen: kulor och krut mot biskopens pilar och armborst . När biskopen lämnade staden föll han på knä och tackade Gud för varje dag han tillbringat i staden. Han bad staden att be för honom och sa att han skulle återvända. Då säger krönikan att han bad: O Gud fader udi himmelen, finns vj icke för, da Gud giffue det vj findis i himmerige. Denne bön bad hand med grædende taare oc sagde, vale, vale, vale. (O Gud, Fader i himlen, vi finns inte för gåvor från Gud, utan för att hitta himlen. Han bad denna bön medan han grät och sa farväl, farväl, farväl.)
Hamars vapen
I krönikan beskrivs också hur Hamars vapen såg ut och det är utifrån denna avbildning som dagens kommunvapen ritades 1899, med anledning av stadens 50-årsjubileum. I krönikan står det: Hammers vaaben det var en vhrhane med udslagen vinger vdi toppen paa it grönt furutræ ( Hamars vapen var en orre med utbredda vingar i toppen av en grön tall). Krönikan säger att detta vapen ristades in i träslöjden över rådhuset på den gamla marknadsplatsen.