Glaubst du an die Unsterblichkeit der Seele?

Glaubst du an die Unsterblichkeit der Seele? (även känd som Crois-tu en l'immortalité de l'âme ; engelska: Tror du på själens odödlighet? ) är ett oavslutat kammarverk från 1983 av den kanadensiska kompositören Claude Vivier . Det är en av hans mest kända kompositioner, eftersom librettot av vissa hävdas ha förutspått kompositörens eget mord i mars samma år. Stycket lämnades ofullständigt och oreviderat med bara tre korta satser, en typisk föreställning som varade i cirka åtta minuter.

Historia

Vivier tros ha börjat skriva verket i slutet av 1982, medan han bodde i Paris. I ett brev till den nära vännen Thérèse Desjardins från januari 1983 skrev Vivier om stycket, "... Jag fortsatte mitt arbete med något slags underbart lugn. Jag komponerar långsammare eftersom jag har fler och fler toner av min musik att skriva! Jag har precis avslutat de första sex minuterna av Crois-tu en l'immortalité de l'âme . Det är nästan "drypande" som jag håller på med! Hela stycket använder två poler: rörlighet och orörlighet!"

Han uttalade i ett följande brev nästa månad, "Det är konstigt men jag har en blind rädsla för att komponera, för att göra misstag. Jag har avslutat ungefär åtta minuter av mitt stycke men jag vågar inte skriva de tre sista eftersom jag" Jag är så rädd för misstag! Jag kommer i alla fall över det, det är jag säker på. ... Äntligen är problemet med stycket jag jobbar på nu att jag vill skriva för stor orkester!"

Libretto

Rörelse I

  • Tenor I: (imaginärt språk) ka / ka rotch
  • Synthesizer II: (tyska) Glaubst du an die Unsterblichkeit der Seele?
  • Tenor I: (imaginärt språk) ka rotch kiè / so-imé fa yè ko
  • Synthesizer II: (tyska) Glaubst du an die Unsterblichkeit der Seele?



  • Tenor I: (imaginärt språk) na ko yesh mè fa yeu so ma / tiet ke no ro si / na yo chie — ( franska) Écoutez, écoutez-moi! (imaginärt språk) koy dja (franska) Vous savez que j'ai toujours voulu mourir d'amour mais
  • Alt III: Mais quoi
  • Tenor I: Comme c'est etrange cette musique, quine bouge pas
  • Tenor II: Chut!
  • Alt III: Parle
  • Tenor I: Je n'ai jamais su
  • Alt III: Su quoi
  • Tenor I: Su aimer
  • Alt III: Chante moi une chanson d'amour
  • Tenor I: Oui.

Rörelse III

Berättartext

Texten som ges till berättaren är tvåspråkig och använder både franska och engelska. Det anses vara en halvsjälvbiografisk berättelse om Viviers möten i Paris i början av 1980-talet. Berättelsens berättare, Claude, berättar om en incident på en parisisk tunnelbana.

I originaltexten:

C'était un lundi ou un mardi, je ne me souviens pas très bien. Mais tout cela n'a pas d'importance, l'important c'est l'événement qui devait se produire cette journée-là.

Il faisait gris, je me rappelle, j'avais donc décidé de prende le métro. Je dus même acheter des tickets, n'en n'ayant déjà plus sur moi. Je m'avançai sur le quai, juste un peu, et m'allumai une cigarette pour tromper mon ennui. Le grondement métallique du métropolitain annonça son arrivée. Le long véhicule bleu s'immobilisa. Je me dirigeai alors vers une des portières, en soulevai le loqueteau et m'engouffrai dans la voiture, le wagon de tête je crois. L'espace qui m'accueillait était presque vide, seule en face de la banquette où j'avais pris place, une vieille dame, un peu ridée, lisait en souriant son journal. På aurait dit un prêtre lisant son bréviaire. La dame avait l'air d'être gentille, assise qu'elle était de biais comme pour ne déranger personne. Installé sur ma banquette, j'avais l'impression qu'il m'arriverait quelque chose cette journée-là, quelque chose d'essentiel à ma vie.

C'est alors que mes yeux dans leur giration aléatoire tombèrent sur un jeune homme au magnétisme étrange et bouleversant. Je ne pus m'empêcher de le fixer longuement du regard. Je ne pouvais dérocher mon regard du jeune homme. Il semblait qu'il avait été placé en face de moi de toute éternité. C'est alors qu'il m'adressa la parole. Il dit : "Ganska tråkig den här tunnelbanan, va!" Je ne sus quoi lui répondre et dis, presque gêné d'avoir eu mon regard débusqué : "ja, ganska." Alors tout naturellement le jeune homme vint s'assoir près de moi et dit: "mitt namn är Harry." Je lui répondis que mon nom était Claude. Alors sans autre forme de presentation il sortit de son veston noir foncé, acheté probablement à Paris, un poignard et me l'enfonça en plein cœur.

I den fullständiga engelska översättningen:

Det var en måndag eller en tisdag, jag minns inte så väl. Men inget av det är viktigt, det som är viktigt är händelsen som skulle hända den dagen.

Himlen var grå, minns jag, så jag bestämde mig för att ta tunnelbanan. Jag var till och med tvungen att köpa biljetter, eftersom jag inte redan hade några på mig. Jag gick upp på perrongen, bara en liten stund, och tände en cigarett för att lindra min tristess. Det metalliska dånet från tunnelbanan meddelade sin ankomst. Det långa blå fordonet stannade. Jag gick sedan till en av dörrarna, lyfte på spärren och rusade in i bilen, den ledande bilen tror jag. Utrymmet som tog emot mig var nästan tomt, ensam framför bänken där jag hade tagit plats: en gammal dam, lite skrynklig, läste sin tidning med ett leende. Hon såg ut som en präst som läste hans breviarium. Damen verkade vara trevlig, satt i en vinkel som för att inte störa någon. Installerad på min bänk fick jag intrycket att något skulle hända mig den dagen, något väsentligt för mitt liv.

Det var då mina ögon i deras slumpmässiga rörelse föll på en ung man med en märklig och överväldigande magnetism. Jag kunde inte låta bli att stirra på honom en lång stund. Jag kunde inte ta blicken från den unge mannen. Det verkade som om han hade ställts framför mig i all evighet. Det var då han pratade med mig. Han sa, "Ganska tråkig den här tunnelbanan, va!" Jag visste inte vad jag skulle svara med och sa, nästan generad över att ha fått ögonen urspolade: "ja, riktigt." Så helt naturligt kom den unge mannen och satte sig bredvid mig och sa: "Jag heter Harry." Jag svarade att jag hette Claude. Sedan, utan någon annan form av introduktion, tog han en dolk ur sin mörksvarta jacka, troligen köpt i Paris, och störtade in den i mitt hjärta.

Kontrovers

Eftersom det finns många paralleller mellan berättelsen och händelserna kring Viviers död i mars 1983, inklusive att bli knivhuggen med en dolk, tror många samtida musiker eller de som stod kompositören nära att hans död var ett komplicerat självmord efter en anfall av extrem depression och ångest.

Anmärkningsvärda prestationer

Förre Conservatoire de musique du Québec à Montréal (CMQM) klasskamraten och experimentella kompositören Walter Boudreau skulle dirigera världspremiären av Glaubst du an die Unsterblichkeit der Seele? den 20 april 1990 med Ensemble-sången Tudor de Montréal (ETM) och Ensemble Société de musique contemporaine du Québec (ESMCQ).

London Contemporary Orchestra framförde en speciell konsert för Glaubst på en övergiven tunnelbanestation i London 2013, för att efterlikna kompositionens tema.

Instrumentation

Slagverk
3 synthesizers
klockspel
Röster
Manlig berättare
Kör:
3 sopraner
3 kontralter
3 tenorer
3 basar

Citat

Källor

  • Braes, Ross (2003). En undersökning av Jeux De Timbres i Claude Viviers Orion och hans andra instrumentala verk 1979–80 . University of British Columbia Press.
  •   Gilmore, Bob (2014). Claude Vivier: En kompositörs liv . University of Rochester Press. ISBN 978-1-58046-841-1 .
  • Lankenau, Steven; Chan, Trudy; Gewirtz, Eric (2012). Vivier Works: Claude Vivier (PDF) . Boosey och Hawkes .

externa länkar