Forsknings- och utvecklingsnätverk i Norge

Forsknings- och utvecklingsnätverket i Norge ( norska : Forsknings og utviklingsnett i Norge ) eller FUNN var fjorton beräkningscentraler etablerade i regionala distrikt i Norge som grundades av Norsk Data (ND) och handels- och industridepartementet 1989. Dessa låg i Ålesund , Alta , Bø , Gjøvik , Grimstad , Kirkenes , Kristiansund , Mo i Rana , Narvik , Sarpsborg , Sogndal , Steinkjer , Stord och Tromsø . Var och en hade två Norsk Data-byggda minidatorer , en som körde Sintran III och en som körde Unix . Deltagande byråer var Regional Utviklingsfond , Kommunal- og regionaldepartementet, Norska Telekommunikasjonsverket (NTA) och Det Kongelige Norske Råd for vitenskapelig og industriell forskning (NTNF).

Projektet lanserades av ND och Rolf Skår 1987 som ett sätt att utnyttja en skattelättnad genom att satsa på regionala områden. Han fick stöd av minister Finn Kristensen , även om projektet mötte motstånd från andra statliga myndigheter och dataindustrin. Klartecknet gavs i maj 1988 och centren öppnade 1989, med det första 31 januari. Projektet kostar regeringen 300 miljoner norska kronor (NOK), men två statliga rapporter fann att projektet misslyckades. Centrumen etablerades med för stor kapacitet och kunde inte täcka sina driftskostnader genom att säkra tillräckligt med projekt.

Centers

De fjorton FUNN-centren låg i Ålesund, Alta, Bø, Gjøvik, Grimstad, Kirkenes, Kristiansund, Mo i Rana, Narvik, Sarpsborg, Sogndal, Steinkjer, Stord och Tromsø. Var och en bestod av två Norsk Data-minidatorer, en som körde Sintran III och en som körde Ndix, en ND-utvecklad variant av Unix . Datorerna ägdes av företaget A/S ND-FUNN med säte i Mo i Rana och som var helägt av Norsk Data. Det erhöll aktiekapital från ND på ett sådant sätt att ND fick ett identiskt skattelättnad. Aktiekapitalet användes sedan för att köpa datorer från Norsk Data. Centrumen var kopplade till varandra. Centren var separata aktiebolag med olika lokala ägare som ansvarade för driften av datorerna och för att sälja bearbetningskapaciteten till lokala kunder och projekt. Centrumen skulle inte få några driftsbidrag från staten eller Norsk Data. Fem år efter installationen skulle datorerna överlämnas kostnadsfritt från ND-FUNN till respektive center. Varje center var skyldigt att köpa tjänster från Norsk Data för 1,075 miljoner norska kronor per år, på ett oåterkalleligt kontrakt som varade i fem år.

Historia

Initiativet till FUNN togs av Rolf Skår, som då var vd för Norsk Data. Den 18 februari 1987 kontaktade han handels- och industriministeriet och föreslog att en informationsmotorväg skulle byggas över hela landet baserad på fristående datacentraler. ND hade för avsikt att vara den drivande kraften, men hade stöd från NTA och NTNF. Skårs krav var att ND skulle få använda skattepengar via distriktsskattelagen och att dessa skulle tillåtas användas i områden som ND inte verkar i. Subventionerna skulle användas för att köpa dator tillverkad av Norsk Data. En del av Norsk Datas motivering var att skattelagstiftningen var så konstruerad att företag inom givna regler och gränser kunde få skattelättnader genom att investera i icke-centrala regionala distrikt. Norsk Data skulle därför kunna kanalisera tillbaka en del av sina skatter genom att använda dem i vissa områden.

Tillstånd för användning av 135 miljoner norska kronor i subventioner gavs av ministeriet i augusti. Det politiska beslutet att genomföra projektet leddes av näringsminister Finn Kristensen och hans statssekreterare Kari Blegen. Därmed togs det politiska beslutet innan en kommission kunde undersöka om projektet kunde vara lönsamt och möta marknadens krav. Detta utfördes av en kommission ledd av Blegen, som publicerade sin rapport i december 1987. Den kom fram till att varje center skulle ha en inkomst på mellan 6 och 8 miljoner norska kronor. Detta baserades delvis på att NTNF och NTA skulle köpa tjänster för 40 till 50 miljoner NOK per år under en period av fyra år. Varje center skulle behöva NOKnsbp;2,3 miljoner i subventioner per år, som skulle finansieras genom att stödja projekt som skulle köpa tjänster från dem.

51 kommuner ansökte om att gå med i projektet och fjorton valdes ut. Databranschen varnade för förslagen, som skulle använda ND:s egenutvecklade minidatorer istället för öppna standardservrar och persondatorer . En annan oro som framfördes var att om femton nya datorcentraler skulle etableras så måste det antingen ske på bekostnad av befintliga större centraler, såsom norska datacentralen och SINTEF , eller så måste det få subventioner . Projektet ogillades också av finansdepartementet , utbildnings- och forskningsministeriet och regionala utvecklingsfonden, men frågan genomfördes av handels- och industriministeriet.

Projektet godkändes av regeringen i maj 1988. Det första centret, i Mo i Rana, öppnade 31 januari 1989 och öppnades av statsminister Gro Harlem Brundtland och Kristensen. Centrumen etablerades under antagandet att de skulle vara fullt sysselsatta med offentligt finansierade projekt, men i verkligheten var de tvungna att försöka hitta olika privata projekt och alla hade för stor kapacitet. De blev därmed ett ekonomiskt misslyckande eftersom de hade enorm överkapacitet i datorkraft och få projekt som kunde betala för kostnaderna. År 1991 var ett av centren i konkurs och resten hade det svårt ekonomiskt. Det enda centret med framgång var det i Tromsø, som användes för Tromsøs satellitstation .

Subventionerna till centren hade nått 300 miljoner norska kronor 1991. Två offentliga utvärderingar av projektet drog slutsatsen att det var ett misslyckande. Huvudfynden var att beslutet om att etablera centra togs tidigt i processen och att rapporter och senare arbete sedan genomfördes för att hitta områden att betjäna, istället för att fastställa om det fanns en marknad för antalet centra. Enligt rapporten från Nordlandsforskning var det bara Norsk Data som tjänade på projektet. Överkapaciteten och kostnaderna band upp 92 procent av den offentliga IT-budgeten, vilket hindrade andra projekt som kunde ha skapat värde från att genomföras. Brist på projekt gjorde att FUNN inte gav några fördelar för de samhällen där det låg.

År 1991 var den använda tekniken föråldrad, delvis på grund av användningen av proprietära system istället för öppna Unix-baserade system. Norsk Data klarade aldrig övergången till öppna standarder och upphörde även verksamheten. Då persondatorn blivit vardag och behovet av en central terminalserver hade försvunnit. 1991 hade Skår blivit direktör för NTNF och ansvarade för att utvärdera projektet.