Fast vers

Fasta versformer är en slags mall eller formel som poesi kan komponeras i. Motsatsen till fast vers är fri verspoesi, som till sin design har få eller inga förutbestämda riktlinjer.

De olika poetiska formerna , såsom meter, rimschema och strofer vägleder och begränsar en poets val när han komponerar poesi. En fast versform kombinerar en eller flera av dessa begränsningar till en större form.

En form kräver vanligtvis strikt efterlevnad av de fastställda riktlinjerna som för vissa poeter kan verka kvävande, medan andra poeter ser den stela strukturen som en utmaning att vara innovativ och kreativ samtidigt som den håller sig inom riktlinjerna.

Exempel på fasta versformer

Haiku

En japansk form utformad för att vara liten och koncis genom att begränsa antalet rader och antalet stavelser i en rad. Japansk haiku är treradiga dikter där den första och tredje raden har fem stavelser och den mellersta har sju stavelser. Engelskspråkig Haiku kan vara kortare än sjutton stavelser, även om vissa poeter föredrar att hålla sig till formatet 5-7-5.

Whitecaps on the bay:

En trasig skylt som smäller

i aprilvinden.

— Richard Wright (samlad i Haiku: This Other World , Arcade Publishing, 1998)

Limerick

Limerick är en engelsk form, vanligtvis humoristisk och ofta obscen. Den består av fem rader med ett AABBA-rimschema, den tredje och fjärde raden kortare än de andra tre.

Det var en gammal man med skägg,

som sa: 'Det är precis som jag fruktade!

Två ugglor och en höna,

fyra lärkor och en gärdsmyg,

har alla byggt sina bon i mitt skägg!'

— Edward Lear

Sonnet

Sonetten är en europeisk form och kräver som mest grundläggande att den totala längden är fjorton rader. Det finns två primära former av sonetten:

• Engelsk sonett

  Förutom ovanstående krav måste den engelska sonetten vara fyra strofer, de tre första är quatrains och den sista en kuplett . Även rimschemat för quatrainerna är ABAB och den sista kupletten är rim.

Låt mig inte till äktenskapet av sanna sinnen

Erkänn hinder, kärlek är inte kärlek

Som förändras när den förändring finner,

Eller böjer med remover för att ta bort.

O nej, det är ett ständigt fast märke

som ser på stormar och aldrig skakas;

Det är stjärnan för varje trollstavsbark,

vars värde är okänt även om hans höjd tas.

Kärleken är inte tidens dåre, fastän rosiga läppar och kinder

Inom hans böjande skäras kompass kommer,

kärleken förändras inte med sina korta timmar och veckor,

utan uthärdar det ända till undergångens rand:

Om detta är fel och bevisat på mig,

skriver jag aldrig , och ingen människa någonsin älskat.

— William Shakespeare , Sonnet 116

• Italiensk sonnett

  Den italienska sonetten kräver att de fjorton raderna delas upp i en oktav (två kvatrainer ), som beskriver ett problem, följt av en sestet (två tercets ), som ger lösningen till det.

Jag trodde att jag såg min avlidne äktenskapshelgon,

som kom till mig som Alcestis från graven,

som Joves store Son till sin glada make gav,

räddad från döden med våld fastän blek och svag.

Min som tvättades ur fläck av barnsängslukt,

Reningen i den gamla lagen räddade,

Och sådan, ännu en gång litar jag på att få

full åsyn av henne i himlen utan begränsningar,

kom klädd i vitt, rent som hennes sinne :

Hennes ansikte var slöjat, men ändå för min fantasifulla syn,

Kärlek, sötma, godhet, i hennes person lyste

så klart, som i inget ansikte med mer förtjusning.

Men o som att omfamna mig, hon omfamnade att

jag vaknade, hon flydde, och dagen förde tillbaka min natt.

— John Milton , Sonnet XXIII

Sestina

Sestinan har en mycket strukturerad form som består av sex strofer med sex rader vardera, följt av en tercet (kallad dess envoi eller tornada) för totalt trettionio rader. Samma uppsättning av sex ord avslutar raderna i var och en av de sexradiga stroferna, men i en annan ordning varje gång.

September regn faller på huset.

I det sviktande ljuset sitter den gamla mormodern

i köket med barnet

bredvid Little Marvel-spisen

och läser skämten från almanackan,

skrattar och pratar för att dölja sina tårar.

Hon tror att hennes jämnjämningstårar

och regnet som slår på husets tak

båda var förutsagda av almanackan,

men bara kända av en mormor.

Järnkokaren sjunger på spisen.

Hon skär lite bröd och säger till barnet:

Det är dags för te nu; men barnet

ser tekannens små hårda tårar

dansa som galningar på den heta svarta spisen,

så som regnet måste dansa på huset.

Den gamla farmorn städar upp

den smarta almanackan

på sitt snöre. Fågellikt svävar almanackan

halvöppen ovanför barnet,

svävar över den gamla farmorn

och hennes tekopp full av mörkbruna tårar.

Hon ryser och säger att hon tycker att huset

känns kyligt och lägger mer ved i kaminen.

Det skulle det bli, säger Marvel Stove.

Jag vet vad jag vet, säger almanackan.

Med kritor ritar barnet ett stelt hus

och en slingrande gångväg. Sedan sätter barnet

i en man med knappar som tårar

och visar det stolt för mormor.

Men i smyg, medan mormodern

sysslar med spisen,

faller de små månarna som tårar

mellan almanackans sidor

ner i rabatten som barnet

försiktigt har placerat framför huset.

Dags att plantera tårar, säger almanackan.

Mormodern sjunger till den underbara spisen

och barnet ritar ännu ett outgrundligt hus.

— Elizabeth Bishop

Villanelle

En villanell har bara två rimljud . Första och tredje raden i den första strofen är rimrefränger som alternerar som den tredje raden i varje på varandra följande strof och bildar en kuplett i slutet. En villanell är nitton rader lång och består av fem terceter och en avslutande quatrain .

Gå inte försiktigt in i den där goda natten,

ålderdom ska brinna och rasa vid dagens slut;

Rage, rasa mot ljusets döende.

Fastän de vise männen i slutet vet att mörkret är rätt,

Eftersom deras ord inte hade splittrat blixten,

går de inte milda in i den goda natten.

Goda män, den sista vågen förbi, gråtande hur ljust

Deras svaga gärningar kunde ha dansat i en grön vik,

Rage, rasa mot ljusets döende.

Vilda män som fångade och sjöng solen i flykt,

Och lära, för sent, de sörjde den på vägen,

Gå inte mildt in i den goda natten.

Gravmän, nära döden, som ser med bländande syn

Blinda ögon kunde flamma som meteorer och vara gay,

Rage, rasa mot ljusets döende.

Och du, min far, där på den sorgliga höjden,

Förbanna, välsigna mig nu med dina häftiga tårar, ber jag.

Gå inte försiktigt in i den där godnatten.

Rage, rasa mot ljusets döende.

— Dylan Thomas , Don't Go Gentle into That Good Night