FIN 46
FIN 46, Consolidation of Variable Interest Entities , var en tolkning av United States Generally Accepted Accounting Principles (US GAAP) publicerad den 17 januari 2003 av US Financial Accounting Standards Board (FASB) som gjorde det svårare att ta bort tillgångar och skulder från ett företags balansräkning om företaget behållit en ekonomisk exponering mot tillgångarna och skulderna. Ett av huvudskälen till att FIN 46 gavs ut som en tolkning istället för en redovisningsstandard var att standarden gavs ut på relativt kort tid som svar på Enron- skandalen .
Ursprung
FIN 46 var en tolkning av ARB 51, en redovisningsprincip utfärdad i augusti 1959 som definierar de situationer då koncernbokslut måste upprättas. Närhelst ett företag har ett kontrollerande finansiellt intresse i en annan enhet måste det konsolidera tillgångarna och skulderna i den andra enheten – det vill säga, det måste lägga till den andra enhetens tillgångar och skulder till sina egna, och ta bort eventuella koncerninterna intressen. Den traditionella ARB 51-metoden antog att eget kapital – vanligtvis stamaktier – skulle få det återstående ekonomiska intresset som genereras av ett företag, vilket är anledningen till att ARB 51 fokuserar på aktiebaserade majoritetsintressen. Det traditionella kriteriet för ett bestämmande finansiellt intresse enligt ARB 51 är majoritetsintresse. Under 1980- och 1990-talen blev det vanligt att företag kontrollerade tillgångar i vissa verksamheter utan att behålla en majoritetsandel i dessa verksamheter. Detta gjordes oftare med värdepapperiseringar snarare än traditionella aktiebolag, eftersom värdepapperiseringens stamaktier eller andra röstandelar kunde betalas definierade, begränsade belopp och alla andra kassaflöden kunde riktas till andra värdepappersinnehavare. Fram tills FIN 46 implementerades gjorde detta det möjligt för företag att undvika konsolidering, vilket gjorde det möjligt för dem att hålla skulder och förluster från sina kontrollerade specialföretag utanför sina finansiella rapporter. I sådana fall tjänade konsolidering baserad på eget kapital inte syftet med effektiv rapportering eftersom den inte återspeglar den verkliga karaktären av relationer mellan enheter.
VIE och dekonsolidering
FIN 46 täppte till detta kryphål genom att definiera tester för att identifiera ett kontrollerande finansiellt intresse utöver formellt aktieägande och rösträtt. Detta är viktigt i de fall där det juridiska kapitalet är obetydligt eller åtminstone något irrelevant ur risk/vinstsynpunkt. De nya reglerna betonar innehållet i relationer mellan enheter, snarare än att betona formen av relationer mellan enheter (såsom majoritetsintresse), som lättare kan manipuleras.
Enligt FIN 46 är det första steget att fastställa om ett företag har en rörlig andel i en annan enhet. Generellt sett är en rörlig ränta ett intresse i ett företag som ökar och minskar i värde (dvs. är rörligt) i enlighet med ökningar och minskningar av de förväntade kassaflödena från företagets tillgångar och skulder. När en rörlig ränta väl har fastställts är det andra steget att bestämma vem som är den primära förmånstagaren för enheten med rörlig ränta (eller "VIE"). Den primära förmånstagaren är den enhet, om någon, som innehar majoriteten av de risker och förmåner som är förknippade med VIE. När en primär förmånstagare har identifierats anses den ha ett kontrollerande finansiellt intresse i VIE och måste konsolidera VIE i dess finansiella rapporter, oavsett om det har majoritetsintresse eller inte.
När FASB först började arbeta med FIN 46, fokuserade det på enheter för speciella ändamål som de enheter Enron använde. FASB erkände då att principerna i FIN 46 bör gälla för alla enheter där ett rörligt intresse finns, så den slutliga tolkningen var bredare än det ursprungliga målet. Dessutom, i en värdepapperisering, om en part som säljer tillgångar till en VIE har ett pågående engagemang i dessa tillgångar (till exempel som en swap-motpart till VIE med avseende på tillgångs kassaflöden) då Financial Accounting Standard 140 (FAS 140), som handlar om borttagande från redovisningen av tillgångar vid överföring till en enhet för särskilda ändamål, kommer också att vara relevant.
Ersättning
FIN 46 reviderades av FIN 46(R) den 24 december 2003 som bland annat mer i detalj definierade beräkningen av ett företags ekonomiska risker och fördelar, vilken part som måste konsolidera en enhet med rörlig ränta och när en konsolidering eller dekonsolidering bör omprövas. FIN 46R ersattes sedan av en ny redovisningsstandard, FASB Statement 167, i juni 2009 i efterdyningarna av finanskrisen 2007–2008 .