En strålande kurva

Första upplagan

A Radiant Curve är en sammanställning av dikter och berättelser skrivna av professor Luci Tapahonso . Det är ett av sex kollektiva poesiverk av Tapahonso. A Radiant Curve är ett verk med bas i det dagliga livet, som är nära relaterat till Luci Tapahonsos navajokultur . Dessa berättelser inkluderar minnen av hennes familj, generationsläror och hennes perspektiv som en Navajo- person som lever i modern tid. A Radiant Curve försöker betona berättandet för att tala till det gemensamma för den delade mänskliga upplevelsen över kulturer, vilket framgår av den dubbla användningen av både Navajo och engelska. Boken publicerades 2008 av The University of Arizona Press.

Bakgrund

A Radiant Curve är den sextiofjärde delen av en samling av över åttio böcker i en serie kallad SunTracks , först publicerad 1971. A Radiant Curve utforskar Tapahonsos förflutna för att berätta dikter fyllda med Navajokultur som beskriver skönheten i vardagen, Navajotraditioner och familjens betydelse.

Tapahonso, född 1953, är en skicklig ursprungsförfattare och utsågs till den första poetpristagaren i Navajo Nation 2013. Hon tilldelades Arizona Book Award for Poetry 2009 för A Radiant Curve . 2006 mottog Tapahonso Native Writers Circle of the Americas Lifetime Achievement Award och samma organisation utsåg hennes 1999 Storyteller of the Year. 2018 tilldelades hon ett Native Arts and Culture-stipendium av Native Arts and Culture Foundation. Tapahanso är författare till sex poesiböcker, inklusive A Radiant Curve och tre barnböcker. Hennes verk är mestadels på engelska, men innehåller ord och fraser på Navajo.

Luci Tapahanso är ett av elva syskon som är födda i Navajoreservatet i Shiprock, New Mexico. Hon började sin utbildning som journalist och undersökande författare, men bytte huvudämne och tog examen i kreativt skrivande. Tillsammans med sitt arbete som författare och poet undervisar och talar Tapahonso om urfolkskultur och om att skriva.

Symboler och teman

Skapelseberättelser

Tapahonsos samling utvecklar Navajo-kosmologin genom en diskussion om de Heliga och Jordmodern. Dikten börjar med en beskrivning av hur "de första Heliga pratar och sjöng som alltid" och att de "skapade ljus, natt och dag". På samma sätt illustrerar den tredje dikten "världen skapad av det heliga folket" och skapandet av "Diné-språk, ceremonier, historia och tro." Jordmodern är särskilt vördad av Navajo och angränsande stammar. Tapahonso berättar att "liksom jorden är hon ung på våren, hon bär frukt på sommaren..." I enlighet med traditionell Navajo-kosmologi betonar Tapahonso vikten och svårigheterna med mänsklig nyfikenhet.

Betydelsen av tradition

Ett fortsatt tema för A Radiant Curve är vikten av de traditioner som Tapahonso växte upp med och nödvändigheten av att föra över dessa traditioner till sina barnbarn. I sitt prosastycke "A Radiant Curve" och i sin dikt "Old Salt Woman" skriver Tapahonso om ceremonin för det första skrattet, som är ett barns första viktiga milstolpe i Navajokulturen. Under hela sitt arbete delar hon med sig av traditionella Navajo-mytologiska berättelser.

Kvinnors betydelse

Ett annat vanligt tema som representeras i A Radiant Curve är temat kvinnor och deras betydelse i kultur och samhälle. I många indianska kulturer ses kvinnor som källan till liv och sågs ofta som skaparna av universum i skapelseberättelser. Navajokulturen, där berättelserna från A Radiant Curve har sitt ursprung, är på liknande sätt matrilineal. Det betyder att deras samhälle bygger på kvinnorna; hushållet drivs av kvinnor, namnen är baserade på en persons moderklan, och kvinnor står i centrum för sociala och ekonomiska beslut för samhället. En av berättelserna, "A Radiant Curve", inkluderar ursprungsberättelsen om Changing Woman som är en främsta gudom och skapade förfäderna till dagens Dine-folk. Det finns också Spider Woman, en helig varelse som vägleder och skyddar, och Old Salt Woman, urmoder till Salt Clan och "en förebild för Dine-ideal." Tapahonso anspelar på kvinnors betydelse i "The Round Roof Hooghan" där hon hävdar att "skönheten sträcker sig från kvinnan" flera gånger och säger att kvinnan är hemmets centrum. I "Tsilii" är en del av en beskrivning av ett förhållande: "eftersom jag är en Dine-kvinna kretsar hans liv kring mig ." Hon likställer också jorden med mamma i "Länge sedan".

Skrattande ceremoni

En av berättelserna som utforskas i A Radiant Curve är traditionen med skrattceremonin (A'wee Chi'deedloh), en navajotradition som firar att en bebis första gången skrattar högt. Ritualerna som är involverade i den här ceremonin är mycket genomsyrade av legender och varje steg återskapar en aspekt av ursprungsberättelsen om den skrattande ceremonin. Denna ceremoni, som den återberättas i A Radiant Curve , sägs först ha utförts för ett av de första heliga människorna som hade mänsklig form och barnet till First Man and First Woman, känd som White Shell Girl. Hon var håglös och olycklig, så hennes föräldrar ringde Old Salt Woman för att hjälpa henne. Old Salt Woman kittlade White Shell Girl och lade en nypa salt på hennes tunga, vilket fick henne att skratta högt för första gången. Detta ljud hade aldrig hörts förut, och ett stort firande med fester, sånger och berättelser hölls. Old Salt Woman hjälpte White Shell Girl att salta till alla som var närvarande och instruerade dem att be barnet om välsignelser eftersom hon var en helig varelse. Förutom saltet gav White Shell Girl ut gåvor av örter, majs och små lerleksaker. Att ge bort dessa gåvor skulle hjälpa White Shell Girl att växa till en generös person. Med detta firande såg det heliga folket till att White Shell Girl var omgiven av kärlek och därför aldrig skulle uppleva ensamhet. Dessutom lägger ceremonin stor vikt vid humor och barnets lycka. White Shell Girl skulle så småningom växa upp och bli Changing Woman ( Asdzą́ą́ Nádleehé ), en gudom som skapade det moderna navajofolkets förfäder.

Innan en bebis första skratt sägs de fortfarande existera i det heliga folkets värld (Diyin Dinéè). Skrattet är en indikation på att barnet lämnar den andliga världen och nu ansluter sig till sin mänskliga familjs värld. I dagens praktik ska skrattceremonin hållas inom fyra dagar till en vecka efter det första skrattet, och andra familjemedlemmar tar på sig olika uppgifter för att förbereda för firandet med släkt och vänner. Personen som framkallade skrattet från bebisen har i uppdrag att vara platsen för ceremonin, medan bebisen erkänns vara värd. Traditionella rätter av får eller lamm tillagas som symboler för näring, välstånd och släktskap. Gåvor av stensalt, godis, frukt och andra små presenter läggs i stora korgar för att ge bort till gästerna.

På dagen för ceremonin följer gästerna traditionerna från den ursprungliga skrattceremonin. De hälsar barnet och ber om välsignelser. Med föräldrarnas hjälp ger barnet ceremoniellt gästen de tidigare förberedda presentpåsarna. Bebisen lär sig fördelen med generositet precis som White Shell Girl gjorde. Denna handling symboliserar också att barnet visar respekt för både deras andliga och fysiska familjer.

Utbildning genom berättande

Novellerna och dikterna i A Radiant Curve innehåller ofta lektioner om moral, identitet och tradition i navajosamhället . Muntlig tradition är en viktig del av många indianska kulturer och användes som ett sätt att föra arv och värderingar i arv genom generationerna. Tapahonso översätter och spelar in många traditionella berättelser i sina dikter, och utbildar inte bara infödda Navajo-folk, utan delar också sitt folks moral och berättelser med en bredare icke-infödd publik. Ett centralt tema för A Radiant Curve är att utbilda läsaren av Navajoperspektivet genom berättande så att de kan lära sig av erfarenheterna från generationer före dem.

I traditionell indiansk historia användes muntliga berättelser av de äldste som en form av utbildning för nästa generation. De förmedlade moraliska sanningar och hjälpte till att leda folket på deras förfäders väg. Tapahonso skrev A Radiant Curve för att dela dessa viktiga berättelser med en bredare publik. Hon tror att berättande är en vanlig praxis som alla kulturer delar. För att hjälpa fler att förstå Navajokulturen behövde berättelserna berättas i detta medium och skrivas på engelska. Berättelser är hur indianer lärde sig om sin historia och kultur. Liknelser och mytiska fabler var otroligt vanliga i deras värld. Genom att berätta historierna på detta sätt Tapahonso fört ljus till kultur och rik historia som det sällan talas om idag.

Historiskt har indianberättelser överdrivits för att öka betydelsen av lektionen i berättelsen. Även om de flesta historier berättades som underhållning och undervisning för stamfolken. Berättare hölls till höga standarder inom stamsamhället eftersom de hade de lektioner och historier som behövdes för att stammen skulle fortsätta att växa och bli framgångsrik. Behovet av berättande har alltid handlat om samhällets överlevnad, utbildning och interaktion. Vikten av social interaktion tillskrevs i hög grad berättandet och den sammankomst som skulle hända för det. Behovet av fortsättningen av dessa muntliga berättelser har vuxit avsevärt sedan koloniseringen, för många nutida indianer är deras kultur förlorad för dem, men med en ny vitalisering genom den skriftliga formen kan den hittas igen. Med denna revitalisering kan många indianer ta emot de kulturella läror de behöver och kan fortsätta traditionen att föra över dem till yngre generationer.

Litterär betydelse och mottagande

Boken släpptes 2008 och mottogs positivt av både akademiker och litteraturkritiker. Vissa kritiker berömde bokens sammanvävning av vardagliga och mytiska teman och vikten som läggs på generationsvisdom, medan andra som kritikern Kristen Ten lovordade att Navajoförfattarna använder europeiska poetiska former som hon karakteriserar som en trotshandling.

Insprängda genom hela den personliga berättelsen om En strålande kurva finns olika former av prosa (långformsprosa, prosadikter) och dikter (prosadikter, fria versdikter av varierande längd, sestinadikter och villanelledikter ), tillsammans med en serie av mycket korta dikter om Navajos skapelseberättelser. Dikterna skrivna i sestinaform är "Old Salt Woman" (sida 23), "The Holy Twins" (sida 31), "The Canyon Was Serene" (sida 51), "Red Star Quilt" (sida 64), "Dawn Boy" (sidan 73) och "Tsilii" (sidan 79). Den enda dikten skriven i villanellform är "Nära-till-vatten" (sidan 71). Användningen av sestina och villanelle, båda europeiska former (fransk- och italiensk-baserade former, specifikt), i en bok med Navajo-specifika berättelser, tjänar till att skildra författarens motstånd mot förlusten av kulturell och individuell identitet. Författaren skildrar också styrkan i hennes kultur, såväl som hennes beslutsamhet att bevara Navajos muntliga berättartradition. Resultatet av författarens förmåga att sömlöst integrera de olika formerna sammanhängande i A Radiant Curve ger boken känslan av "många röster", och en som lyfter fram skickligheten, hantverket och betydelsen av muntliga traditioner och berättande inte bara i Navajokulturen. men i många andra indianska kulturer.