Dialoger (Carter)

Dialogues är en komposition för solopiano och kammarorkester av den amerikanske kompositören Elliott Carter . Verket beställdes av BBC för pianisten Nicolas Hodges och avslutades 2003. Det framfördes första gången den 23 januari 2004 i Queen Elizabeth Hall i Southbank Centre , London , av Nicolas Hodges och London Sinfonietta under dirigenten Oliver Knussen . Verket var finalist för 2005 års Pulitzerpris för musik . 2012 komponerade Carter en uppföljare till stycket Dialogues II för dirigenten Daniel Barenboims 70-årsdag.

Sammansättning

Dialogues har en längd på cirka 14 minuter och komponeras i en enda sats . Carter beskrev kort stycket i noterna för partiturprogrammet och skrev: " Dialoger för piano och kammarorkester är ett samtal mellan solisten och orkestern: att svara på varandra, ibland avbryta den andra eller argumentera. Den enda varierade satsen är helt härledd från en liten grupp av harmonier och rytmer."

Instrumentation

Verket är noterat för ett solopiano och en kammarorkester som består av flöjt (doubling piccolo ), oboe (doubling cor anglais ), klarinett , fagott (doubling contrafagott ), två horn , trumpet , trombon och stråkar .

Reception

Efter att ha granskat verkets nordamerikanska premiär i Chicago , berömde Michael Cameron från Chicago Tribune Dialogues och skrev: "En konflikt etablerades mellan det perkussiva pianot och blåsarna och stråkarna, med deras förmåga att komma omärkligt ur tystnaden. Ja, tystnad kontra ljud, och dess variant, lång kontra kort, verkade vara en av Carters många konstruerade dualiteter." Han tillade, "Kompositören har förblivit trogen sitt atonala språk genom åren, men här, och i andra senare verk, har en ökad klarhet i syfte kommit till förgrunden, vilket sätter hans multipla dialoger i ett mer transparent ljus." Anne Midgette från The New York Times jämförde stycket positivt med Carters Three Illusions for Orchestra och skrev, " Dialoger för piano och orkester, från 2003, är ett tuffare stycke episodiskt utbyte mellan solist och orkester där, som i en riktig dialog, kommunikationen är ofullkomlig och ibland ensidig." K. Smith från Gramophone hyllade också stycket och anmärkte:

Vid en första anblick verkar Dialogues (2003) vara i den gamla Carter-modellen, där olika musikaliska linjer utspelar sig med så tydligt avgränsade personligheter att de ofta jämförs med karaktärer i en pjäs. Carter beskriver stycket som en konversation mellan piano och orkester, men den livliga diskursen fortsätter med lite av hans tidigare slitande. Det här är civiliserat cocktailprat snarare än ett häftigt stadsmöte, med musikaliska punkter som respekterar varandras utrymme snarare än att skrika ner varandra.