Cervikal ögla

Den cervikala öglans område: (1) dentala follikelceller, (2) dentala mesenkym, (3) Odontoblaster, (4) Dentin, (5) stellate reticulum, (6) yttre emalj epitel, (7) inre emalj epitel, (8) ) ameloblaster, (9) emalj.

Den cervikala öglan är platsen på ett emaljorgan i en utvecklande tand där det yttre emaljepitelet och det inre emaljepitelet förenas. Den cervikala slingan är en histologisk term som indikerar en specifik epitelstruktur vid den apikala sidan av tandgrodden, bestående av löst aggregerat stellate reticulum i mitten omgivet av stratum intermedium . Dessa vävnader omsluts av ett basalt lager av epitel som på utsidan av tanden kallas yttre emaljepitel och på insidan som inre emaljepitel . Under rotbildningen försvinner de inre skikten av epitel och endast de basala skikten finns kvar och skapar Hertwigs epiteliala rotskida ( HERS). Vid denna tidpunkt kallas det vanligtvis HERS istället för livmoderhalsöglan för att indikera den strukturella skillnaden.

Cervikal loop som epitelstamcellsnisch

Man tror att den centrala epitelvävnaden i livmoderhalsslingan, stellatreticulum, fungerar som en stamcellsreservoar . I kontinuerligt växande tänder som gnagarens incisiver bibehålls den ursprungliga strukturen av cervikalöglan och ingen HERS bildas. Stamcellerna tillhandahåller epitelavkomman för att upprätthålla den kontinuerliga tillväxten.

  •   Cate, AR Ten. Oral histologi: utveckling, struktur och funktion. 5:e uppl. 1998. ISBN 0-8151-2952-1 .
  •   Ross, Michael H., Gordon I. Kaye och Wojciech Pawlina. Histologi: en text och atlas. 4:e upplagan. 2003. ISBN 0-683-30242-6 .
  • Harada, H., Kettunen, P., Jung, HS, Mustonen, T., Wang, YA och Thesleff, I. (1999) Localization of putative stamceller in dental epithelium and their association with Notch and FGF signaling. J. Cell Biol. 147: 105-120