Living in a Moon so Blue är ett album som är väldigt svårt att skilja från sin närmast motsvarighet, Staring at the Cellophane . Båda albumen har samma salongsgitarr på omslaget (bara från lite olika vyer) och innehållet är anmärkningsvärt likt, med Jandek som gräver längre ner i den djupa, anarkistiska bluesen samtidigt som man lägger undan - för nu - den kvinnliga sången och alla instrument förutom gitarren, sång och munspel.
Albumen kännetecknas också av magra låtar med bluessmak med minimala texter, även om dessa texter kan gå från brutala till humoristiskt förbryllande ("Please don't push any buttons on this machine/På vilken maskin?/Wet paint/Keep out" bildar hela "Bludgeon", till exempel). Musiken i sig sträcker sig från snabb, rytmisk blues som dunkade ut på de konstigt stämda stråkarna till långsamma, utvalda ballader. Sången är ibland överjordisk, ibland visceral, och ibland knappt där alls.
