Assanidze mot Georgia
| Assanidze v. Georgia | |
|---|---|
|
Inlämnad 2 juli 2001 Beslutad 4 augusti 2004 | |
| Fullständigt ärendenamn | Assanidze mot Georgia |
| Ärendenummer | 71503/01 |
| ECLI:CE:ECHR:2004:0408JUD007150301 | |
| Fall typ | Mänskliga rättigheter |
| Kammare | Stora kammaren |
| Partiernas nationalitet | georgiska |
| Domen | |
| Assanidzes rätt till frihet och en rättvis rättegång bröts. Omedelbar frigivning och 150 000 euro ersättning beordrad. | |
| Rättens sammansättning | |
|
President Luzius Wildhaber | |
Domare
| |
| Instrument citerade | |
| Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter | |
| Nyckelord | |
Assanidze v. Georgia är ett beslut från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna angående den illegala fängslingen av en georgisk medborgare av de ajariska myndigheterna i strid med den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter . År 2004 fann domstolen Assanidzes fördel och erkände kränkningar av hans rätt till frihet och rätt till en rättvis förhandling enligt Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Som ett resultat beordrade domstolen att Assanidze skulle släppas "så snart som möjligt" och tilldömdes 150 000 euro i skadestånd. Det var det första målet mot Georgien som avgjordes av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.
Bakgrund
Sökanden, Tenguiz Assanidze, var tidigare borgmästare i Batumi och ledamot av det ajariska parlamentet , en autonom republik i Georgien. Assanidze arresterades den 4 oktober 1993 "misstänkt för olaglig finansiell handel i Batumi Tobacco Manufacturing Company och olaglig innehav och hantering av skjutvapen". Han dömdes därefter till 8 års fängelse. År 1999 benådades Assanidze av Georgiens president Eduard Shevardnadze i dekret nr. 1200 men släpptes inte och förblev fängslad av de ajariska myndigheterna. Batumi Tobacco Manufacturing Company bestred benådningen och den lades på is. 1999 upphävde Ajarian High Court benådningen. Det beslutet upphävdes dock snabbt av Georgiens högsta domstol den 28 december 1999. Den lagstiftning som fanns på plats lade fallet i händerna på förvaltnings- och skattepanelen vid Tbilisis appellationsdomstol.
Samma dag som han frikändes genom presidentens benådning, anklagades Assanidze för kriminell förening och kidnappning. Han hölls fängslad i väntan på utredning av anklagelserna. Efter en "uttömmande" faktainsamling från åklagarsidan beslutades det att det inte fanns tillräckligt med bevis för att döma Assanidze. Återigen ifrågasattes denna avskedande och ärendet återupptogs den 28 april 2000. Ärendet gick till rättegång där åklagarmyndigheten ordnade så att den tilltalades bror, David Assanidze, gav bevis för att den tilltalade hade tillhandahållit medel och två maskingevär som var avgörande för kidnappningsförsök. Vidare påstods det att den tilltalade hade orkestrerat brottet 1996 som slutade med mordet på chefen för den regionala avdelningen av inrikesministeriet för Khelvachauri . Ajarian High Court gav sin dom enbart baserat på bevisen från de tre medlemmarna i gruppen som var inblandade i kidnappningen som hade befunnits skyldiga när fallet prövades första gången 1996 och dömde den tilltalade. Han dömdes till tolv års fängelse. Eftersom sökanden inte hade lämnat fängelset sedan han greps den 4 oktober, ändrade domstolen domen till den tilltalades första fängelsedag.
Sökanden överklagade efter domen beslutet i "rättsfrågor". Den 29 januari 2001 prövade Georgiens högsta domstol överklagandet i sökandens frånvaro och frikände sökanden den 2 oktober 2000. Domstolen sade bl.a.
"Förundersökningen och den rättsliga utredningen i det aktuella fallet genomfördes i uppenbart brott mot lagreglerna. Brottsakten innehåller inte obestridliga bevis som kan stödja en fällande dom; domen är dessutom självmotsägande och bygger på inkonsekventa gissningar och depositioner från personer som är intresserade av utgången av förfarandet som erhållits i strid med förfarandereglerna."
I ett sista försök att undanröja fallet beslutade Högsta domstolen att "Tengiz Assanidze omedelbart ska släppas fri" och konstaterade att "Denna dom är slutgiltig och inget överklagande kan överklagas." Administrationen i den autonoma republiken Ajarien vägrade emellertid att frige sökanden även efter överklaganden från presidenten, vicepresidenten och den offentliga försvararen . Trots flera brev till de ajariska myndigheterna där de kommenterade överträdelsen av konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter och den "vårdslösa åsidosättandet av rättsstatsprincipen" gjordes inga ytterligare framsteg för att säkra sökandens släpp. Den underliggande frågan här var de ajariska myndigheternas vägran att erkänna den georgiska regeringen som dess suveräna, istället för att de bestämde sig för att de hade rättslig autonomi att agera som administrationen ansåg lämpligt.
År 2001 gjordes en ansökan till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna med påstående om kränkning av Assanidzes rättigheter som garanteras av artikel 5 § 1, 3 och 4, artikel 6 § 1, artikel 10 § 1 och artikel 13 i konventionen och artikel 2 i konventionen. Protokoll nr 4.
Den 30 juli 2002 började det georgiska parlamentets utredningskommitté att skriva en rapport om lagligheten av presidentens benådning och förfarandet mot sökanden. Kommittén fann att presidenten hade "absolut och ovillkorlig" befogenhet att bevilja benådning. Den rekommenderade vidare att sökandens fall slutligen skulle avgöras av domstolen i Strasbourg (Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna).
Domstolens dom
Artikel 1 (respektera rättigheter)
Den första frågan som domstolen ställdes inför var huruvida den autonoma republiken Adjarien låg inom Georgiens jurisdiktion i enlighet med den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Adjara ( Batumi ) har inkluderats i internationella överenskommelser som går tillbaka till 1829 och finns för närvarande inom Georgiens gränser. Den 24 augusti 1995 antog Georgien en ny konstitution efter Sovjetunionens upplösning. Domstolen tolkade ordalydelsen i artikel 2 § 3 i konstitutionen och fann att Georgien hade "jurisdiktion" över den autonoma republiken Adsjarien i den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Vidare hade Georgien ratificerat den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter utan att specifikt nämna den autonoma republiken Ajarien eller några utmaningar som skulle förbjuda staten att upprätthålla fördraget över dess territorier. Slutligen konstaterade domstolen att den autonoma republiken Ajarien inte hade några "separatistiska ambitioner" som kan påverka Georgiens suveräna kontroll över regionen.
Artikel 5 (frihet och säkerhet)
Sektion 1
Med hänvisning till artikel 35 § 4 i den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter ansåg domstolen att det var nödvändigt att förklara att bevis avseende Assanidzes frihetsberövande fram till den 11 december 1999 var otillåtliga. Artikeln kräver att ansökningar görs "inom en period av sex månader från det datum då det slutliga [inhemska] beslutet fattades". Med hänsyn till att sökanden hade uttömt alla "inhemska rättsmedel" till ingen nytta, beslutades att domstolen endast skulle överväga frihetsberövandet från den 29 januari 2001, det datum då Georgiens högsta domstol beordrade att sökanden skulle friges. Trots att hans frigivning beordrades av Georgiens högsta domstol förblev sökanden fängslad i ett fängelse från det ajariska säkerhetsministeriet trots att inga ytterligare åtalspunkter eller beslut hade väckts inför den lokala domstolen för att motivera hans frihetsberövande. Stora kammaren beslöt enhälligt att sökanden hade berövats sin rätt till frihet och säkerhet enligt artikel 5 § 1 och att han hölls i förvar utan laglig befogenhet eller säkerhet om frigivning. Domstolen kunde inte finna något undantag i sedvane- eller traktaträtten som skulle motivera sökandens frihetsberövande trots att den granskade ett antal fall och artikel 5:1 ingående. Det ansågs att ett brott mot nationell rätt i ljuset av artikel 5 var att betrakta som ett brott mot konventionen. Domtexten fortsätter med att säga att "det är otänkbart att en person i en rättsstat ska fortsätta att vara frihetsberövad trots att det finns ett domstolsbeslut om frigivning".
När domstolen fann ett brott beträffande det godtyckliga fängelsestraffet fann domstolen det onödigt att pröva sökandens klagomål angående häktningsplatsen eftersom det inte tillförde något till överträdelsen. Vidare prövades inte frågan om isolering av domstolen eftersom den föll utanför målet.
Avsnitt 3
Klagomålet angående handläggningstidpunkten föll utanför den sexmånadersfrist som anges i artikel 35 § 1 i konventionen. Det angavs att möjligheten att ansöka om 3 § upphörde den 2 oktober 2000. Som en följd av detta hade domstolen inget annat val än att avslå klagomålet.
Avsnitt 4 och artikel 13 (effektiv åtgärd)
Sökanden tog upp frågan om att underlåtenhet att följa beslutet om frigivning utgjorde ett brott mot hans rättigheter enligt artikel 5 § 4 och artikel 13. Detta operativa klagomål togs bort av domstolen (fjorton röster mot tre) eftersom det ansågs vara ta upp samma fråga med samma materiella fakta som klagomålet rörande artikel 6 § 1. Som ett resultat av detta undersökte domstolen inte detta klagomål.
Artikel 6 (rättvis rättegång)
Den dom som meddelades den 29 januari 2001 om att sökanden skulle friges följdes inte och "berövade därför bestämmelserna i artikel 6:1 i konventionen all användbar verkan". Vidare sa domstolen att artikel 6 skulle vara "illusorisk" om ett slutgiltigt rättsligt beslut att frikänna inte skulle följas och orsaka mätbar skada för svaranden. Av denna anledning ansåg domstolen med fjorton röster mot tre att det hade skett en underlåtenhet att följa ett rättsligt verkställbart och slutgiltigt beslut och utgjorde därför ett konventionsbrott.
Artikel 10 (yttrandefrihet)
Domstolen fann ingen anledning att stödja ett påstående att det hade skett ett brott mot sökandens yttrandefrihet. Ingen av parterna lade till några ytterligare argument för att bevisa eller motbevisa ett brott utöver den ursprungliga ansökan.
Artikel 2 i protokoll nr. 4 (rätt att röra sig fritt)
Sökandens argument för att konstatera ett brott mot hans rätt till "rörelsefrihet" skyddad enligt artikel 2 i protokoll nr 4 ansågs inte vara relevant av domstolen. Begränsningen av denna rätt berodde på sökandens fängelse och inte på någon annan begränsning. Domstolen ansåg därför att en granskning av artikel 5 tillräckligt skulle tillgodose varje anspråk av denna karaktär och ansåg att det var onödigt att ytterligare utreda den påstådda kränkningen av artikel 2 i protokoll nr 4.
Artikel 41 (bara tillfredsställelse)
Med användning av de befogenheter som ges i artikel 41, beordrade domstolen, och noterade de extrema omständigheterna kring sökandens frihetsberövande, att Assanidze skulle friges vid "tidigast möjliga" datum. Dessutom ålade de staten att betala 150 000 euro plus mervärdesskatt i skadestånd. Sökanden krävde ursprungligen 3 miljoner euro men regeringen hävdade med framgång att denna siffra var "grovt överdriven" för att återställa sökanden till sin situation före överträdelsen ( restitutio ad integrum ) . Utöver det belopp som utdömts för skadestånd följde domstolen bland annat det tidigare beslutet i Maestri mot Italien som fastslog att om en överträdelse skulle konstateras, måste regeringen överväga att anta nationell lagstiftning för att förhindra framtida överträdelser av liknande karaktär från att inträffa. Trots det fortsatte domstolen med att säga att det med hänsyn till fakta i fallet inte finns några uppenbara lösningar som skulle ha förhindrat denna kränkning från att inträffa eftersom den underliggande frågan om rättslig auktoritet inte hade prövats av den autonoma republiken Adjara och inte heller fanns det någon tidigare indikation på överskridande beteende av Adjara fram till detta fall.
Verkningarna
beordrade Georgiens nysvurne president Mikheil Saakashvili de adjariska myndigheterna att omedelbart släppa Assanidze och hotade med "lämpliga åtgärder" i händelse av underlåtenhet att följa. Ledaren för Adjara, Aslan Abashidze , kritiserade ECHR:s dom som "partisk". Assanidze släpptes från fängelset den 9 april 2004 och fick sin fulla ersättning från Georgiens regering i september 2004.
Vidare läsning
Kjetil Larsen "Territorial Non-Application' of the European Convention on Human Rights" (2009) 78 Nordic J. Int'l L. 73