Winlaton Youth Training Center

Winlaton Youth Training Center

Plats	Victoria
Status	Stängd
Säkerhetsklass	Häktad till maximal säkerhet
Kapacitet	45 - Faktiskt 100 +
Öppnad	1956
Stängd	1993
Hanteras av	Youth Welfare Division, Social Welfare Department Victoria (senare Community Services Victoria)

Youth Training Center var ett statligt ägt och driven kriminalvårdsanstalt för kvinnor belägen på 18 tunnland (73 000 m ² ) vid 186 Springvale Road Nunawading, Victoria, Australien . Anläggningen utformades för att rymma 14- till 18-åriga avdelningar i staten. Det öppnade 1956 (när det var känt på Winlaton Juvenile School) och stängde 1993 som Nunawading Youth Residential Facility. Ett bostadsområde (Candlebark Estate) upptar nu platsen.

Historia

Centret grundades 1956 på mark som köpts från hälsoavdelningen. Namnet " Winlaton " kom från den engelska staden där landets tidigare ägare Mr Tweddle hade fötts. Hälsoavdelningen hade tänkt platsen som en för könssjukdomar men sålde den till den dåvarande avdelningen för reformatorisk skola för pojkar och flickor.

Öppnandet av Winlaton signalerade slutet för att ta emot unga kvinnor i det överfulla "Turana" Youth Training Center i Parkville, Victoria, som 1956 tog emot barn av båda könen från spädbarnsåldern till 18 års ålder. Winlaton var tänkt som ett maximalt säkerhetscenter för unga kvinnor under straff (dvs. de som hade åtagit sig statens vård för brott ). Som sådan byggdes Winlaton för att rymma 45 fångar i privata rum i tre bostadssektioner.

Intern organisation

Det fanns tre sektioner: Karingal även känd som Kooringal (låg säkerhet), Warrina (medium säkerhet) och Goonyah (maximal säkerhet). Winbirra Remand Centre öppnades på platsen 1960 och fungerade som häktningsanläggning för kvinnliga ungdomsbrottslingar och unga flickor som väntade på domstolsframträdanden i Victoria. Ett vandrarhem, Leawarra, öppnades i december 1959 för att tillhandahålla boende för interner som var nära att släppas och som gick utanför skolor eller arbete. Leawarra var faktiskt den ursprungliga bondgården som hade lämnats kvar på platsen när regeringen köpte den av Mr Tweddle. Av en slump var adressen till Winlaton Youth Training Center 186 Springvale Road medan adressen för både Leawarra och Winbirra var 208 Springvale Road. De tre institutionerna drevs som separata anläggningar men stod under överinseende av den ena föreståndaren. Många före detta fångar minns sin tid i Winbirra som tiden i Winlaton. Men i stort sett alla kvinnliga statliga avdelningar i Victoria tillbringade tid i Winbirra mellan 1960 och 1970-talet oavsett om de då var engagerade i Winlaton eller inte

Administrering

Det fanns en specialskola på plats som administrerades och bemannades av utbildningsdepartementet och som inte stod under kontroll av Winlaton-inspektören. Under 1950- och 1960-talen hade många statliga avdelningar omhändertagits på grund av skolk (att inte gå i skolan som var obligatorisk förrän vid 15 års ålder). Men när de väl var omhändertagna nekades barn vanligtvis tillgång till utbildning. Till exempel, vid ett tillfälle i slutet av 1960-talet, trots att befolkningen i Winbirra Remand Center nådde omkring 40, tog skolan endast 8 flickor till klasser. Centret hade en fast sjukvårdssköterska anställd men kallade in läkare utifrån för att behandla sjukdom.

Under större delen av centrets historia var föreståndaren kvinnlig liksom majoriteten av personalen. Från 1980-talet och framåt kallades Winlatons föreståndare som "chefer" och invånarna som "studenter".

På grund av förändringar i barnskyddslagstiftningen och i grunden moral- och kontrollpanik kring ungdomsbrottslighet på 1950- och 1960 -talen ökade antalet flickor under 1950- och 1960-talen. De nya intagnas lämplighet för en maximal säkerhetsanläggning minskade dock. I allt högre grad hade de unga kvinnorna och flickorna som skickats till Winlaton fängslats inte för brott, utan de hade blivit avdelningar i staten enligt Children's Welfare Act för att antingen vara "exponerade för moralisk fara" eller "sannolikt förfalla till ett liv i last eller brottslighet". Unga kvinnor som hade gjorts till avdelningar i staten för att skydda dem från övergrepp hemma befann sig snart i att bo i överfulla lokaler med unga kvinnor som dömdes av domstolarna.

Winlaton existerade inte i ett vakuum, och det var inte heller det första försöket från den viktorianska regeringen att tillgodose behoven hos ungdomar och samhället. Winlaton representerade ett nytt kapitel i den större historien om viktoriansk välfärd. Av särskild betydelse är decennierna omedelbart före öppnandet av Winlaton. Förändringar av lagstiftning, boendefaciliteter och tillvägagångssätt för ungdomsvård och ungdomsrätt som inträffade på 1950-talet satte scenen för öppnandet av Winlaton och definierade parametrarna inom vilka Winlaton fungerade.

Förändringar i lagstiftningen

År 1954 agerade Children's Welfare Department och Department for Reformatory Schools under jurisdiktionen av flera lagar i parlamentet, inklusive Children's Welfare Act 1928 (Vic), Crimes Act 1928 (Vic), en del av Children's Welfare Act 1933 (Vic). ), och delar av lagen om underhåll (Änka mödrar) 1937 och 1941 (Vic). År 1954 ändrades relevansen av dessa lagar för välfärden med antagandet av Children's Welfare Act 1954 (Vic) som sammanföll med namnbytet till Children's Welfare Department (CWD). Denna lagstiftning förblev i stort sett oförändrad fram till 1960 då Social Welfare Act 1960 (Vic) antogs.

År 1956 hade Victorias regering accepterat behovet av institutionell förändring som sporrades av tidigare lagändringar och bredare definitioner av de barn som kunde tas om hand och göras till avdelningar av staten. En institutionell förändring var nödvändig i den mån nyare institutioner krävdes för att ta emot det ökande antalet omhändertagna barn enligt den nya lagstiftningen. Staten tog också på sig uppgiften att ge vård åt dem för vilka privata och kyrkliga boenden var otillgängliga på grund av trångboddhet eller olämplighet. Samtidigt ledde nya utvecklingar inom teorier om att ta hand om och reformera brottsliga ungdomar till en omvärdering av nuvarande institutionella metoder. På 1950-talet hade tyngdpunkten på att reformera brottslingar flyttats från det eugeniska och miljömässiga till det pedagogiska, vilket skapade en större tonvikt på utbildning och metoder genom vilka skolsystemet kunde förhindra brottslighet medan ungdomsrättssystemen inkluderade skollektioner och aktiviteter som en del av deras rehabilitering. program. Utbildning identifierades som det bästa möjliga sättet att ta itu med och minimera brottsligt beteende.

Redundans

När det grundades 1956, marknadsfördes Winlaton som en lösning på kvinnlig ungdomsbrottslighet av alla slag: kriminalitet, sexuell promiskuitet, hemlöshet eller försummelse från föräldrar. På 1970- och 1980-talen började Winlaton, liksom andra församlingsinstitutioner, att bli perifert för filosofin om ungdomsrätt och välfärd i Victoria; det blev en anakronism. På 1990-talet var Winlaton överflödig och irrelevant för en ny era av regeringspolitik jämfört med dess framträdande plats på 1950-talet när det var centralt för den dåvarande politiken för institutionaliserade reformer och skydd av ungdomar. I värsta fall sågs det som en del av problemet med kvinnlig ungdomsrätt i Victoria och skydd snarare än som den lösning det var tänkt att vara.

Med tanke på sin primära funktion som en maximal säkerhetsanordning för ungdomsbrottslingar var Winlaton, av allt att döma från tidigare invånare, en hård plats och, i linje med dagens tänkande, var den omisskännligt institutionell. Under hela dess historia introducerades experimentella program. Dessa sträckte sig från själva det faktum att en specialistutbildningsbaserad maximal säkerhetsanläggning i sig var experimentell på 1950-talet till radikal "triad"-terapi (1980-talet. Triadterapin baserades på teorin om att ha en person med problemet, en person som hade hade problemet och en person som aldrig hade haft problemet. Andra program inkluderade programmet för borttagning av tatueringar (1980-talet) och kontroversiella försök med preventivmedlet "depo-provera" på fångar på 1980-talet. I slutet av 1980-talet - början av 1990-talet döptes om till "Nunawading Youth Residential Facility" och började ta emot pojkar i åldrarna 10 till 14 år.

Centret stängde 1993. Tidigare invånare har få formella vägar för erkännande och det finns inga kommersiellt publicerade historier om centret. Förhoppningen är att tidigare invånare i framtiden ska berätta sina historier och göra det möjligt för andra att bättre förstå sina upplevelser.

Vidare läsning

• Inlämning av Victorias regering till senatens utredning om barn i institutionell vård." Melbourne, Victoria, juli 2003
• Duggan, V. "Youth Training Centers in Victoria" Australian Institute of Criminology, 1990
• Gaffney. K, "The Best of Intentions? Winlaton Youth Training Center 1956-1993" MA-avhandling, (opublicerad) 1998.
• Gaffney, K. "From Eugenics to Deinstitutionalisation; Winlaton Youth Training Center 1956-1999" i "Citizenship, Women and Social Justice: International Historical Perspectives ed J. Damousi and K. Ellinghaus" *The University of Melbourne Melbourne, 2000 s. 393 –404
• Sida 20 Tiden, onsdagen den 4 februari 1981
• ACCENT Redigerad av Sally Wilkins
• Journalisten Deborah Forster "tur på Winlaton Youth Training Center i Nunawading och pratade med dess föreståndare, Dr Eileen Slack".
• Bilder: Bruce Postle.
• https://news.google.com/newspapers?nid=1300&dat=19810204&id=pZszAAAAIBAJ&sjid=uZIDAAAAIBAJ&pg=1489,790051
• Fawdry, M The Little Mongrel - Free to a good home, 2006 www.fixwrite.net
• Rapport från undersökningskommittén om barn och den rättsliga processen: sett och hört: prioritet för barn i rättsprocessen Australian Law Reform Commission & Human Rights and Equal Opportunity Commission (Canberra, 1997).
• Barndomstolsstatistik för justitiedepartementet, 1995.
• Rapport om skyddstjänster för barn i Victoria av Mr Justice Fogarty, 1993. Victoria Police Statistical review of child offenting and children in need of care, Research and Development Department, 1986.
• Department of Community Welfare Services Turana Task Force slutrapport, 1985.
• Institutionen för samhällsservices organisatoriska klimatundersökning, 1984.
• Rapport från Child Welfare Practice and Legislation Review, jämlikhet och social rättvisa för barn, familjer och samhällen, (Carney-rapporten) 1984
• Rapport från arbetsgruppen som granskar Winlaton Youth Training Centre, 1981.
• Report on the Future of Social Welfare in Victoria (Dixon white paper) 1978
• Betänkande av utredningskommittén för barnomsorg i Victoria (Norgardsbetänkande) 1976
• Rapport från ungdomsbrottslighetens rådgivande kommitté, (Barry-rapport), 1956.
• Barnskyddsavdelningen och avdelningen för reformatoriska skolor, Årsberättelser, 1955 - 61.
• Socialavdelningen, Årsberättelser, 1962 - 75.
• Institutionen för samhällets välfärdstjänster, årsredovisningar, 1979 - 84.
• Institutionen för samhällstjänster, årsredovisningar, 1986–89
• Barnskyddslagen (Vic), 1954.
• Barnskyddslagen (Vic), 1958.
• Children's Court Act (Vic), 1958.
• Socialvårdslagen (Vic),1960.
• Socialvårdslagen (Vic), 1970
• Community Services Act (Vic), 1987.
• Barn- och ungdomslagen (Vic), 1989.