Wierickerschans
Wierickerschans Fort är en del av den gamla holländska vattenlinjen eller "Oude Hollandse Waterlinie". Detta var ett försvarssystem som gjorde att stora delar av landet (Holland) kunde översvämmas (översvämmas). På så sätt skyddas de viktigaste städerna och staden i väst mot invaderande styrkor från öst. Den var i bruk ända fram till 1800-talet. Fortet byggdes på den plats där stadhållaren Willem III (William av Orange, som senare blev kung av England) 1672 hade sitt högkvarter under kriget mot fransmännen. Fortet är centralt beläget inom den gamla holländska vattenlinjen som sträckte sig från Muiden ner till Biesbosch.
Historia
Katastrofår
Under "katastrofåret" 1672 var Nederländerna i krig med Frankrike, England, Munster och Köln. I juni samma år anföll fransmännen provinsen Gelderland och erövrade flera försummade befästa städer. Städerna Utrecht och Woerden ockuperades, men västerut mötte fienden den otillgängliga vattenmassan i den gamla holländska vattenlinjen. Vattnet sträckte sig från Muiden på Zuiderzee ner till Biesbosch. På högre mark fanns förstärkningar.
De farbara floderna och vallarna var dock fortfarande tillgängliga för fiendens styrkor. Floden Oude Rijn, som skar av vattenförsvarssystemet mellan Nieuwerbrug och Bodegraven, var en av dessa svaga punkter. Av den anledningen hade tre små skansar snabbt byggts för att stoppa fienden ifall de seglade nedför floden eller marscherade längs vallarna in i västra Holland där huvudstäderna (t.ex. Leiden, Haag, Delft, Amsterdam och Gouda) låg .
Strax efter jul flyttade ett förskott från den franska armén över försvarssystemets frusna vatten till Zwammerdam och Bodegraven. Båda städerna plundrades och tändes. Efter att isen smält var dock inkräktarna omringade på alla sidor. Det fanns ingen väg tillbaka genom vattnet och alla vägar till Gouda, Leiden, Uithoorn och Nieuwerbrug var väl bevakade av holländska trupper. Till fransmännens förvåning och lättnad verkar det dock som om de tre skanserna vid Nieuwerbrug hade övergivits, vilket möjliggjorde en återgång till armén i Woerden utan risk.
Stadtinnehavaren Willem III, som återvände från en misslyckad attack på de franska försörjningsvägarna i Belgien, var bara en dag försenad att attackera den flyende franska divisionen vid Nieuwerbrug. Han missade knappt möjligheten till en stor seger. För att förhindra en upprepning av detta misslyckande och för att täppa till luckan i försvarslinjen, befallde han byggandet av ett starkt välbemannat och försörjt fort i januari 1673. I augusti året färdigställdes Wierickerschans Fort.
"Kruithuis"
När fortet förlorade sitt strategiska värde på grund av att Linjen flyttades österut, bestämdes det att fortet skulle användas som en lagringsanläggning för krut ("kruithuis"). För detta ändamål byggs ett stort lager med tjocka väggar. Mellan 1826 och 1830 skedde vissa förändringar i fortets planlösning. Fortet delades delvis av en kanal som gick från öst till väst. Denna kanal utformades för att göra det lättare att transportera kruttunnor.
Världskrig
Från 1870 till 1915 fungerade fortet som en central depå. Denna depå skulle kunna fungera för att försörja soldater. Från januari 1915 till maj 1917 användes fortet som interneringsläger. Här hölls utländska militärer. Trots att interneringslägret officiellt upplöstes den 15 maj 1917 fram till november 1918 hölls sju engelska officerare i Fort Wierickerschans. Under andra världskriget ignorerades fortet till en början. Senare bosatte sig en avdelning av den tyska marinsoldaten i fortet. Efter den 6 maj 1945 hölls några kollaboratörer här. Under det kalla kriget placerades antenner i ett radionätverk från den holländska armén. Numera är fortet ett parti- och kongresscentrum.
I dag
Fort Wierickerschans är fortfarande i gott skick och är unikt i världen på grund av sin design och historiskt viktiga byggnader. Det ägs för närvarande av Staatsbosbeheer .
- ^ Will, C. Sterk Water, Uitgeverij Matrijs, Utrecht, 2003, 2e druk (1e druk 2002) blz. 38
- ^ a b c Meyere, R. de, De Geschiedenis van de Wierickerschans, Stichting Wierickerschans, Bodegraven, 1999, 1e druk
- ^ Brand, H. De Hollandse Waterlinie, Uitgeverij LJ Veen, Utrecht, 1988, 3e druk (1e druk 1986) blz. 24, 25